Hoppsan, har visst inte skrivit sedan den 7 mars, alltså två veckor. Det hade ju kunnat vara så att jag inte kunnat skriva för att jag vridit mig i olika typer av smärtor. Men så var det ju inte.
Jag är helt enkelt så bra i ryggen just nu att jag inte riktigt har något ryggrelaterat att oja mig över! Tänk att det kan vara så! Helt fantastiskt.
De senaste veckorna känns det som att det har "hänt" något... som att det har "vänt"... Givetvis fattar jag att det kommer att fortsätta att gå upp och ner, men ändå. Visst är jag fortfarande trött i ryggen efter en dags aktivitet på jobb och med barn, men jag har inte behövt ta "starktabletterna" på två veckor. Och flera dagar har jag varit helt utan tabletter, inte ens alvedon!
Imorgon ska jag på återbesök. Det ska bli spännande att få se MR-bilderna med egna ögon och jag ska se till att fråga om alla möjliga olika nivåer. Men, jag ska inte be om mer medicin, och det känns helt underbart ljuvligt!
tisdag 22 mars 2011
måndag 7 mars 2011
Titanet och jag = sex månader
Firar idag. Det är precis sex månader sedan jag fick mina fina, men något bångstyriga, titanskruvar inopererade i ryggen.
En liten tur på memory lane kan väl passa en dag som denna, om inte annat för att poängtera för mig själv att jag faktiskt blivit bättre.
Det här är allt positivt som hänt sedan operationen:
1. Jag är på det stora hela betydligt bättre efter operationen än jag var före.
2. Jag har inte kvar någon ischias. Kramp i vaden ibland, men inte tillnärmelsevis lika mycket som innan op.
3. Jag är mycket mer rörlig nu än innan operationen. Förr kunde jag knappt gå runt kvarteret, nu klarar jag ett par kilometer i sträck utan att jag går under av smärta och utmattning.
4. Jag får inte längre samma intensiva ryggskott som jag fick med jämna mellanrum innan operationen.
5. Sedan några veckor tillbaka verkar det som att mitt bäcken blivit mer stabilt och inte hoppar snett lika ofta (resultat av att jag tagit ut hormonspiral?).
Det här återstår:
1. Jag skulle vilja kunna stå längre än jag kan nu utan att det smärtar.
2. Jag skulle vilja sitta betydligt bättre än jag kan nu.
3. Jag skulle vilja bli av med krampen i benet/vaden.
4. Jag skulle vilja slippa ryggkrampen som kommer och går och gör mig helt utmattad emellanåt.
5. Jag skulle vilja våga "lita" på ryggen mer än jag känner att jag kan nu. Jag är fortfarande väldigt rädd för att göra fel rörelser och på så sätt orsaka en krasch.
6. Jag skulle vilja klara mig på mindre mediciner. Jag äter alvedon i princip full dos varje dag och fyller på med oxycontin när det är jävligare än vanligt. Det funkar, men känns inte bra.
MEN - jag tror faktiskt att läkaren har rätt - jag kommer med stor sannolikhet att bli BRA i min rygg, om jag bara ger det tid och sköter min träning som jag ska. Jag längtar tills det passerat sex månader till, undrar var jag befinner mig då?
En liten tur på memory lane kan väl passa en dag som denna, om inte annat för att poängtera för mig själv att jag faktiskt blivit bättre.
Det här är allt positivt som hänt sedan operationen:
1. Jag är på det stora hela betydligt bättre efter operationen än jag var före.
2. Jag har inte kvar någon ischias. Kramp i vaden ibland, men inte tillnärmelsevis lika mycket som innan op.
3. Jag är mycket mer rörlig nu än innan operationen. Förr kunde jag knappt gå runt kvarteret, nu klarar jag ett par kilometer i sträck utan att jag går under av smärta och utmattning.
4. Jag får inte längre samma intensiva ryggskott som jag fick med jämna mellanrum innan operationen.
5. Sedan några veckor tillbaka verkar det som att mitt bäcken blivit mer stabilt och inte hoppar snett lika ofta (resultat av att jag tagit ut hormonspiral?).
Det här återstår:
1. Jag skulle vilja kunna stå längre än jag kan nu utan att det smärtar.
2. Jag skulle vilja sitta betydligt bättre än jag kan nu.
3. Jag skulle vilja bli av med krampen i benet/vaden.
4. Jag skulle vilja slippa ryggkrampen som kommer och går och gör mig helt utmattad emellanåt.
5. Jag skulle vilja våga "lita" på ryggen mer än jag känner att jag kan nu. Jag är fortfarande väldigt rädd för att göra fel rörelser och på så sätt orsaka en krasch.
6. Jag skulle vilja klara mig på mindre mediciner. Jag äter alvedon i princip full dos varje dag och fyller på med oxycontin när det är jävligare än vanligt. Det funkar, men känns inte bra.
MEN - jag tror faktiskt att läkaren har rätt - jag kommer med stor sannolikhet att bli BRA i min rygg, om jag bara ger det tid och sköter min träning som jag ska. Jag längtar tills det passerat sex månader till, undrar var jag befinner mig då?
fredag 4 mars 2011
En slags lyckodag
Idag fick jag äntligen kontakt med läkaren igen. Detta efter att mitt återbesök blivit uppskjutet ytterligare en vecka och jag ringde med desperata rösten (helt sann dessutom) till mottagningen.
I alla fall har jag nu fått veta att den MR jag gjorde i början av februari ser bra ut. Till och med jättebra om jag får citera läkaren. Ingenting är kvar av det diskbråck som opererades och nervroten ligger helt frilagd.
Det. Känns. Underbart. Axlarna sjönk en meter och jag tar fortfarande in att jag med största sannolikhet kommer att slippa ytterligare operation.
Men... jag har ju fortfarande stora problem. Vänster ben domnar och krampar när jag står eller går för länge och sitta undviker jag så långt det bara går. Som tur var lyckades han (igen) lugna mig. "Jag vet att du har ont, du behöver fortfarande smärtstillande och vila när det behövs, MEN - jag är helt säker på att du kommer att bli bra". Så vackra ord, jag skulle ha spelat in...
Direkt känns det lättare att hantera smärtan nu när jag vet att den inte betyder att något håller på att gå sönder i min rygg. Det finns hopp. Jättemycket till och med.
Så jädra wonderful!
I alla fall har jag nu fått veta att den MR jag gjorde i början av februari ser bra ut. Till och med jättebra om jag får citera läkaren. Ingenting är kvar av det diskbråck som opererades och nervroten ligger helt frilagd.
Det. Känns. Underbart. Axlarna sjönk en meter och jag tar fortfarande in att jag med största sannolikhet kommer att slippa ytterligare operation.
Men... jag har ju fortfarande stora problem. Vänster ben domnar och krampar när jag står eller går för länge och sitta undviker jag så långt det bara går. Som tur var lyckades han (igen) lugna mig. "Jag vet att du har ont, du behöver fortfarande smärtstillande och vila när det behövs, MEN - jag är helt säker på att du kommer att bli bra". Så vackra ord, jag skulle ha spelat in...
Direkt känns det lättare att hantera smärtan nu när jag vet att den inte betyder att något håller på att gå sönder i min rygg. Det finns hopp. Jättemycket till och med.
Så jädra wonderful!
tisdag 1 mars 2011
Fötter och skor
Igår tog jag på mig spenderbyxorna och begav mig ner till stadens centrum. Sedan spenderade jag först en bra stund hos en ortopedtekniker och gjorde en avgjutning för att skaffa ordentliga ortopediska fotinlägg. De kostar endast 2000 spänn. Hutlöst! Men här ska alla kryphål täppas igen och ingenting lämnas åt slumpen.
Sedan passerade jag en skobutik, gick in, provade ett par skor, köpte dem. De ser ut nästan som på bilden och är av modellen "masaiskor" som är runda under. Det märkliga är att jag känner mig rakare i hållningen direkt jag tar på dem. Den kan vara ett önsketänkande, men även detta måste givetvis provas. Jag har inte hittat några negativa saker om denna sortens skor i alla fall.
Summan av dessa utsvävningar är enkel. Havregrynsgröt.
Sedan passerade jag en skobutik, gick in, provade ett par skor, köpte dem. De ser ut nästan som på bilden och är av modellen "masaiskor" som är runda under. Det märkliga är att jag känner mig rakare i hållningen direkt jag tar på dem. Den kan vara ett önsketänkande, men även detta måste givetvis provas. Jag har inte hittat några negativa saker om denna sortens skor i alla fall.
Summan av dessa utsvävningar är enkel. Havregrynsgröt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)