Idag har jag haft en sådan underbar toppendag! Inte för att den skiljt sig särskilt mycket från övriga dagar som de ser ut just nu, men i morse drabbades jag av lätt eufori. Anledningen? Jag insåg plötsligt att jag har en ny rygg!
Jag håller visserligen fortfarande på med nedtrappning av morfinet (är nu nere på 5 mg morgon/kväll), men jag känner ju att det blir så mycket bättre för varje dag som går. Min "gamla" ryggsmärta är faktiskt borta, även om jag knappt törs säga att det är så. Men så ÄR DET! Självklart har jag en bra bit kvar och det kommer garanterat att gå upp och ner, men det är så otroligt underbart att känna att det är rehabilitering det handlar om, inte "hålla symptomen i schack", som jag ägnat mig åt de senaste åren.
Idag tog jag en underbar höstpromenad på morgonen och tänkte verkligen på hur varje steg kändes. Jag har inget skav i ryggen. Jag känner mig "välsmord". Jag är stabil. Jag har släppt rädslan att få ryggskott av minsta felsteg. 15 minuter gick jag och fick inte ett dugg ont.
Lycka!
tisdag 28 september 2010
fredag 24 september 2010
Om att skynda långsamt
Ååååå vad svårt det är!!! Jag är sämre än jag trodde på det här med tålamod. Det har gått drygt två veckor sedan operationen och jag inser intellektuellt att jag inte kan kräva att jag ska klara särskilt mycket ännu, och ÄNDÅ gör jag grejer hela tiden som jag får ångra.
Promenader till exempel, "ska ökas successivt" står det i mina papper. Men successivt är ju ett relativt begrepp och helt plötsligt har jag gått mycket längre än jag egentligen klarar av och får sota för det hela dagen och gärna dagen efter.
Hushållet. Det är svårt att vara hemma utan att "ta tag i" saker och ting. Det är ju så många saker som jag har lust att "passa på" att göra och jag får verkligen hålla fast mig själv för att INTE fixa, greja, tvätta, dona. Och då är jag inte ens särskilt ordningsam av mig.
Jobbet. Hela tiden har jag en känsla av att jag "skulle kunna" läsa lite, bara litegrann. Så fort jag försöker inser jag att det inte ALLS går, jag har ingen som helst koncentration med alla dessa tabletter. Jag vet att jag inte behöver/ska jobba, men ändå är det så svårt att bara släppa.
Barnen. Ingenting stannar upp för att jag har opererat ryggen. En sjuåring ska firas, fotboll, innebandy, simskola, gymnastik, föräldramöten osv. fortgår. Mannen sliter som ett djur och jag VILL så gärna kunna hjälpa till - men kan inte.
Hjälpen. Jag är van att klara allt själv. Precis allt. Det är jag som hjälper andra. Nu är det precis tvärtom. Jag VET att alla fina vänner vill hjälpa mig nu och jag kan inte förstå varför det tar emot så mycket att be om/få hjälp - alla blir ju bara glada av att kunna hjälpa till.
Det här är mycket mer än bara rygg. Det här är en omvärdering, utvärdering, reflektion av hela livet. Och det är fasiken skitjobbigt (men bra ;-).
Promenader till exempel, "ska ökas successivt" står det i mina papper. Men successivt är ju ett relativt begrepp och helt plötsligt har jag gått mycket längre än jag egentligen klarar av och får sota för det hela dagen och gärna dagen efter.
Hushållet. Det är svårt att vara hemma utan att "ta tag i" saker och ting. Det är ju så många saker som jag har lust att "passa på" att göra och jag får verkligen hålla fast mig själv för att INTE fixa, greja, tvätta, dona. Och då är jag inte ens särskilt ordningsam av mig.
Jobbet. Hela tiden har jag en känsla av att jag "skulle kunna" läsa lite, bara litegrann. Så fort jag försöker inser jag att det inte ALLS går, jag har ingen som helst koncentration med alla dessa tabletter. Jag vet att jag inte behöver/ska jobba, men ändå är det så svårt att bara släppa.
Barnen. Ingenting stannar upp för att jag har opererat ryggen. En sjuåring ska firas, fotboll, innebandy, simskola, gymnastik, föräldramöten osv. fortgår. Mannen sliter som ett djur och jag VILL så gärna kunna hjälpa till - men kan inte.
Hjälpen. Jag är van att klara allt själv. Precis allt. Det är jag som hjälper andra. Nu är det precis tvärtom. Jag VET att alla fina vänner vill hjälpa mig nu och jag kan inte förstå varför det tar emot så mycket att be om/få hjälp - alla blir ju bara glada av att kunna hjälpa till.
Det här är mycket mer än bara rygg. Det här är en omvärdering, utvärdering, reflektion av hela livet. Och det är fasiken skitjobbigt (men bra ;-).
söndag 19 september 2010
Det här med mediciner
När jag fortfarande var kvar på sjukhuset fick jag höra några gånger av personalen att jag fick höga doser morfin. Med mig hem fick jag ett uttrappningsschema på Oxycontinet, och den inte alltför trevliga läkaren som skrev ut mig påpekade med sträng röst att jag minsann gjorde bäst i att trappa ur enligt schemat för annars skulle jag i princip sluta som tablettmissbrukare och hamna i fördärv.
Väl hemma tyckte jag att det där schemat såg ut att gå så himla låååångsamt! Det kunde väl inte vara meningen att jag skulle äta morfintabletterna i en månad bara för att trappa ner? Så jag gjorde några extraskutt. Beroende vill jag ju inte bli. Det var bara det att jag hade glömt en liten detalj. Det finn en anledning till varför jag fått de där tabletterna. Det gör liksom lite för ont att vara utan dem. Jag hoppade från 25 mg/2ggr dag till 10 mg/2ggr dag. Och det gick inte.
Nu är jag uppe på 15 mg/2 ggr dag och det fungerar bra. Sista timmen innan nästa dos ska tas är inte rolig, men går an. Trappa ner får jag göra sedan, och då enligt schema.
Förutom Oxycontinet tar jag också tramadol 50 mg/ 2 ggr dag och alvedon forte 4 ggr dygn. Sedan någon sliskig gegga för att motverka förstoppning. Sist men inte minst en Fragminspruta varje kväll för att förhindra blodpropp.
Det där med att trappa ner för fort är inte min melodi, jag hinner väl med det också till slut.
Väl hemma tyckte jag att det där schemat såg ut att gå så himla låååångsamt! Det kunde väl inte vara meningen att jag skulle äta morfintabletterna i en månad bara för att trappa ner? Så jag gjorde några extraskutt. Beroende vill jag ju inte bli. Det var bara det att jag hade glömt en liten detalj. Det finn en anledning till varför jag fått de där tabletterna. Det gör liksom lite för ont att vara utan dem. Jag hoppade från 25 mg/2ggr dag till 10 mg/2ggr dag. Och det gick inte.
Nu är jag uppe på 15 mg/2 ggr dag och det fungerar bra. Sista timmen innan nästa dos ska tas är inte rolig, men går an. Trappa ner får jag göra sedan, och då enligt schema.
Förutom Oxycontinet tar jag också tramadol 50 mg/ 2 ggr dag och alvedon forte 4 ggr dygn. Sedan någon sliskig gegga för att motverka förstoppning. Sist men inte minst en Fragminspruta varje kväll för att förhindra blodpropp.
Det där med att trappa ner för fort är inte min melodi, jag hinner väl med det också till slut.
lördag 18 september 2010
fredag 17 september 2010
Efter operationen - dag för dag
Ja ojojoj, vilken resa detta är... Nu är det en och en halv vecka sedan jag stelopererade kotorna L5-S1. Allt beslutades ju i all hast, jag fick veta på onsdagen att jag skulle opereras på följande tisdag så jag hann knappt oroa mig, men inte heller förbereda mig.
Hittills har allt gått över förväntan bra. Min ischias är som bortblåst, det kände jag direkt efter operationen. Däremot har det givetvis gjort förbannat ont, och gör fortfarande ont. Men, ryggenheten på NUS har extremt professionell och personlig personal och såg hela tiden till att jag inte skulle lida alltför mycket. Mycket morfin blev det, men det fanns liksom inget alternativ.
I korta drag upplevde jag första tiden såhär:
Dag 1, tisdag/onsdag - Uppvaket. Mycket jobbigt, jag hade förfärligt ont och det tog ett tag innan man lyckades få bukt på smärtorna. När detta väl var gjort kunde jag inte för mitt liv somna om. Jag opererades på eftermiddagen och vaknade vid 21-tiden, och efter det var jag vaken mer eller mindre hela natten. Jag vågade inte somna om, det kändes som att jag skulle dö om jag somnade. Jag hade uruselt tryck 87/37 och tyckte det kändes som att hjärtat skulle stanna. En inte alltför pedagogisk sköterska skällde ut mig för att jag inte somnade, och det gjorde inte direkt saken bättre. Första gången jag skulle ställa mig fick jag någon slags ångestattack och kunde inte andas. Med personalens hjälp gick det förstås bra till slut, men det var otroligt obehagligt. Tydligen är det inte alltför ovanligt att det inträffar när man får ett ordentligt stresspåslag.
Väl upp på avdelningen fick jag hela tiden smärtstillande vilket gjorde att jag faktiskt tog mig igenom dagen rätt bra. Upp och stå flera gånger med gåbord och jag kände direkt att ryggen kändes "stabil" på ett sätt som jag inte känt på åratal. Underbara rumskamrater ledde faktiskt till många skratt mitt i allt elände. Däremot har jag inte riktigt några klara minnesbilder från den dagen, baksidan av medicineringen...
Dag 2, torsdag - Den här dagen var riktigt jobbig, det var svårt att få till smärtlindringen. Fick morfin intravenöst men det gjorde mig väldigt illamående och det kändes hela tiden som att jag var nära att kräkas. Jag kände mig oerhört svag, trycket låg fortfarande på 85/35 och att sitta på sängkanten gjorde mig helt utmattad. Mitt i alltihop skrattade jag ofta och mycket, mina fina rumskamrater hade lika ont som jag men på något sätt lyckades vi hitta någon slags humor i det hela.
Dag 3, fredag - Vid det här laget kunde jag vända mig själv i sängen, sätta mig på sängkanten, gå kortare bitar med gåbord och duscha på egen hand. Det kändes bra att allt gick så bra framåt. Medicineringen fungerade bra, även om jag fick ta "extratabletter" med jämna mellanrum. Nätterna var hela tiden uthärdliga, men jag var noga med att ringa direkt jag hade ont för det var inte kul de gånger jag råkade få smärtgenombrott. Dåligt tryck fortfarande och jag klarade fortfarande inte av att hämta min egen mat, det kunde däremot mina rumskamrater som opererats en dag senare än mig.
Dag 4, lördag - Försökte ta mig själv till matsalen till frukosten men fick vända efter bara några meter. Jag var helt utmattad igen, orkade inte sitta på sängkanten och hade fortsatt uruselt tryck. Nu var Hb också på 96. Sköterskorna lyckades övertala läkarna om att jag var i behov av att få blod, vilket jag också fick under kvällens lopp. Två enheter och jag var som NY!
Dag 5, söndag - Gick till matsalen med gåbord utan problem. Jag klarade av flera promenader i korridoren och kände mig som en ny människa jämfört med dagen innan. Färgen i ansiktet återvände och jag kände mig på topp! Personalen kände knappt igen mig - en metamorfos helt enkelt. Nu såg jag fram emot att blir utskriven dagen efteråt.
Dag 6, måndag - Kände mig fortfarande "bra" och blev utskriven på eftermiddagen. Jag åkte bårtaxi hem, där en säng installerats i vardagsrummet. Väl hemma blev jag hysteriskt trött och somnade ideligen. Det var en chock att komma tillbaka till vardagstempot och jag behövde bara titta på barnen för att bli helt utmattad. Ont gjorde det också, jag hade visserligen fått en kasse värkmedicin från apoteket, men det fanns inte längre några "nöd-tabletter" att ta vid behov. Men visst var det skönt att komma hem, och lite kul att visa röntgenbilderna för barnen.
Hittills har allt gått över förväntan bra. Min ischias är som bortblåst, det kände jag direkt efter operationen. Däremot har det givetvis gjort förbannat ont, och gör fortfarande ont. Men, ryggenheten på NUS har extremt professionell och personlig personal och såg hela tiden till att jag inte skulle lida alltför mycket. Mycket morfin blev det, men det fanns liksom inget alternativ.
I korta drag upplevde jag första tiden såhär:
Dag 1, tisdag/onsdag - Uppvaket. Mycket jobbigt, jag hade förfärligt ont och det tog ett tag innan man lyckades få bukt på smärtorna. När detta väl var gjort kunde jag inte för mitt liv somna om. Jag opererades på eftermiddagen och vaknade vid 21-tiden, och efter det var jag vaken mer eller mindre hela natten. Jag vågade inte somna om, det kändes som att jag skulle dö om jag somnade. Jag hade uruselt tryck 87/37 och tyckte det kändes som att hjärtat skulle stanna. En inte alltför pedagogisk sköterska skällde ut mig för att jag inte somnade, och det gjorde inte direkt saken bättre. Första gången jag skulle ställa mig fick jag någon slags ångestattack och kunde inte andas. Med personalens hjälp gick det förstås bra till slut, men det var otroligt obehagligt. Tydligen är det inte alltför ovanligt att det inträffar när man får ett ordentligt stresspåslag.
Väl upp på avdelningen fick jag hela tiden smärtstillande vilket gjorde att jag faktiskt tog mig igenom dagen rätt bra. Upp och stå flera gånger med gåbord och jag kände direkt att ryggen kändes "stabil" på ett sätt som jag inte känt på åratal. Underbara rumskamrater ledde faktiskt till många skratt mitt i allt elände. Däremot har jag inte riktigt några klara minnesbilder från den dagen, baksidan av medicineringen...
Dag 2, torsdag - Den här dagen var riktigt jobbig, det var svårt att få till smärtlindringen. Fick morfin intravenöst men det gjorde mig väldigt illamående och det kändes hela tiden som att jag var nära att kräkas. Jag kände mig oerhört svag, trycket låg fortfarande på 85/35 och att sitta på sängkanten gjorde mig helt utmattad. Mitt i alltihop skrattade jag ofta och mycket, mina fina rumskamrater hade lika ont som jag men på något sätt lyckades vi hitta någon slags humor i det hela.
Dag 3, fredag - Vid det här laget kunde jag vända mig själv i sängen, sätta mig på sängkanten, gå kortare bitar med gåbord och duscha på egen hand. Det kändes bra att allt gick så bra framåt. Medicineringen fungerade bra, även om jag fick ta "extratabletter" med jämna mellanrum. Nätterna var hela tiden uthärdliga, men jag var noga med att ringa direkt jag hade ont för det var inte kul de gånger jag råkade få smärtgenombrott. Dåligt tryck fortfarande och jag klarade fortfarande inte av att hämta min egen mat, det kunde däremot mina rumskamrater som opererats en dag senare än mig.
Dag 4, lördag - Försökte ta mig själv till matsalen till frukosten men fick vända efter bara några meter. Jag var helt utmattad igen, orkade inte sitta på sängkanten och hade fortsatt uruselt tryck. Nu var Hb också på 96. Sköterskorna lyckades övertala läkarna om att jag var i behov av att få blod, vilket jag också fick under kvällens lopp. Två enheter och jag var som NY!
Dag 5, söndag - Gick till matsalen med gåbord utan problem. Jag klarade av flera promenader i korridoren och kände mig som en ny människa jämfört med dagen innan. Färgen i ansiktet återvände och jag kände mig på topp! Personalen kände knappt igen mig - en metamorfos helt enkelt. Nu såg jag fram emot att blir utskriven dagen efteråt.
Dag 6, måndag - Kände mig fortfarande "bra" och blev utskriven på eftermiddagen. Jag åkte bårtaxi hem, där en säng installerats i vardagsrummet. Väl hemma blev jag hysteriskt trött och somnade ideligen. Det var en chock att komma tillbaka till vardagstempot och jag behövde bara titta på barnen för att bli helt utmattad. Ont gjorde det också, jag hade visserligen fått en kasse värkmedicin från apoteket, men det fanns inte längre några "nöd-tabletter" att ta vid behov. Men visst var det skönt att komma hem, och lite kul att visa röntgenbilderna för barnen.
fredag 3 september 2010
Mitt diskbråck, bildbevis...
Så här ser den ut då, ryggen. Alla antecknar och tar skärmdumpar... ;-)
onsdag 1 september 2010
Diskbråcksoperation nästa vecka
Happ. I morse ringde de från ortopeden och erbjöd mig att komma redan idag. Fick träffa en läkare och se på bilderna från min MR. Det är ett Diskbråck med stort D, det kan till och med jag se. Dessutom är hela disken "tillplattad" och fungerar helt enkelt inte längre som den borde. Läkaren var direkt helt inställd på operation. Jag frågade lite om vad som händer om jag väljer att inte operera. Han sa att jag visst kan vänta och att det visst kan bli bättre, men att disken inte kommer att återfå sin normala funktion och att sannolikheten är liten att jag blir av med mina ryggproblem. Han var också helt övertygad om att det senaste årens ryggskott har ett klart samband med diskproblematiken.
Det går undan nu. Lite för fort för att det ska kännas riktigt bekvämt. Jag är inbokad på operation på tisdag till veckan och fick träffa narkosläkare + ta prover direkt idag.
Läkaren var inne på en "stelläggning" av kotorna L5-S1, där disken är dålig. Det som talar emot är att det blir större belastning på disken ovanför (som ju redan är halvkrass), men det tyckte han att man kan vänta med att åtgärda tills man ser om det blir problem. Ett annat alternativ är att bara ta bort diskbråcket, men det förbättrar inte de övriga problemen med att disken är "slut". Det lutar åt steloperation med andra ord.
Just nu känner jag mig rätt så förvirrad. Jag hann inte alls med i svängarna och hade gärna haft någon med mig som hade kunnat komma ihåg vad som sades.
Två nätter ska jag räkna med att vara inlagd. Sedan två veckors sjukskrivning till 100% och efter det är det individuellt hur bra man känner sig.
Tänk om jag blir bra! Eller, inte lika roligt, tänk om jag inte blir bra...
Gulp.
Det går undan nu. Lite för fort för att det ska kännas riktigt bekvämt. Jag är inbokad på operation på tisdag till veckan och fick träffa narkosläkare + ta prover direkt idag.
Läkaren var inne på en "stelläggning" av kotorna L5-S1, där disken är dålig. Det som talar emot är att det blir större belastning på disken ovanför (som ju redan är halvkrass), men det tyckte han att man kan vänta med att åtgärda tills man ser om det blir problem. Ett annat alternativ är att bara ta bort diskbråcket, men det förbättrar inte de övriga problemen med att disken är "slut". Det lutar åt steloperation med andra ord.
Just nu känner jag mig rätt så förvirrad. Jag hann inte alls med i svängarna och hade gärna haft någon med mig som hade kunnat komma ihåg vad som sades.
Två nätter ska jag räkna med att vara inlagd. Sedan två veckors sjukskrivning till 100% och efter det är det individuellt hur bra man känner sig.
Tänk om jag blir bra! Eller, inte lika roligt, tänk om jag inte blir bra...
Gulp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)