...bättre version av mitt tidigare jag. Det är nio månader och tre dagar sedan jag opererade in mina glänsande skruvar i nedre delen av ländryggen. De första månaderna minns jag vagt och svagt. I sex månader var besvären mer eller mindre uttalade, ett evigt upp och ner i ryggstatus och mycket frustration. De senaste tre månader har jag bara gått framåt och nått nya mål mest hela tiden.
Jag kan cykla utan några som helst problem, jag kan till och med gå på spinning! Visst har jag styret på högsta och sitter så upprätt det går, men det är inga som helst problem med ryggen varken under eller efter passet.
Jag rör mig smidigt och naturligt och har "hittat tillbaka" till en normal, avslappnad hållning som inte gör ont. Jag böjer mig sällan, men böjer däremot ofta på knän för att komma ner till golvet. Går fint.
Jag fixar vardagen lätt som en plätt. Numera kan jag hämta och lämna treåringen utan att vara rädd för att det kommer att kosta mig smärta. Självklart lyfter jag honom aldrig - utom när vi är på badhuset i vattnet. Igår målade jag utemöbeln; under, bakom, på och överallt - inga problem att komma åt. Jag storhandlar inte, men kan utan problem handla mindre grejer som inte blir alltför tunga.
Jag klarar att vara upprätt en hel dag utan att "måsta" lägga mig med jämna mellanrum. Visst blir jag trött i ryggen ibland, men inte värre än att det botas med lite snabb vila. Efter en natts sömn är jag som ny.
Jag har slutat vara rädd för att bäckenet ska hamna "snett". Jag har inga problem alls med bäckenet faktiskt.
Jag behöver inte gå på vattengymnastik längre. Det har varit underbart och bidragit massor till min rehab, men nu finns det ingen anledning till att jag ska gå dit - andra behöver min plats bättre.
Jag äter fortfarande Gabapentin två gånger per dag och ska fortsätta med det några veckor till. Den "höjer toleransnivån" för nervsmärta - som jag kan känna av om jag stått eller suttit för länge (och då menar jag längre än de sex timmar jag arbetar varje dag). I övrigt äter jag nästa aldrig värktabletter längre - inte ens alvedon. Helt otroligt, jag blir matt av glädje bara att tänka på hur skönt det känns.
Sammantaget är jag en mycket, mycket tacksam människa. Jag lever utan smärta. Helt otroligt.
Men en sak ska sägas - den här resan har varit den jobbigaste hittills i mitt liv. Jag har kämpat som en gnu för att komma hit, inte minst genom att träna fyra gånger i veckan. Jag har gjort allt jag kunnat för att bli bättre, och jag har försakat många, många saker som jag "egentligen" velat göra. Men det har varit värt det.
Några saker har varit viktigare än andra för min rehab:
1. Stöd i mängd från familj och vänner, men också från sjukgymnaster och behandlande läkare.
2. Min egen träning som jag skött till punkt och pricka.
3. Borttagande av hormonspiral - är nu helt övertygad om att det måste gjort stor betydelse.
4. Införskaffandet av sk. "masai-skor" (fast jag har en kopia). Jag har skorna jämt. Inne, ute, på jobbet, hemma. Skorna har hjälpt mig att hitta tillbaka till den hållning jag glömt bort. Det gav resultat direkt och bara efter någon dag kunde jag känna att ryggen slappnade av. Om du har ryggbesvär - fundera inte utan köp bara!
Nu fattar ju även jag att jag har kvar en hel del arbete med min rygg - ungefär under hela livet. Svackor och dippar kommer att komma, och jag kommer att bryta ihop och få panik. Men tills dess är livet helt osannolikt, otroligt, underbart och befriande nice!
Och, sist men inte minst, jag kan SITTA! Inte hur länge som helst och inte på vilken stol som helst, men jag kan SITTA!
