I ett skåp

...och i övrigt så känns det som att det enda jag gör nuförtiden är att låsa in mina kläder i skåp på olika träningsinrättningar.

Nog finns det en del att förbättra...

Jorå, jag hankar mig fram. Två dagars hel sjukskrivning i veckan fick det bli, men jag känner mig ändå vid rätt gott mod. Bäckenet har inte farit åt fanders sedan jag började med "dunderkuren", däremot känns det hela tiden som att det när som helst kan hända.

Den där återbesökstiden på ortopeden som utlovades till v. 7 bokades istället till v. 11. Så nu befinner jag mig återigen i limbo med rätt så väsentliga frågor som: ska jag fortsätta äta medicinerna trots att läkaren sa "vi testar i två veckor"? Hur blir det med fortsatt sjukskrivning? Hur ser resultaten från MR ut?

Jag VET att det är apmycket att göra på ryggsidan på ortopeden, och jag har faktiskt förståelse för att jag kanske inte prioriteras högst just nu. Men jag kan inte låta bli att förvånas över hur administration och bokning är organiserad. Att jag får en tid fyra veckor senare än utlovat innebär ju att jag MÅSTE höra av mig tidigare i alla fall. Inte minst för att få veta hur jag ska ta mina mediciner. Jag är knappast den enda och jag misstänker att rätt så stor del av arbetstiden för både läkare och administratörer går åt till att återkoppla till patienter som fått senare tider än vad som utlovats. En större realism när det gäller tidsbokning skulle vara att föredra, och då skulle sjukskrivningar och medicinering kunna planeras direkt enligt detta - även om återbesöket kommer några veckor senare.

Kanske vore det inte så dumt att tänka om en aning, vet vet - det kanske finns tid och pengar att spara?

Försiktigt förhoppningsfull

I torsdags var det på gång igen, alla tecken på nästa ryggkrasch. Skavkänsla i bäckenet och stelhet i ryggen. Jag ringde och försökte få tag i SG för att rätta till det innan helgen som jag återigen spenderade på egen hand med de tre barnen.

Men... för första gången så gick det till sig av sig själv! Det gick om. Över. Bort. Och jag hade en bra helg utan några större spår av smärta. Inga morfintabletter heller för den delen.

Doktorns medicincoctail verkar ge resultat, i alla fall tillfälligt. Idag är jag fortsatt "bra" och tar mitt Bamyl koffein bara för att jag blivit tillsagd, inte för att jag har ont. Wonderful!

Jo, jag ÄR svårstucken

När jag fick tid till min MR ringde jag för att informera om att jag är väldigt svårstucken. "Mmm" var reaktionen, men jag fortsatte envist och sa att jag VERKLIGEN är svårstucken och att det vore synd om hela dagens MR-schema spricker för att de inte får in en nål i mig. OK, jag fick som jag ville och ombads komma till avdelningen för att sätta nål innan undersökningen.

Bra så, efter tre försök på avdelningen satt en kanyl, förvisso en som jag tyckte sved obehagligt och inte riktigt kändes som att den satt bra, men sköterskan höll inte med mig.

Väl inne i "trumman" skulle så kontrasten sprutas in. Om det funnits en kanyl som funkat förstås, vilket den såklart inte gjorde. Happ. Så började hela karusellen igen. Varma, vattenfyllda handskar, stick i armveck, underarm, tumme, hand... Tills det i vanlig ordning fick tillkallas narkospersonal.

Jag vet inte vem jag blir mest less på, mig själv (för att jag inte har vettiga kärl) eller personalen (som så många gånger inte tror mig när jag säger precis som det är med just det här).

Jaja, i alla fall så är MR-undersökningen gjord nu. Då är det bara att vänta lite lagom ångestladdad på svaret då.

Erfarenhet

Jag har funderat en del på det här med att vara sjuk länge. Om hur omgivningen förhåller sig till det. Jag menar, min rygg påverkar mitt mående exakt hela tiden och mitt humör och min sinnesstämning beror helt på hur dagsformen för ryggen ser ut. Jag har svårt att relatera till någonting överhuvudtaget utan att samtidigt reflektera över hur ryggen hör dit. Vardagen fortsätter ju, med den stora skillnaden att den påverkas till 100% av hur min rygg mår.

Detta är lätt att förstå för utomstående till en början. Det finns en vilja att hjälpa till och underlätta, och att vara ett stöd. Så fungerar ju jag också - om jag hör att någon av mina nära har det tufft vill jag självklart hjälpa till. Men hur länge har jag egentligen lust att prata om mina vänners sjukdomar, problem och fysiska eller psykiska besvär? Inte alltför länge, misstänker jag.

Nu är jag ju en sån där som har gått sjukskriven länge. Jag har fortfarande svåra problem med min rygg emellanåt och mina ryggbesvär påverkar min vardag precis lika mycket nu som den gjort det senaste halvåret. Kanske inte sådär fundamentalt som direkt efter operationen, men jag måste alltid utgå från ryggen närhelst det ska planeras något. Jag önskar att det inte vore så, men så är det.

Och plötsligt har jag blivit ännu lite mer erfaren i livet. Plötsligt har jag en helt annan förståelse för alla de människor som lever med långvariga sjukdomar och eller smärttillstånd. De är hjältar. De gör sitt bästa. De kämpar varje dag, hela tiden och jämt för att hantera sin vardag på bästa sätt.

Och en mening ur Katarina Wennstams bok Alfahannen dyker osökt upp lägligt nog: Erfarenhet är det man får när man inte får det man vill ha...

Gissa vad...

...jag skriver härmed mitt första inlägg på förbaskat länge FRÅN JOBBET! Dag fyra av smärtfrihet och det är bara underbart att gå till jobbet varje dag! Jag tror det gör gott för hela familjen. Jag njuter av att gå iväg med alla andra och det finns en stor tillfredsställelse i att låta barnen se att också jag lämnar huset när det är morgon. Om det bara fick vara såhär hela tiden, då skulle det ju vara så underbart bra!

Jag har fått en racerstol också. Capisco Håg heter den. Ser ut som en månlandare. Men den känns faktiskt hittills väldigt bra. Det går att "ståsitta" på den på ett bekvämt sätt samtidigt som jag kan vila ryggen om jag sätter mig väldigt långt bak på den.

Uppåtkurva

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland blir det bättre! Jag har iofs varit utan maken i helgen, men istället har jag haft en hel helgs umgänge med "stand-in" vännen. God mat och mycket avlastning underlättade.

Underlättade gjorde också min, helgen till ära, helt smärtfria rygg. Jag har pliktskyldigast ätit mina antiinflammatoriska brustabletter, men de andra tabletterna har jag verkligen inte behövt. Ett sjukgymnastbesök i fredags rättade till mitt vridna bäcken och vips, så var ryggbesvären och stelheten borta dagen efteråt. Märkligt... Och förbannat irriterande att det onda förmodligen kommer att komma tillbaka om ca en vecka.

Veckan som kommer innehåller ett besök hos arbetsterapeuten (ska kolla om jag kan få låna en vettig stol att ha här hemma), ett besök hos en av sjukgymnasterna (den vikarierande). Ett MR-besök med iv-kontrast. Det gick fort att få tid där kan man lugnt säga. Dessutom slipper jag åka till Lycksele den här gången och får istället göra det på plats i Umeå.

Helg - jippi! Eller?

I vanliga fall, i ett vanligt liv med en vanlig fungerande kropp och med vanliga arbetsveckor, så är ju helgen oftast något som jag ser fram emot. Det är ju så härligt att bara få slappa med familjen, eller hitta på roliga saker tillsammans.

Helgerna nuförtiden är iofs fortfarande trevliga, men det går inte att komma ifrån att det också innebär mer ansträngning. Det blir liksom mer uppenbart att jag inte är bra. Så många gånger måste jag säga nej till barnen, och även om de är kloka och förstår så känns det trist. Jag längtar till den dagen jag kan säga ja till alla knasiga upptåg, bad, pulkbackar, slalomåkning osv.

Just den här helgen känns lite extra motig. Lillungen blev naturligtvis sjuk och ligger nu febrig i en soffa.

Skrutt

Jag har ätit alla tabletter. Och ändå har jag haft ont. Kan man få ondare bara av att besöka ortopedmottagningen ;-).

Nu väntar en helg utan pappan igen. Tack gode Gud för fin vän som kommit hit för att avlasta. Treåringen verkade febrig ikväll... Det vore ju jättetoppen - en sjuk unge som inte kan bäras av sin mamma. Wonderful liksom.

Ibland går det undan!

Alltså, jag var hos ortopeden igår. Idag fick jag en kallelse till MR. Shit - det kan gå fort ibland! En dryg vecka kvar innan det är dags för cylindermaskinen.

Återbesök ortopeden, 5 månader efter op.

Så har jag träffat operatören för första gången sedan den 7 september då han rensade upp i min rygg. Jag hade med mig en lista med frågor och faktabeskrivningar hur jag upplever mina ryggsmärtor (kan verkligen rekommenderas, det är mycket lättare att känna att man får med allt man vill säga och lättare att vara strukturerad). Bland annat hade jag med datum för alla sjukgymnastbesök och berättade om mina upp- och nedgångar.

"Det här ska vi gå till botten med" var bland det första han sa. Redan där sjönk mina axlar ungefär 10 cm. Såhär ska det inte behöva vara och det ska utredas VAD det är som fortfarande inte är bra.

Till att börja med erbjöd han mig cortisonsprutor, men kände väl ganska snabbt att jag var skeptisk till detta, jag har hört att det bara ger tillfällig lindring i några veckor och det känns ärligt talat inte så lockande.

MR och röntgenbilderna kollades noggrant igenom. Han poängterade att jag inte bara hade ett vanligt diskbråck, utan att det också varit en stor inflammationshärd som tagits bort vid operationen. Kanske kan det vara detta som spökar fortfarande. Han trodde inte att kotan ovanför var problemet, men kunde förstås inte utesluta detta.

En ny MR är nu beställd, som jag fattar det kommer den att ske relativt snart. Ett återbesök inom några veckor har utlovats (det tror jag när jag ser det...). Utöver detta ska jag "knäcka smärtan". Det är prio ett. Smärta föder smärta och förhindrar läkning. Jag är förbjuden att ha ont helt enkelt.

Så nu ska jag de närmaste två veckorna ta en coctail av: alvedon, bamyl koffein, omeprazol och oxycontin. Om jag fortfarande har ont ska jag fylla på med oxynorm. Jag ska kunna leva som vanligt utan att ha ont. Utvärdering om några veckor, om det inte gett resultat är cortison nästa steg. På MR begäran står det: "Ny MR för eventuell reoperation". Det känns NOT VERY GOOD, även om han påpekade att det förmodligen inte kommer att vara nödvändigt.

Känns sådär att "backa" och öka på smärtlindringen igen, men någonstans känner jag ju att han har en poäng, jag får ju ondare av att ha ont. Återstår bara att lista ut hur jag ska ta medicinen och fortfarande kunna vara klar nog i huvudet för att kunna jobba... Men jobba vill jag prova ändå. Jag behöver det. Verkligen.

"Du kommer med 98% sannolikhet att bli helt bra", sades också innan jag gick. Om det är sant skiter jag fullständigt i hur lång tid det tar...