Ett Ärr

Och uppåt igen!

Här är det bara att hänga med i svängarna. Jag har haft en förträfflig helg. Trots familjeumgänge lyckades jag behålla orken, och fick inte ondare i ryggen. I går tog jag bara en dos alvedon och en dos tradolan. Det räckte. Jag har ju bestämt mig för att äta piller i den utsträckning som behövs, men det är klart att det känns bättre om man kan klara sig med så lite som möjligt.

Jag har nu besökt hjälpmedelscentrum, som det så fint heter. En kilkudde och ett ländryggsstöd har jag nu. Kilkudden vete fasen. Inte känns det som att den avlastar särskilt mycket tycker jag. Däremot tror jag att ländryggsstödet blir en hit.

När jag pratar om att jag sitter dåligt menar jag helt enkelt att jag sätter mig. Sitter i ca två minuter. Sedan kommer tröttheten i ryggen. Nästan som kramp. Omöjligt att slappna av. Efter fyra minuter går det bara inte längre och jag måste ställa mig upp. När jag väl blivit trött i ryggen släpper det inte förrän jag får lägga mig ner. Och det är ju praktiskt (not).

Men ett ländryggsstöd kanske gör all skillnad i världen...

Jag ringde en sjukgymnast...

...för att få lite matnyttiga tips om hur jag ska tänka med det här med sittandet. Jag har en tid inbokad i början av november hos sjukgymnast på ortopeden. Lite väl långt bort tycker jag nog, så jag ringde.

Ska jag strunta i att det gör ont när jag sitter och sitta i alla fall? Nej, det ska du inte. Du ska istället jobba på att hitta ett sätt att sitta som känns bra. Det finns kilkuddar och ländryggsstöd att låna/köpa på hjälpmedelscentralen.

Är det normalt att ha det så här vid den här tiden efter operationen? Ja. Det är väldigt väldigt vanligt att man har problem med sittandet under ganska lång tid efter operationen. Individuella skillnader finns det såklart, men du bör räkna med att det kan ta lång tid innan det känns bra. Men bra blir det för de allra flesta i slutändan.

Ska jag "forcera" och börja jobba på vinst och förlust när denna sjukskrivning är slut? ... Öh... nog tycker jag att du fått en ovanligt kort sjukskrivning för den här typen av operation. Du får nog räkna med att det kommer att ta lite längre tid innan du kan börja jobba.

Kan jag börja med ngn träning? Javisst, vi tidigarelägger sjukgymnasttiden - du måste ju börja träna innan du kan börja jobba.

Nu ska jag försöka att inte haka upp mig på att jag blev sjukskriven så kort tid, men jag blir ändå irriterad över att läkaren som skrev ut mig fått mig att känna mig stressad över den (för) korta sjukskrivningstiden. Dessutom stör jag mig på att han avfärdade mig så totalt när jag frågade om jag kanske borde komma igång med träningen innan jag började jobba (dvs. precis det som SG påpekade idag). Borde jag byta läkare redan nu, eller ska han få en chans till? Det är frågan...

Hursomhelst väldigt skönt att prata med SG. Imorgon är det väl bara att ge sig ut och inhandla en kilkudde.

Mer ner än upp - en månad efter op

Åååååå skiiiit vilken daaaag!!! Jag är helt slut och dessutom innerligt less på mitt eget sällskap. Såhär en dryg månad efter operationen har jag hamnat i en rejäl svacka. Jag tror egentligen inte att det handlar om att jag är "sämre" i ryggen. Snarare är det jag och omgivningen som förväntar sig att jag ska klara mer nu när jag inte längre har ett rykande färskt operationsärr. Jag har bra fart i stegen, och det gör det svårt att förstå att det är ett helvete att sitta/stå längre stunder.

Helgerna suger musten ur mig. Totalt. Bara att vara i samma hus som tre barn (mina) gör mig helt slut. Även om jag försöker ta det lugnt så vilar jag givetvis mindre när de är hemma och det straffar sig, vissa gånger mer än andra tydligen.

I lördags var vi bjudna på middag. Hos goda vänner där det är OK att ligga i soffa eller på en madrass på golvet, men det blev ändå mer sittande/stående än jag klarade av. Jag har fortfarande ont efter den kvällen.

Maken är på arbetsresa i dagarna tre. Jag får hjälp med lämning/hämtning, men självklart blir det 100% mer krav på mig när jag är själv. Jag får nästan panik när jag tänker på att han ska åka iväg i nästan två veckor om en månad. Samma tid som det är tänkt att jag ska vara tillbaka i deltidsarbete.

Jamen det blev ju ett riktigt muntert inlägg! Får väl trösta mig med att det trots allt varit ganska bra under de senaste veckorna, och det är väl kanske det som gör bakslagsbesvikelsen ännu större...

Den som ändå kunde sitta

Helgerna är alltid lite extra ansträngande och nuförtiden ser jag fram emot måndagen så att jag kan vila upp mig. Det tar på att jonglera med tre barn samtidigt som jag försöker hålla mig inom ramarna för vad jag orkar med och klarar av. S.V.Å.R.T...

Utflykterna till verkligheten fortsätter, men varje gång blir jag bittert medveten om hur många saker jag inte klarar av att göra ännu. Det handlar om enkla saker. Som att sitta. Oj vad jag längtar efter att kunna sitta i mer än några minuter. Att inte kunna sitta är nog det som stör mig mest. När jag är hemma spelar det ingen roll, jag kan vara med även om jag ligger i säng eller soffa. Men när jag, som igår, till exempel ska vara med på storbarnas uppträdande där publiken förväntas vara sittande, blir det plötsligt ett ganska stort problem. Längst bak i lokalen får jag hålla hus. Där sitter jag. Och står. Och sitter. Och står. Och sitter. Och står. Tills det inte går längre och jag får smyga iväg till en soffa i ett annat rum. Trist.

Kommer jag någonsin att kunna sitta längre stunder igen...?

Nedtrappning och utmaningar

Jag sysslar med nedtrappning av morfinet, som bekant. En sak har jag märkt, för varje gång jag sänker dosen får jag en frysdag. Inte frossa. Men jag känner mig frusen och måste dricka en herrans massa te för att värma upp inifrån. Nu ska jag bara ta oxycontin 5 mg/kväll. Inget på morgonen alltså.

I övrigt går allt upp och ner och upp och ner. Jag hinner knappt med själv. Vissa dagar känner jag mig så otroligt nöjd (som förra inlägget). Andra dagar känns det som att jag tagit flera steg bakåt. Jag vet inte om det hör ihop med att jag utsätter mig för mer eller mindre rörelse, eller om det bara är så att det går upp och ner oavsett vad jag gör.

Jag gör små utflykter till verkligheten, och det är då jag verkligen förstår att jag inte är redo för det vanliga livet ännu. Som igår då jag besökte jobbet. Det var toppen att träffa kollegor! Men efter bara några minuter insåg jag att jag helst av allt ville lägga mig ner. Sitta är ju inte direkt vilsamt, och att stå är inte heller någon långsiktig lösning. Man skulle ha en portabel säng... Jag kom hem och somnade omedelbart.

Häromdagen fick jag åka till staden med en vän. Lunch stod på schemat. Trevligt självklart, men att sitta en hel lunch är helt omöjligt och jag fick växla mellan sittande och stående var tredje minut. Sedan var jag helt slut och var tvungen att vila flera timmar när jag kom hem.

Jag är sjukskriven oktober ut, men det måste hända ganska mycket under den månaden för att jag ska kunna börja jobba...