onsdag 17 november 2010

Bitaihopbitaihopbitaihop

Jag är ensam för tillfället. På den första av två veckor. Jag visste givetvis att det skulle bli tufft. Tyvärr har det blivit lite tuffare än jag hade räknat med. Tvååringen vet mycket väl att jag inte lyfter honom. Däremot är det så mycket annat som måste hanteras med honom. Även om jag inte lyfter så måste jag klä på, byta blöjor, tömma pottor, hålla handen osv... Råkade även, av reflex, sträcka mig och ta emot honom när han höll på att ramla ur bilen häromdagen.

Allt detta har nu dessvärre lett till att jag fått någon slags överansträngning i ryggmusklerna. Det krampar och sliter och känns helt inflammerat. Helt omöjligt att slappna av, inte ens när jag ligger ner. Så det blev tillbaka till tradolanet igen, måste ju sova när jag ska driva projekt Familj på egen hand. Sjukgymnasten som jag besökte idag skickade hem mig med en TNS-apparat i förhoppning om att denna ska lyckas vända trenden och lösa upp ryggen.

Det som oroar mig ännu mer är att det liksom hugger till när jag gör hastiga rörelser. Inte i operationssåret, utan ovanför. Med tanke på att den disken också är dålig får jag nästan panik. Tänk om den inte kommer att hålla... Det känns inte direkt lockande att göra en till operation av det här slaget.

Men nu biter jag ihop. Efter nästa vecka får jag bryta ihop. Men det är då det.

fredag 12 november 2010

Om det här med sjukskrivning

Med jämna mellanrum sköljer den över mig, sjukskrivningsångesten. Jag är nu fortsatt sjukskriven på 100% november ut. Jag blir inte klok på hur jag ska tänka. Jag vill ju tillbaka till jobbet, men samtidigt förstår jag inte riktigt hur jag ska kunna jobba när jag inte kan stå eller sitta.

Det är så många saker som har blivit så oerhört mycket bättre och jag känner mig ofta "frisk" när jag går här hemma. Jag kan ju promenera, jag orkar vara med i familjen, jag kan laga mat och tvätta kläder och göra annat hushållsarbete som inte kräver att jag lyfter saker eller sitter/står stilla. Jag tror det är därför jag har ett ständigt dåligt samvete över att jag är hemma sjukskriven.

Sedan krävs det förstås bara ett kort besök på jobbet för att förstå att jag inte kan gå tillbaka ännu. Men frågan är, när ska det kännas annorlunda? Alltså när ska det kännas som att "nu är jag redo!"? Tänk om den känslan aldrig infinner sig?

Samtidigt vet jag att jag är bra på att forcera mig själv, den senaste tidens operation är väl om något ett bevis på det. Här har jag gått lång tid och trott att jag varit gnällsjuk när jag i själva verket i princip varit utan en disk. Men det har gått, jag har bitit ihop och ignorerat smärtan. Och det visade sig ju vara jättesmart. Jag vill inte göra samma misstag igen.

Mitt jobb kan knappast bli mindre fysiskt betungande. Jag är på kontor, kan växla mellan sittande/stående, har vilrum i närheten, behöver aldrig lyfta tungt. Så att "skola om sig" kommer aldrig att vara något alternativ.

Mitt senaste samtal med läkaren var bra (samma person som skrev ut mig, men denna gång riktigt sympatisk). Då fick jag höra att man inte kan säga något om prognosen förrän efter tre månader har passerat. Skruvar ska läka in och ben ska bildas. Dessutom ska musklerna "lägga till sig" och fungera igen. Jag fick höra att det är mycket vanligt att ha problem med att sitta och att jag inte ska oroa mig för det i nuläget. Det är för tidigt att säga hur det kommer att bli i fortsättningen, huvudsaken är att jag upplever att jag blir bättre, och DET har jag ju blivit (bara inte särskilt mycket när det gäller sittande/stående...). Det kommer ett återbesök hos opererande läkare tre månader efter op., och då får jag diskutera mer ingående hur det fortsatta sjukskrivningen ska se ut.

Hur ska jag bli av med känslan att jag ljuger och "snikar åt mig" sjukskrivning, fast jag ju faktiskt inte gör det?

måndag 1 november 2010

Steloperativ humor

Man ser det man vill se... undrar just varför jag fastnade med ögonen på just denna sort? (Och undrar vad människorna runtomkring mig tänkte när jag plockade fram kameran...).

Åtta veckor senare

Tiden går och det gör jag också ;-). Nu har det gått nästan exakt åtta veckor sedan operationen. Upp och ner hela tiden, men faktiskt mer upp än ner. Förra veckan var full av olika genombrott:

1. Sjukgymnastbesök hos trevlig person på ortopeden som gjorde alla böj, vrid och bändtester. Underbart att till exempel märka att kroppen inte längre skriker av smärta när ena benet lyfts i liggande läge! SG röstade för självklar fortsatt sjukskrivning eftersom jag fortfarande har så pass stora besvär att sitta/stå. Hon skötte kontakten med läkaren, "han får ringa dig om han undrar ngt".

2. Jag har börjat på vattenträning. Härligt, fantastiskt och underbart att sjunka ner i det varma vattnet och VÅGA röra sig! Jag tror jag log hela dagen! Två gånger i veckan ska jag vara där, först fram till jul, men fortsättning om jag vill och behöver.

3. Jag har i princip slutat ta tradolanet. Det var lite småjobbigt att trappa ur det faktiskt, frossa och abstinenskänning även om det inte var värre än att härda ut ett par dagar. Lite ångestdrömmar också, men det gick över efter några nätter. Nu går jag bara på alvedon, och så länge jag inte sitter/står klarar jag mig utan det också! Längre sittande/stående kräver fortfarande tradolan dock...

4. På grund av punkten 3 så kan jag teoretiskt sett köra bil. Praktiskt är det liiite svårare eftersom bil = sitta. MEN, det går i 10-15 minuter och på den tiden har jag tagit mig till stan från huset = FRIHET!!!

5. Jag kan gå tre kilometer i ett sträck. 3 km! Fatta! Vem hade kunnat tro? Jag går raskt och får inte ett dugg ont, men längre än så vågar jag inte försöka riktigt ännu. Jag är förbluffad över min egen förmåga! Dessutom sa SG att det är toppen att jag inte har rörelsesmärta - det bådar gott inför "slutresultatet".

Som den uppmärksamme märker så är jag sammantaget betydligt bättre i ryggen nu än jag var innan operationen. Saker och ting faller på plats och jag känner mig grymt positiv! Med lite tur så kommer vattenträningen att leda till att jag får bättre muskler och därmed kan stå, och i så fall kan jag ju börja jobba någon liten procent! Sittandet lär ta längre tid, men med allt annat bra som händer så är det väl onödigt att haka upp sig på det.

Nu ska jag ta BILEN till CENTRUM och köpa något trivialt, som ett garnnystan eller nåt...