Så har jag varit på det efterlängtade återbesöket. Röntgen först och träff med ortopeden sedan.
Inga problem sådär egentligen. Förutom att det inte syns någon som helst benbildning på röntgen. Inte för att jag skulle oroa mig sa han. Det har gått för kort tid för att se. Och ändå kan jag inte låta bli att fundera på om det är något att oroa sig för... Borde det inte synas lite ben vid det här laget? Skruvarna satt i alla fall där de skulle, och det var faktiskt en lättnad att se det med egna ögon.
Sjukskrivningen är nu förlängd januari ut, och på min inrådan friskskrivs jag sedan till 25% i februari. På intyget står det också 50% i mars, men det "går att revidera åt båda håll om det finns behov". Känns bra att vara fortsatt fullt sjukskriven i januari, det behövs. Men samtidigt känns det härligt att ha en plan att vara på väg tillbaka, om än bara litegrann. Däremot har jag ett jobb som kräver att jag kan vara på topp de procent jag är där. Jag kan inte "glida på" och se om det fungerar, eller ta det lugnt. Det är tiden alldeles för värdefull för (jag är doktorand).
I övrigt är det upp och ner som vanligt. Vissa dagar är helt OK, andra dagar kräver tradolan för att vara uthärdliga. Det tar på att vara ledig med familjen. Skönt och härligt också förstås, men nog ser jag fram emot skol- och dagisstart alltid.
Jag tycker nog att jag blir allt bättre på att sitta. Problemet nu är egentligen mer EFTER själva sittandet, då kan jag ångra att jag överhuvudtaget suttit.
torsdag 30 december 2010
onsdag 15 december 2010
Också ett slags mål...
Kullerbytta. Ett så vackert ord. Den dagen jag kan göra en kullerbytta igen ska jag bjuda mig själv på en dyr flaska skumpa...
Här är en som klarar.
Här är en som klarar.
OP + 14 veckor
Den senaste veckan har det känts jättebra i ryggen. För mig betyder det att jag:
- inte haft ondare än att det räckt med alvedon som smärtlindring.
- kunnat sitta några minuter i sträck utan smärta (låter lite, men är i själva verket en SEGER!)
- kunnat ta sparken runt kvarteret utan att det gjort ont.
- inte behövt vara i sängläge lika ofta/länge som tidigare, det har räckt med några minuters vila när ryggen känts trött så har batterierna laddats igen.
Allt det här gör mig euforisk!! Hela den här grejen går upp och ner, men det är ju så lätt att bli fullständigt desperat när det inte går åt rätt håll. När det däremot gör det så kommer man inte ihåg det senare... därför skriver jag ner det...
Jag är fortfarande sjukskriven 100% i december, ska på återbesök till ortopeden i slutet av denna månad, inklusive röntgen.
Det ironiska är att det tog ungefär tre dagar av braryggkänslan, sedan kom den, som om den väntat på rätt ögonblick (snällt förvisso) - dunderförkylningen. Så nu äter jag alvedon för att få ner febern. Omväxling förnöjer?
- inte haft ondare än att det räckt med alvedon som smärtlindring.
- kunnat sitta några minuter i sträck utan smärta (låter lite, men är i själva verket en SEGER!)
- kunnat ta sparken runt kvarteret utan att det gjort ont.
- inte behövt vara i sängläge lika ofta/länge som tidigare, det har räckt med några minuters vila när ryggen känts trött så har batterierna laddats igen.
Allt det här gör mig euforisk!! Hela den här grejen går upp och ner, men det är ju så lätt att bli fullständigt desperat när det inte går åt rätt håll. När det däremot gör det så kommer man inte ihåg det senare... därför skriver jag ner det...
Jag är fortfarande sjukskriven 100% i december, ska på återbesök till ortopeden i slutet av denna månad, inklusive röntgen.
Det ironiska är att det tog ungefär tre dagar av braryggkänslan, sedan kom den, som om den väntat på rätt ögonblick (snällt förvisso) - dunderförkylningen. Så nu äter jag alvedon för att få ner febern. Omväxling förnöjer?
onsdag 1 december 2010
Det är vad det är - 12 veckor senare
Nu har jag varit och nosat på botten igen men det känns för tillfället som att det är på väg upp. Maken var ju som sagt borta i ett par veckor - ingenting att rekommendera om man är relativt nyligen stelopererad och samtidigt får helt ansvar för småbarn. Jag kraschade helt enkelt. Låsningar i höften som "förr i tiden" och värst av allt: ischias igen. Bort med träningen och tillbaka till sjukgymnasten som försiktigt drog bäckenet på plats igen.
Det är så sinnessjukt svårt att hålla humöret uppe när det går baklänges. Jag är alltid så oförberedd. Dessutom ser jag mig som en positiv person, och får därmed någon slags identitetskris när det ångar negativ energi runt mig. Smärta. Inte att leka med. Jag har numera full förståelse för att människor blir personlighetsförändrade av sin smärta.
I de där tyngre stunderna känns det som att jag "är" min smärta. Jag tänker på den hela tiden, kan inte fokusera på annat än den, betraktar verkligheten ur ett smärtperspektiv och kan bara prata om smärta. Inte helt olikt att vara nybliven förälder och bara kunna tänka på och prata om sitt barn. Med den skillnaden att man vet att det är ett övergående tillstånd - och det kan man ju aldrig veta om smärtan.
En del av problematiken för mig tror jag handlar om att jag var så oförberedd på hur denna rehabiliteringsprocess skulle se ut. Jag visste ju att jag skulle ha ont, men det är så mycket annat jag hade mått bra av att veta i förhand. Nu inser ju också jag att det var omöjligt att få fullständig information med tanke på att det gick så förbaskat fort från besked till operation, men ändå.
Min senaste dipp har i alla fall lett till några nya insikter och strategier:
1. Jag ska verkligen försöka jobba på att inte känna mig stressad att gå tillbaka till jobbet. Jag vet ju att det är många som är sjukskrivna länge efter denna operation, varför skulle jag vara annorlunda? Detta innebär också att jag ska försöka sluta ha ångest för att försäkringskassan stressar på.
2. Jag ska äta mer värktabletter än jag gör. Varför ska jag försöka vara utan egentligen? Det är ju bara dumt! Det är väl bara att tugga i sig i några månader till om det innebär att jag kan ha mindre ont och därmed kunna känna mig lite gladare.
3. Jag ska försöka acceptera att det går upp och ner. Som en fin vän sa: "bakslagen är också en del av framstegen". Det blir kanske lättare att acceptera sämre dagar om man tänker att de "ingår" i framgångsprocessen, tänker jag.
4. Jag ska försöka se hela denna resa ur ett större perspektiv. Det är inte särskilt länge sedan jag opererades. Men LIVET är ju förhoppningsvis långt, och i ett längre perspektiv kommer denna period förhoppningsvis att vara en parentes.
Nu är jag i alla fall sjukskriven i december också. Jag har fortfarande inte fått någon tid till återbesök eller röntgen dock. Måste ligga på. Tur att man är sjukskriven så att det finns tid.
Det är så sinnessjukt svårt att hålla humöret uppe när det går baklänges. Jag är alltid så oförberedd. Dessutom ser jag mig som en positiv person, och får därmed någon slags identitetskris när det ångar negativ energi runt mig. Smärta. Inte att leka med. Jag har numera full förståelse för att människor blir personlighetsförändrade av sin smärta.
I de där tyngre stunderna känns det som att jag "är" min smärta. Jag tänker på den hela tiden, kan inte fokusera på annat än den, betraktar verkligheten ur ett smärtperspektiv och kan bara prata om smärta. Inte helt olikt att vara nybliven förälder och bara kunna tänka på och prata om sitt barn. Med den skillnaden att man vet att det är ett övergående tillstånd - och det kan man ju aldrig veta om smärtan.
En del av problematiken för mig tror jag handlar om att jag var så oförberedd på hur denna rehabiliteringsprocess skulle se ut. Jag visste ju att jag skulle ha ont, men det är så mycket annat jag hade mått bra av att veta i förhand. Nu inser ju också jag att det var omöjligt att få fullständig information med tanke på att det gick så förbaskat fort från besked till operation, men ändå.
Min senaste dipp har i alla fall lett till några nya insikter och strategier:
1. Jag ska verkligen försöka jobba på att inte känna mig stressad att gå tillbaka till jobbet. Jag vet ju att det är många som är sjukskrivna länge efter denna operation, varför skulle jag vara annorlunda? Detta innebär också att jag ska försöka sluta ha ångest för att försäkringskassan stressar på.
2. Jag ska äta mer värktabletter än jag gör. Varför ska jag försöka vara utan egentligen? Det är ju bara dumt! Det är väl bara att tugga i sig i några månader till om det innebär att jag kan ha mindre ont och därmed kunna känna mig lite gladare.
3. Jag ska försöka acceptera att det går upp och ner. Som en fin vän sa: "bakslagen är också en del av framstegen". Det blir kanske lättare att acceptera sämre dagar om man tänker att de "ingår" i framgångsprocessen, tänker jag.
4. Jag ska försöka se hela denna resa ur ett större perspektiv. Det är inte särskilt länge sedan jag opererades. Men LIVET är ju förhoppningsvis långt, och i ett längre perspektiv kommer denna period förhoppningsvis att vara en parentes.
Nu är jag i alla fall sjukskriven i december också. Jag har fortfarande inte fått någon tid till återbesök eller röntgen dock. Måste ligga på. Tur att man är sjukskriven så att det finns tid.
onsdag 17 november 2010
Bitaihopbitaihopbitaihop
Jag är ensam för tillfället. På den första av två veckor. Jag visste givetvis att det skulle bli tufft. Tyvärr har det blivit lite tuffare än jag hade räknat med. Tvååringen vet mycket väl att jag inte lyfter honom. Däremot är det så mycket annat som måste hanteras med honom. Även om jag inte lyfter så måste jag klä på, byta blöjor, tömma pottor, hålla handen osv... Råkade även, av reflex, sträcka mig och ta emot honom när han höll på att ramla ur bilen häromdagen.
Allt detta har nu dessvärre lett till att jag fått någon slags överansträngning i ryggmusklerna. Det krampar och sliter och känns helt inflammerat. Helt omöjligt att slappna av, inte ens när jag ligger ner. Så det blev tillbaka till tradolanet igen, måste ju sova när jag ska driva projekt Familj på egen hand. Sjukgymnasten som jag besökte idag skickade hem mig med en TNS-apparat i förhoppning om att denna ska lyckas vända trenden och lösa upp ryggen.
Det som oroar mig ännu mer är att det liksom hugger till när jag gör hastiga rörelser. Inte i operationssåret, utan ovanför. Med tanke på att den disken också är dålig får jag nästan panik. Tänk om den inte kommer att hålla... Det känns inte direkt lockande att göra en till operation av det här slaget.
Men nu biter jag ihop. Efter nästa vecka får jag bryta ihop. Men det är då det.
fredag 12 november 2010
Om det här med sjukskrivning
Med jämna mellanrum sköljer den över mig, sjukskrivningsångesten. Jag är nu fortsatt sjukskriven på 100% november ut. Jag blir inte klok på hur jag ska tänka. Jag vill ju tillbaka till jobbet, men samtidigt förstår jag inte riktigt hur jag ska kunna jobba när jag inte kan stå eller sitta.
Det är så många saker som har blivit så oerhört mycket bättre och jag känner mig ofta "frisk" när jag går här hemma. Jag kan ju promenera, jag orkar vara med i familjen, jag kan laga mat och tvätta kläder och göra annat hushållsarbete som inte kräver att jag lyfter saker eller sitter/står stilla. Jag tror det är därför jag har ett ständigt dåligt samvete över att jag är hemma sjukskriven.
Sedan krävs det förstås bara ett kort besök på jobbet för att förstå att jag inte kan gå tillbaka ännu. Men frågan är, när ska det kännas annorlunda? Alltså när ska det kännas som att "nu är jag redo!"? Tänk om den känslan aldrig infinner sig?
Samtidigt vet jag att jag är bra på att forcera mig själv, den senaste tidens operation är väl om något ett bevis på det. Här har jag gått lång tid och trott att jag varit gnällsjuk när jag i själva verket i princip varit utan en disk. Men det har gått, jag har bitit ihop och ignorerat smärtan. Och det visade sig ju vara jättesmart. Jag vill inte göra samma misstag igen.
Mitt jobb kan knappast bli mindre fysiskt betungande. Jag är på kontor, kan växla mellan sittande/stående, har vilrum i närheten, behöver aldrig lyfta tungt. Så att "skola om sig" kommer aldrig att vara något alternativ.
Mitt senaste samtal med läkaren var bra (samma person som skrev ut mig, men denna gång riktigt sympatisk). Då fick jag höra att man inte kan säga något om prognosen förrän efter tre månader har passerat. Skruvar ska läka in och ben ska bildas. Dessutom ska musklerna "lägga till sig" och fungera igen. Jag fick höra att det är mycket vanligt att ha problem med att sitta och att jag inte ska oroa mig för det i nuläget. Det är för tidigt att säga hur det kommer att bli i fortsättningen, huvudsaken är att jag upplever att jag blir bättre, och DET har jag ju blivit (bara inte särskilt mycket när det gäller sittande/stående...). Det kommer ett återbesök hos opererande läkare tre månader efter op., och då får jag diskutera mer ingående hur det fortsatta sjukskrivningen ska se ut.
Hur ska jag bli av med känslan att jag ljuger och "snikar åt mig" sjukskrivning, fast jag ju faktiskt inte gör det?
måndag 1 november 2010
Steloperativ humor
Man ser det man vill se... undrar just varför jag fastnade med ögonen på just denna sort? (Och undrar vad människorna runtomkring mig tänkte när jag plockade fram kameran...).
Åtta veckor senare
Tiden går och det gör jag också ;-). Nu har det gått nästan exakt åtta veckor sedan operationen. Upp och ner hela tiden, men faktiskt mer upp än ner. Förra veckan var full av olika genombrott:
1. Sjukgymnastbesök hos trevlig person på ortopeden som gjorde alla böj, vrid och bändtester. Underbart att till exempel märka att kroppen inte längre skriker av smärta när ena benet lyfts i liggande läge! SG röstade för självklar fortsatt sjukskrivning eftersom jag fortfarande har så pass stora besvär att sitta/stå. Hon skötte kontakten med läkaren, "han får ringa dig om han undrar ngt".
2. Jag har börjat på vattenträning. Härligt, fantastiskt och underbart att sjunka ner i det varma vattnet och VÅGA röra sig! Jag tror jag log hela dagen! Två gånger i veckan ska jag vara där, först fram till jul, men fortsättning om jag vill och behöver.
3. Jag har i princip slutat ta tradolanet. Det var lite småjobbigt att trappa ur det faktiskt, frossa och abstinenskänning även om det inte var värre än att härda ut ett par dagar. Lite ångestdrömmar också, men det gick över efter några nätter. Nu går jag bara på alvedon, och så länge jag inte sitter/står klarar jag mig utan det också! Längre sittande/stående kräver fortfarande tradolan dock...
4. På grund av punkten 3 så kan jag teoretiskt sett köra bil. Praktiskt är det liiite svårare eftersom bil = sitta. MEN, det går i 10-15 minuter och på den tiden har jag tagit mig till stan från huset = FRIHET!!!
5. Jag kan gå tre kilometer i ett sträck. 3 km! Fatta! Vem hade kunnat tro? Jag går raskt och får inte ett dugg ont, men längre än så vågar jag inte försöka riktigt ännu. Jag är förbluffad över min egen förmåga! Dessutom sa SG att det är toppen att jag inte har rörelsesmärta - det bådar gott inför "slutresultatet".
Som den uppmärksamme märker så är jag sammantaget betydligt bättre i ryggen nu än jag var innan operationen. Saker och ting faller på plats och jag känner mig grymt positiv! Med lite tur så kommer vattenträningen att leda till att jag får bättre muskler och därmed kan stå, och i så fall kan jag ju börja jobba någon liten procent! Sittandet lär ta längre tid, men med allt annat bra som händer så är det väl onödigt att haka upp sig på det.
Nu ska jag ta BILEN till CENTRUM och köpa något trivialt, som ett garnnystan eller nåt...
tisdag 19 oktober 2010
Och uppåt igen!
Här är det bara att hänga med i svängarna. Jag har haft en förträfflig helg. Trots familjeumgänge lyckades jag behålla orken, och fick inte ondare i ryggen. I går tog jag bara en dos alvedon och en dos tradolan. Det räckte. Jag har ju bestämt mig för att äta piller i den utsträckning som behövs, men det är klart att det känns bättre om man kan klara sig med så lite som möjligt.
Jag har nu besökt hjälpmedelscentrum, som det så fint heter. En kilkudde och ett ländryggsstöd har jag nu. Kilkudden vete fasen. Inte känns det som att den avlastar särskilt mycket tycker jag. Däremot tror jag att ländryggsstödet blir en hit.
När jag pratar om att jag sitter dåligt menar jag helt enkelt att jag sätter mig. Sitter i ca två minuter. Sedan kommer tröttheten i ryggen. Nästan som kramp. Omöjligt att slappna av. Efter fyra minuter går det bara inte längre och jag måste ställa mig upp. När jag väl blivit trött i ryggen släpper det inte förrän jag får lägga mig ner. Och det är ju praktiskt (not).
Men ett ländryggsstöd kanske gör all skillnad i världen...
Jag har nu besökt hjälpmedelscentrum, som det så fint heter. En kilkudde och ett ländryggsstöd har jag nu. Kilkudden vete fasen. Inte känns det som att den avlastar särskilt mycket tycker jag. Däremot tror jag att ländryggsstödet blir en hit.
När jag pratar om att jag sitter dåligt menar jag helt enkelt att jag sätter mig. Sitter i ca två minuter. Sedan kommer tröttheten i ryggen. Nästan som kramp. Omöjligt att slappna av. Efter fyra minuter går det bara inte längre och jag måste ställa mig upp. När jag väl blivit trött i ryggen släpper det inte förrän jag får lägga mig ner. Och det är ju praktiskt (not).
Men ett ländryggsstöd kanske gör all skillnad i världen...
tisdag 12 oktober 2010
Jag ringde en sjukgymnast...
...för att få lite matnyttiga tips om hur jag ska tänka med det här med sittandet. Jag har en tid inbokad i början av november hos sjukgymnast på ortopeden. Lite väl långt bort tycker jag nog, så jag ringde.
Ska jag strunta i att det gör ont när jag sitter och sitta i alla fall? Nej, det ska du inte. Du ska istället jobba på att hitta ett sätt att sitta som känns bra. Det finns kilkuddar och ländryggsstöd att låna/köpa på hjälpmedelscentralen.
Är det normalt att ha det så här vid den här tiden efter operationen? Ja. Det är väldigt väldigt vanligt att man har problem med sittandet under ganska lång tid efter operationen. Individuella skillnader finns det såklart, men du bör räkna med att det kan ta lång tid innan det känns bra. Men bra blir det för de allra flesta i slutändan.
Ska jag "forcera" och börja jobba på vinst och förlust när denna sjukskrivning är slut? ... Öh... nog tycker jag att du fått en ovanligt kort sjukskrivning för den här typen av operation. Du får nog räkna med att det kommer att ta lite längre tid innan du kan börja jobba.
Kan jag börja med ngn träning? Javisst, vi tidigarelägger sjukgymnasttiden - du måste ju börja träna innan du kan börja jobba.
Nu ska jag försöka att inte haka upp mig på att jag blev sjukskriven så kort tid, men jag blir ändå irriterad över att läkaren som skrev ut mig fått mig att känna mig stressad över den (för) korta sjukskrivningstiden. Dessutom stör jag mig på att han avfärdade mig så totalt när jag frågade om jag kanske borde komma igång med träningen innan jag började jobba (dvs. precis det som SG påpekade idag). Borde jag byta läkare redan nu, eller ska han få en chans till? Det är frågan...
Hursomhelst väldigt skönt att prata med SG. Imorgon är det väl bara att ge sig ut och inhandla en kilkudde.
måndag 11 oktober 2010
Mer ner än upp - en månad efter op
Åååååå skiiiit vilken daaaag!!! Jag är helt slut och dessutom innerligt less på mitt eget sällskap. Såhär en dryg månad efter operationen har jag hamnat i en rejäl svacka. Jag tror egentligen inte att det handlar om att jag är "sämre" i ryggen. Snarare är det jag och omgivningen som förväntar sig att jag ska klara mer nu när jag inte längre har ett rykande färskt operationsärr. Jag har bra fart i stegen, och det gör det svårt att förstå att det är ett helvete att sitta/stå längre stunder.
Helgerna suger musten ur mig. Totalt. Bara att vara i samma hus som tre barn (mina) gör mig helt slut. Även om jag försöker ta det lugnt så vilar jag givetvis mindre när de är hemma och det straffar sig, vissa gånger mer än andra tydligen.
I lördags var vi bjudna på middag. Hos goda vänner där det är OK att ligga i soffa eller på en madrass på golvet, men det blev ändå mer sittande/stående än jag klarade av. Jag har fortfarande ont efter den kvällen.
Maken är på arbetsresa i dagarna tre. Jag får hjälp med lämning/hämtning, men självklart blir det 100% mer krav på mig när jag är själv. Jag får nästan panik när jag tänker på att han ska åka iväg i nästan två veckor om en månad. Samma tid som det är tänkt att jag ska vara tillbaka i deltidsarbete.
Jamen det blev ju ett riktigt muntert inlägg! Får väl trösta mig med att det trots allt varit ganska bra under de senaste veckorna, och det är väl kanske det som gör bakslagsbesvikelsen ännu större...
måndag 4 oktober 2010
Den som ändå kunde sitta
Helgerna är alltid lite extra ansträngande och nuförtiden ser jag fram emot måndagen så att jag kan vila upp mig. Det tar på att jonglera med tre barn samtidigt som jag försöker hålla mig inom ramarna för vad jag orkar med och klarar av. S.V.Å.R.T...
Utflykterna till verkligheten fortsätter, men varje gång blir jag bittert medveten om hur många saker jag inte klarar av att göra ännu. Det handlar om enkla saker. Som att sitta. Oj vad jag längtar efter att kunna sitta i mer än några minuter. Att inte kunna sitta är nog det som stör mig mest. När jag är hemma spelar det ingen roll, jag kan vara med även om jag ligger i säng eller soffa. Men när jag, som igår, till exempel ska vara med på storbarnas uppträdande där publiken förväntas vara sittande, blir det plötsligt ett ganska stort problem. Längst bak i lokalen får jag hålla hus. Där sitter jag. Och står. Och sitter. Och står. Och sitter. Och står. Tills det inte går längre och jag får smyga iväg till en soffa i ett annat rum. Trist.
Kommer jag någonsin att kunna sitta längre stunder igen...?
lördag 2 oktober 2010
Nedtrappning och utmaningar
Jag sysslar med nedtrappning av morfinet, som bekant. En sak har jag märkt, för varje gång jag sänker dosen får jag en frysdag. Inte frossa. Men jag känner mig frusen och måste dricka en herrans massa te för att värma upp inifrån. Nu ska jag bara ta oxycontin 5 mg/kväll. Inget på morgonen alltså.
I övrigt går allt upp och ner och upp och ner. Jag hinner knappt med själv. Vissa dagar känner jag mig så otroligt nöjd (som förra inlägget). Andra dagar känns det som att jag tagit flera steg bakåt. Jag vet inte om det hör ihop med att jag utsätter mig för mer eller mindre rörelse, eller om det bara är så att det går upp och ner oavsett vad jag gör.
Jag gör små utflykter till verkligheten, och det är då jag verkligen förstår att jag inte är redo för det vanliga livet ännu. Som igår då jag besökte jobbet. Det var toppen att träffa kollegor! Men efter bara några minuter insåg jag att jag helst av allt ville lägga mig ner. Sitta är ju inte direkt vilsamt, och att stå är inte heller någon långsiktig lösning. Man skulle ha en portabel säng... Jag kom hem och somnade omedelbart.
Häromdagen fick jag åka till staden med en vän. Lunch stod på schemat. Trevligt självklart, men att sitta en hel lunch är helt omöjligt och jag fick växla mellan sittande och stående var tredje minut. Sedan var jag helt slut och var tvungen att vila flera timmar när jag kom hem.
Jag är sjukskriven oktober ut, men det måste hända ganska mycket under den månaden för att jag ska kunna börja jobba...
I övrigt går allt upp och ner och upp och ner. Jag hinner knappt med själv. Vissa dagar känner jag mig så otroligt nöjd (som förra inlägget). Andra dagar känns det som att jag tagit flera steg bakåt. Jag vet inte om det hör ihop med att jag utsätter mig för mer eller mindre rörelse, eller om det bara är så att det går upp och ner oavsett vad jag gör.
Jag gör små utflykter till verkligheten, och det är då jag verkligen förstår att jag inte är redo för det vanliga livet ännu. Som igår då jag besökte jobbet. Det var toppen att träffa kollegor! Men efter bara några minuter insåg jag att jag helst av allt ville lägga mig ner. Sitta är ju inte direkt vilsamt, och att stå är inte heller någon långsiktig lösning. Man skulle ha en portabel säng... Jag kom hem och somnade omedelbart.
Häromdagen fick jag åka till staden med en vän. Lunch stod på schemat. Trevligt självklart, men att sitta en hel lunch är helt omöjligt och jag fick växla mellan sittande och stående var tredje minut. Sedan var jag helt slut och var tvungen att vila flera timmar när jag kom hem.
Jag är sjukskriven oktober ut, men det måste hända ganska mycket under den månaden för att jag ska kunna börja jobba...
tisdag 28 september 2010
Hej framtid!
Idag har jag haft en sådan underbar toppendag! Inte för att den skiljt sig särskilt mycket från övriga dagar som de ser ut just nu, men i morse drabbades jag av lätt eufori. Anledningen? Jag insåg plötsligt att jag har en ny rygg!
Jag håller visserligen fortfarande på med nedtrappning av morfinet (är nu nere på 5 mg morgon/kväll), men jag känner ju att det blir så mycket bättre för varje dag som går. Min "gamla" ryggsmärta är faktiskt borta, även om jag knappt törs säga att det är så. Men så ÄR DET! Självklart har jag en bra bit kvar och det kommer garanterat att gå upp och ner, men det är så otroligt underbart att känna att det är rehabilitering det handlar om, inte "hålla symptomen i schack", som jag ägnat mig åt de senaste åren.
Idag tog jag en underbar höstpromenad på morgonen och tänkte verkligen på hur varje steg kändes. Jag har inget skav i ryggen. Jag känner mig "välsmord". Jag är stabil. Jag har släppt rädslan att få ryggskott av minsta felsteg. 15 minuter gick jag och fick inte ett dugg ont.
Lycka!
Jag håller visserligen fortfarande på med nedtrappning av morfinet (är nu nere på 5 mg morgon/kväll), men jag känner ju att det blir så mycket bättre för varje dag som går. Min "gamla" ryggsmärta är faktiskt borta, även om jag knappt törs säga att det är så. Men så ÄR DET! Självklart har jag en bra bit kvar och det kommer garanterat att gå upp och ner, men det är så otroligt underbart att känna att det är rehabilitering det handlar om, inte "hålla symptomen i schack", som jag ägnat mig åt de senaste åren.
Idag tog jag en underbar höstpromenad på morgonen och tänkte verkligen på hur varje steg kändes. Jag har inget skav i ryggen. Jag känner mig "välsmord". Jag är stabil. Jag har släppt rädslan att få ryggskott av minsta felsteg. 15 minuter gick jag och fick inte ett dugg ont.
Lycka!
fredag 24 september 2010
Om att skynda långsamt
Ååååå vad svårt det är!!! Jag är sämre än jag trodde på det här med tålamod. Det har gått drygt två veckor sedan operationen och jag inser intellektuellt att jag inte kan kräva att jag ska klara särskilt mycket ännu, och ÄNDÅ gör jag grejer hela tiden som jag får ångra.
Promenader till exempel, "ska ökas successivt" står det i mina papper. Men successivt är ju ett relativt begrepp och helt plötsligt har jag gått mycket längre än jag egentligen klarar av och får sota för det hela dagen och gärna dagen efter.
Hushållet. Det är svårt att vara hemma utan att "ta tag i" saker och ting. Det är ju så många saker som jag har lust att "passa på" att göra och jag får verkligen hålla fast mig själv för att INTE fixa, greja, tvätta, dona. Och då är jag inte ens särskilt ordningsam av mig.
Jobbet. Hela tiden har jag en känsla av att jag "skulle kunna" läsa lite, bara litegrann. Så fort jag försöker inser jag att det inte ALLS går, jag har ingen som helst koncentration med alla dessa tabletter. Jag vet att jag inte behöver/ska jobba, men ändå är det så svårt att bara släppa.
Barnen. Ingenting stannar upp för att jag har opererat ryggen. En sjuåring ska firas, fotboll, innebandy, simskola, gymnastik, föräldramöten osv. fortgår. Mannen sliter som ett djur och jag VILL så gärna kunna hjälpa till - men kan inte.
Hjälpen. Jag är van att klara allt själv. Precis allt. Det är jag som hjälper andra. Nu är det precis tvärtom. Jag VET att alla fina vänner vill hjälpa mig nu och jag kan inte förstå varför det tar emot så mycket att be om/få hjälp - alla blir ju bara glada av att kunna hjälpa till.
Det här är mycket mer än bara rygg. Det här är en omvärdering, utvärdering, reflektion av hela livet. Och det är fasiken skitjobbigt (men bra ;-).
Promenader till exempel, "ska ökas successivt" står det i mina papper. Men successivt är ju ett relativt begrepp och helt plötsligt har jag gått mycket längre än jag egentligen klarar av och får sota för det hela dagen och gärna dagen efter.
Hushållet. Det är svårt att vara hemma utan att "ta tag i" saker och ting. Det är ju så många saker som jag har lust att "passa på" att göra och jag får verkligen hålla fast mig själv för att INTE fixa, greja, tvätta, dona. Och då är jag inte ens särskilt ordningsam av mig.
Jobbet. Hela tiden har jag en känsla av att jag "skulle kunna" läsa lite, bara litegrann. Så fort jag försöker inser jag att det inte ALLS går, jag har ingen som helst koncentration med alla dessa tabletter. Jag vet att jag inte behöver/ska jobba, men ändå är det så svårt att bara släppa.
Barnen. Ingenting stannar upp för att jag har opererat ryggen. En sjuåring ska firas, fotboll, innebandy, simskola, gymnastik, föräldramöten osv. fortgår. Mannen sliter som ett djur och jag VILL så gärna kunna hjälpa till - men kan inte.
Hjälpen. Jag är van att klara allt själv. Precis allt. Det är jag som hjälper andra. Nu är det precis tvärtom. Jag VET att alla fina vänner vill hjälpa mig nu och jag kan inte förstå varför det tar emot så mycket att be om/få hjälp - alla blir ju bara glada av att kunna hjälpa till.
Det här är mycket mer än bara rygg. Det här är en omvärdering, utvärdering, reflektion av hela livet. Och det är fasiken skitjobbigt (men bra ;-).
söndag 19 september 2010
Det här med mediciner
När jag fortfarande var kvar på sjukhuset fick jag höra några gånger av personalen att jag fick höga doser morfin. Med mig hem fick jag ett uttrappningsschema på Oxycontinet, och den inte alltför trevliga läkaren som skrev ut mig påpekade med sträng röst att jag minsann gjorde bäst i att trappa ur enligt schemat för annars skulle jag i princip sluta som tablettmissbrukare och hamna i fördärv.
Väl hemma tyckte jag att det där schemat såg ut att gå så himla låååångsamt! Det kunde väl inte vara meningen att jag skulle äta morfintabletterna i en månad bara för att trappa ner? Så jag gjorde några extraskutt. Beroende vill jag ju inte bli. Det var bara det att jag hade glömt en liten detalj. Det finn en anledning till varför jag fått de där tabletterna. Det gör liksom lite för ont att vara utan dem. Jag hoppade från 25 mg/2ggr dag till 10 mg/2ggr dag. Och det gick inte.
Nu är jag uppe på 15 mg/2 ggr dag och det fungerar bra. Sista timmen innan nästa dos ska tas är inte rolig, men går an. Trappa ner får jag göra sedan, och då enligt schema.
Förutom Oxycontinet tar jag också tramadol 50 mg/ 2 ggr dag och alvedon forte 4 ggr dygn. Sedan någon sliskig gegga för att motverka förstoppning. Sist men inte minst en Fragminspruta varje kväll för att förhindra blodpropp.
Det där med att trappa ner för fort är inte min melodi, jag hinner väl med det också till slut.
Väl hemma tyckte jag att det där schemat såg ut att gå så himla låååångsamt! Det kunde väl inte vara meningen att jag skulle äta morfintabletterna i en månad bara för att trappa ner? Så jag gjorde några extraskutt. Beroende vill jag ju inte bli. Det var bara det att jag hade glömt en liten detalj. Det finn en anledning till varför jag fått de där tabletterna. Det gör liksom lite för ont att vara utan dem. Jag hoppade från 25 mg/2ggr dag till 10 mg/2ggr dag. Och det gick inte.
Nu är jag uppe på 15 mg/2 ggr dag och det fungerar bra. Sista timmen innan nästa dos ska tas är inte rolig, men går an. Trappa ner får jag göra sedan, och då enligt schema.
Förutom Oxycontinet tar jag också tramadol 50 mg/ 2 ggr dag och alvedon forte 4 ggr dygn. Sedan någon sliskig gegga för att motverka förstoppning. Sist men inte minst en Fragminspruta varje kväll för att förhindra blodpropp.
Det där med att trappa ner för fort är inte min melodi, jag hinner väl med det också till slut.
lördag 18 september 2010
fredag 17 september 2010
Efter operationen - dag för dag
Ja ojojoj, vilken resa detta är... Nu är det en och en halv vecka sedan jag stelopererade kotorna L5-S1. Allt beslutades ju i all hast, jag fick veta på onsdagen att jag skulle opereras på följande tisdag så jag hann knappt oroa mig, men inte heller förbereda mig.
Hittills har allt gått över förväntan bra. Min ischias är som bortblåst, det kände jag direkt efter operationen. Däremot har det givetvis gjort förbannat ont, och gör fortfarande ont. Men, ryggenheten på NUS har extremt professionell och personlig personal och såg hela tiden till att jag inte skulle lida alltför mycket. Mycket morfin blev det, men det fanns liksom inget alternativ.
I korta drag upplevde jag första tiden såhär:
Dag 1, tisdag/onsdag - Uppvaket. Mycket jobbigt, jag hade förfärligt ont och det tog ett tag innan man lyckades få bukt på smärtorna. När detta väl var gjort kunde jag inte för mitt liv somna om. Jag opererades på eftermiddagen och vaknade vid 21-tiden, och efter det var jag vaken mer eller mindre hela natten. Jag vågade inte somna om, det kändes som att jag skulle dö om jag somnade. Jag hade uruselt tryck 87/37 och tyckte det kändes som att hjärtat skulle stanna. En inte alltför pedagogisk sköterska skällde ut mig för att jag inte somnade, och det gjorde inte direkt saken bättre. Första gången jag skulle ställa mig fick jag någon slags ångestattack och kunde inte andas. Med personalens hjälp gick det förstås bra till slut, men det var otroligt obehagligt. Tydligen är det inte alltför ovanligt att det inträffar när man får ett ordentligt stresspåslag.
Väl upp på avdelningen fick jag hela tiden smärtstillande vilket gjorde att jag faktiskt tog mig igenom dagen rätt bra. Upp och stå flera gånger med gåbord och jag kände direkt att ryggen kändes "stabil" på ett sätt som jag inte känt på åratal. Underbara rumskamrater ledde faktiskt till många skratt mitt i allt elände. Däremot har jag inte riktigt några klara minnesbilder från den dagen, baksidan av medicineringen...
Dag 2, torsdag - Den här dagen var riktigt jobbig, det var svårt att få till smärtlindringen. Fick morfin intravenöst men det gjorde mig väldigt illamående och det kändes hela tiden som att jag var nära att kräkas. Jag kände mig oerhört svag, trycket låg fortfarande på 85/35 och att sitta på sängkanten gjorde mig helt utmattad. Mitt i alltihop skrattade jag ofta och mycket, mina fina rumskamrater hade lika ont som jag men på något sätt lyckades vi hitta någon slags humor i det hela.
Dag 3, fredag - Vid det här laget kunde jag vända mig själv i sängen, sätta mig på sängkanten, gå kortare bitar med gåbord och duscha på egen hand. Det kändes bra att allt gick så bra framåt. Medicineringen fungerade bra, även om jag fick ta "extratabletter" med jämna mellanrum. Nätterna var hela tiden uthärdliga, men jag var noga med att ringa direkt jag hade ont för det var inte kul de gånger jag råkade få smärtgenombrott. Dåligt tryck fortfarande och jag klarade fortfarande inte av att hämta min egen mat, det kunde däremot mina rumskamrater som opererats en dag senare än mig.
Dag 4, lördag - Försökte ta mig själv till matsalen till frukosten men fick vända efter bara några meter. Jag var helt utmattad igen, orkade inte sitta på sängkanten och hade fortsatt uruselt tryck. Nu var Hb också på 96. Sköterskorna lyckades övertala läkarna om att jag var i behov av att få blod, vilket jag också fick under kvällens lopp. Två enheter och jag var som NY!
Dag 5, söndag - Gick till matsalen med gåbord utan problem. Jag klarade av flera promenader i korridoren och kände mig som en ny människa jämfört med dagen innan. Färgen i ansiktet återvände och jag kände mig på topp! Personalen kände knappt igen mig - en metamorfos helt enkelt. Nu såg jag fram emot att blir utskriven dagen efteråt.
Dag 6, måndag - Kände mig fortfarande "bra" och blev utskriven på eftermiddagen. Jag åkte bårtaxi hem, där en säng installerats i vardagsrummet. Väl hemma blev jag hysteriskt trött och somnade ideligen. Det var en chock att komma tillbaka till vardagstempot och jag behövde bara titta på barnen för att bli helt utmattad. Ont gjorde det också, jag hade visserligen fått en kasse värkmedicin från apoteket, men det fanns inte längre några "nöd-tabletter" att ta vid behov. Men visst var det skönt att komma hem, och lite kul att visa röntgenbilderna för barnen.
Hittills har allt gått över förväntan bra. Min ischias är som bortblåst, det kände jag direkt efter operationen. Däremot har det givetvis gjort förbannat ont, och gör fortfarande ont. Men, ryggenheten på NUS har extremt professionell och personlig personal och såg hela tiden till att jag inte skulle lida alltför mycket. Mycket morfin blev det, men det fanns liksom inget alternativ.
I korta drag upplevde jag första tiden såhär:
Dag 1, tisdag/onsdag - Uppvaket. Mycket jobbigt, jag hade förfärligt ont och det tog ett tag innan man lyckades få bukt på smärtorna. När detta väl var gjort kunde jag inte för mitt liv somna om. Jag opererades på eftermiddagen och vaknade vid 21-tiden, och efter det var jag vaken mer eller mindre hela natten. Jag vågade inte somna om, det kändes som att jag skulle dö om jag somnade. Jag hade uruselt tryck 87/37 och tyckte det kändes som att hjärtat skulle stanna. En inte alltför pedagogisk sköterska skällde ut mig för att jag inte somnade, och det gjorde inte direkt saken bättre. Första gången jag skulle ställa mig fick jag någon slags ångestattack och kunde inte andas. Med personalens hjälp gick det förstås bra till slut, men det var otroligt obehagligt. Tydligen är det inte alltför ovanligt att det inträffar när man får ett ordentligt stresspåslag.
Väl upp på avdelningen fick jag hela tiden smärtstillande vilket gjorde att jag faktiskt tog mig igenom dagen rätt bra. Upp och stå flera gånger med gåbord och jag kände direkt att ryggen kändes "stabil" på ett sätt som jag inte känt på åratal. Underbara rumskamrater ledde faktiskt till många skratt mitt i allt elände. Däremot har jag inte riktigt några klara minnesbilder från den dagen, baksidan av medicineringen...
Dag 2, torsdag - Den här dagen var riktigt jobbig, det var svårt att få till smärtlindringen. Fick morfin intravenöst men det gjorde mig väldigt illamående och det kändes hela tiden som att jag var nära att kräkas. Jag kände mig oerhört svag, trycket låg fortfarande på 85/35 och att sitta på sängkanten gjorde mig helt utmattad. Mitt i alltihop skrattade jag ofta och mycket, mina fina rumskamrater hade lika ont som jag men på något sätt lyckades vi hitta någon slags humor i det hela.
Dag 3, fredag - Vid det här laget kunde jag vända mig själv i sängen, sätta mig på sängkanten, gå kortare bitar med gåbord och duscha på egen hand. Det kändes bra att allt gick så bra framåt. Medicineringen fungerade bra, även om jag fick ta "extratabletter" med jämna mellanrum. Nätterna var hela tiden uthärdliga, men jag var noga med att ringa direkt jag hade ont för det var inte kul de gånger jag råkade få smärtgenombrott. Dåligt tryck fortfarande och jag klarade fortfarande inte av att hämta min egen mat, det kunde däremot mina rumskamrater som opererats en dag senare än mig.
Dag 4, lördag - Försökte ta mig själv till matsalen till frukosten men fick vända efter bara några meter. Jag var helt utmattad igen, orkade inte sitta på sängkanten och hade fortsatt uruselt tryck. Nu var Hb också på 96. Sköterskorna lyckades övertala läkarna om att jag var i behov av att få blod, vilket jag också fick under kvällens lopp. Två enheter och jag var som NY!
Dag 5, söndag - Gick till matsalen med gåbord utan problem. Jag klarade av flera promenader i korridoren och kände mig som en ny människa jämfört med dagen innan. Färgen i ansiktet återvände och jag kände mig på topp! Personalen kände knappt igen mig - en metamorfos helt enkelt. Nu såg jag fram emot att blir utskriven dagen efteråt.
Dag 6, måndag - Kände mig fortfarande "bra" och blev utskriven på eftermiddagen. Jag åkte bårtaxi hem, där en säng installerats i vardagsrummet. Väl hemma blev jag hysteriskt trött och somnade ideligen. Det var en chock att komma tillbaka till vardagstempot och jag behövde bara titta på barnen för att bli helt utmattad. Ont gjorde det också, jag hade visserligen fått en kasse värkmedicin från apoteket, men det fanns inte längre några "nöd-tabletter" att ta vid behov. Men visst var det skönt att komma hem, och lite kul att visa röntgenbilderna för barnen.
fredag 3 september 2010
Mitt diskbråck, bildbevis...
Så här ser den ut då, ryggen. Alla antecknar och tar skärmdumpar... ;-)
onsdag 1 september 2010
Diskbråcksoperation nästa vecka
Happ. I morse ringde de från ortopeden och erbjöd mig att komma redan idag. Fick träffa en läkare och se på bilderna från min MR. Det är ett Diskbråck med stort D, det kan till och med jag se. Dessutom är hela disken "tillplattad" och fungerar helt enkelt inte längre som den borde. Läkaren var direkt helt inställd på operation. Jag frågade lite om vad som händer om jag väljer att inte operera. Han sa att jag visst kan vänta och att det visst kan bli bättre, men att disken inte kommer att återfå sin normala funktion och att sannolikheten är liten att jag blir av med mina ryggproblem. Han var också helt övertygad om att det senaste årens ryggskott har ett klart samband med diskproblematiken.
Det går undan nu. Lite för fort för att det ska kännas riktigt bekvämt. Jag är inbokad på operation på tisdag till veckan och fick träffa narkosläkare + ta prover direkt idag.
Läkaren var inne på en "stelläggning" av kotorna L5-S1, där disken är dålig. Det som talar emot är att det blir större belastning på disken ovanför (som ju redan är halvkrass), men det tyckte han att man kan vänta med att åtgärda tills man ser om det blir problem. Ett annat alternativ är att bara ta bort diskbråcket, men det förbättrar inte de övriga problemen med att disken är "slut". Det lutar åt steloperation med andra ord.
Just nu känner jag mig rätt så förvirrad. Jag hann inte alls med i svängarna och hade gärna haft någon med mig som hade kunnat komma ihåg vad som sades.
Två nätter ska jag räkna med att vara inlagd. Sedan två veckors sjukskrivning till 100% och efter det är det individuellt hur bra man känner sig.
Tänk om jag blir bra! Eller, inte lika roligt, tänk om jag inte blir bra...
Gulp.
Det går undan nu. Lite för fort för att det ska kännas riktigt bekvämt. Jag är inbokad på operation på tisdag till veckan och fick träffa narkosläkare + ta prover direkt idag.
Läkaren var inne på en "stelläggning" av kotorna L5-S1, där disken är dålig. Det som talar emot är att det blir större belastning på disken ovanför (som ju redan är halvkrass), men det tyckte han att man kan vänta med att åtgärda tills man ser om det blir problem. Ett annat alternativ är att bara ta bort diskbråcket, men det förbättrar inte de övriga problemen med att disken är "slut". Det lutar åt steloperation med andra ord.
Just nu känner jag mig rätt så förvirrad. Jag hann inte alls med i svängarna och hade gärna haft någon med mig som hade kunnat komma ihåg vad som sades.
Två nätter ska jag räkna med att vara inlagd. Sedan två veckors sjukskrivning till 100% och efter det är det individuellt hur bra man känner sig.
Tänk om jag blir bra! Eller, inte lika roligt, tänk om jag inte blir bra...
Gulp.
tisdag 31 augusti 2010
Akupunktur + diskbråck = sant
Tredje akupunkturen idag. Återigen gjorde det förbannat ont att få de där nålarna i händerna, medan de som sattes i rygg, hälar och vader knappt kändes. Akupunkturen har nästan läbbigt bra effekt på mig. Jag blir otroligt smärtlindrad i några timmar, men sedan kommer smärtan tillbaka med full kraft och då gäller det att ha tagit sina värktabletter...
SG är störd över att jag inte verkar bli bättre. Nästa vecka ska jag komma till deras gym och få några enklare övningar att göra på plats. Jag vill gärna röra på mig men just nu känns det hopplöst att hitta en träningsform som inte förvärrar. Promenader är bara att glömma - jag får så fruktansvärt ont under tiden och efteråt. Balansgång, hela tiden.
lördag 28 augusti 2010
En annorlunda bakfylla
Gårdagen innehöll ett nytt SG-besök, och nya nålar. Återigen blev jag effektivt smärtlindrad, vilken underbar känsla att inte ha (särskilt mycket) ont! Jag inser att jag nästan glömt bort hur det känns. Det höll i sig i fem/sex timmar, men sedan kom den tillbaka med råge - värken. Som en ordentlig bakfylla utan sprit. Det är nästan att jämföra med ett förlossningsarbete där epiduralen plötsligt släpper. Besvikelsen över det.
SG vill se förbättring nu. Det borde bli bättre. Det borde ha blivit bättre. I mitten av juli blev det riktigt dåligt, sedan har det dessvärre blivit sämre på det hela taget. Trenden behöver vända nu, annars verkar operation komma allt närmare.
Idag är det lördag och hela familjen är hemma. Jag märker att jag blir sämre av att "vara med" och längtar lite tills måndag då jag kan vila när jag vill.
En utflykt har jag tristat mig till. Invigning av Botniabanan med kunglig glans. Jag fick skjuts dit, stod på samma ställe i över en timme och fick skjuts hem. Nu har jag KRAMP och ont.
En sak som jag är lite orolig över är att jag tycker mig känna små stötar också i höger vad. Det kan väl inte vara så att även högerbenet ska påverkas??
SG vill se förbättring nu. Det borde bli bättre. Det borde ha blivit bättre. I mitten av juli blev det riktigt dåligt, sedan har det dessvärre blivit sämre på det hela taget. Trenden behöver vända nu, annars verkar operation komma allt närmare.
Idag är det lördag och hela familjen är hemma. Jag märker att jag blir sämre av att "vara med" och längtar lite tills måndag då jag kan vila när jag vill.
En utflykt har jag tristat mig till. Invigning av Botniabanan med kunglig glans. Jag fick skjuts dit, stod på samma ställe i över en timme och fick skjuts hem. Nu har jag KRAMP och ont.
En sak som jag är lite orolig över är att jag tycker mig känna små stötar också i höger vad. Det kan väl inte vara så att även högerbenet ska påverkas??
torsdag 26 augusti 2010
Akupunktur
Var hos SG igår. Inget nytt under solen direkt, jag känner mig fortfarande ordentligt smärtpåverkad. Han är helt inne på att det värsta först måste lägga sig innan jag kan börja träna upp bålstabilitet ordentligt. Fick en pytteövning bestående av att "hitta" djupa bukmuskulaturen, spänna till 30% i tio sekunder och slappna av. Detta ska jag göra några gånger per dag.
Han föreslog även att vi skulle testa akupunktur. Inte för att det egentligen påskyndar läkprocessen, men det kan fungera smärtlindrande för vissa som har diskbråck. Sagt och gjort. Nålar i hälar, händer och ländrygg. Kändes lite läbbigt men jag var faktiskt betydligt bättre i smärtan efteråt. Det höll i sig fem-sex timmar. Ska tillbaka imorgon och sätta nålar igen. För min del får han göra vad han vill, jag litar blint på honom, speciellt efter att han förutsett exakt var mitt diskbråck låg och hur stort det var.
Nu har jag bytt medicin från Tradolan till citodon. Blir trött av citodonet också, men inte helt borta som jag blir av tradolan. Tyvärr tycker jag inte att citodonet är lika effektivt mot smärtan, den rår inte på nervsmärtan som jag upplever att tradolan gör.
Ja herregud, att det skulle bli såhär...
Han föreslog även att vi skulle testa akupunktur. Inte för att det egentligen påskyndar läkprocessen, men det kan fungera smärtlindrande för vissa som har diskbråck. Sagt och gjort. Nålar i hälar, händer och ländrygg. Kändes lite läbbigt men jag var faktiskt betydligt bättre i smärtan efteråt. Det höll i sig fem-sex timmar. Ska tillbaka imorgon och sätta nålar igen. För min del får han göra vad han vill, jag litar blint på honom, speciellt efter att han förutsett exakt var mitt diskbråck låg och hur stort det var.
Nu har jag bytt medicin från Tradolan till citodon. Blir trött av citodonet också, men inte helt borta som jag blir av tradolan. Tyvärr tycker jag inte att citodonet är lika effektivt mot smärtan, den rår inte på nervsmärtan som jag upplever att tradolan gör.
Ja herregud, att det skulle bli såhär...
tisdag 24 augusti 2010
Diagnos: diskbråck
Happ. Då var jag hos läkaren då. Och så fick jag diagnosen svart på vitt. MR visar på ett stort diskbråck samt två mindre. Värre än väntat med andra ord, men det hade förstås kunnat vara ännu värre.
Fortsatt sjukskrivning några veckor till, sedan får vi se. Remiss skickas nu till ortopeden för bedömning, läkaren på VC stack inte under stol med att det nu låg utanför hans kompetensområde och att jag måste till specialist för fortsatt vård.
Tar detaljerna imorgon. Nu tradolan med hopp om smärtfri sömn.
Fortsatt sjukskrivning några veckor till, sedan får vi se. Remiss skickas nu till ortopeden för bedömning, läkaren på VC stack inte under stol med att det nu låg utanför hans kompetensområde och att jag måste till specialist för fortsatt vård.
Tar detaljerna imorgon. Nu tradolan med hopp om smärtfri sömn.
måndag 23 augusti 2010
Myrsteg åt rätt håll?
Gårdagen var den bästa på länge sett ur smärtperspektiv. Jag klarade mig på enbart alvedon hela dagen, gick mina löjligt korta promenader och kände mig allmänt uppåt över att inte ha superont. Första skoldagen för ett av barnen, spännande och kul och en påminnelse om att allt inte bara är rygg. Tur att de finns och kräver sin uppmärksamhet.
Idag ska jag till läkaren och prata om fortsatt sjukskrivning. Jag tror väl inte direkt att det är någon god idé att kasta sig tillbaka till jobbet redan nu, men kanske om inte alltför länge om jag tänker deltid?
De senaste dagarna har jag tänkt mycket på hur mitt nuvarande tillstånd skulle kunna vändas till något positivt. En av sakerna jag faktiskt uppskattar är att få tid för reflektion, som jag inte haft på väldigt länge. Att stanna upp och tvingas sakta farten gör något med mig. Dels rent fysiskt - att jag går långsamt, långsamt. Men också mentalt förstås, att jag sätter vardagen och livet under lupp - är det något som måste förändras för att göra saker och ting bättre? Mitt i det dåliga samvetet över att inte kunna vara fullt ut med barnen finns det också viktiga lärdomar. De lär sig. De växer. De får visa sin allra mest tålmodiga sida och de får känna hur uppskattad man kan vara när någon verkligen behöver deras hjälp. På samma sätt blir min känsla av att vara en belastning också något helt annat när han, mannen, lovar mig att han klarar det här och har tålamod att vänta tills det blir bra. Det stärker oss i längden.
Ett år ska jag räkna med att det tar. Det är OK, så länge det går framåt om än hur långsamt som helst.
Idag ska jag till läkaren och prata om fortsatt sjukskrivning. Jag tror väl inte direkt att det är någon god idé att kasta sig tillbaka till jobbet redan nu, men kanske om inte alltför länge om jag tänker deltid?
De senaste dagarna har jag tänkt mycket på hur mitt nuvarande tillstånd skulle kunna vändas till något positivt. En av sakerna jag faktiskt uppskattar är att få tid för reflektion, som jag inte haft på väldigt länge. Att stanna upp och tvingas sakta farten gör något med mig. Dels rent fysiskt - att jag går långsamt, långsamt. Men också mentalt förstås, att jag sätter vardagen och livet under lupp - är det något som måste förändras för att göra saker och ting bättre? Mitt i det dåliga samvetet över att inte kunna vara fullt ut med barnen finns det också viktiga lärdomar. De lär sig. De växer. De får visa sin allra mest tålmodiga sida och de får känna hur uppskattad man kan vara när någon verkligen behöver deras hjälp. På samma sätt blir min känsla av att vara en belastning också något helt annat när han, mannen, lovar mig att han klarar det här och har tålamod att vänta tills det blir bra. Det stärker oss i längden.
Ett år ska jag räkna med att det tar. Det är OK, så länge det går framåt om än hur långsamt som helst.
söndag 22 augusti 2010
Dagen efter ett bröllop
Var på bröllop igår, beslutade mig för att bara äta ipren och alvedon och dricka alkohol istället. Gruvade mig för sittningen, men det var buffé och funkade OK eftersom det gick att röra sig ofta. När dansandet drog igång fick jag ett sting av avundsjuka, jag som älskar att dansa! Och nu går det inte längre, jag törs inte riskera "baksmällan" av en dansant afton. Vi gick hem istället, trist men så är läget just nu.
I morgon ska jag ringa VC och be om ett läkarbesök för ytterligare sjukskrivning. Hoppas att jag får veta ngt från MR också, men det är väl att hoppas för mycket.
I morse kändes det ngt bättre i ryggen, tills jag dristade mig att ta på vänster strumpa själv. Det skulle jag inte ha gjort, direkt kändes den numera välbekanta ilningen i ischias och sedan var det bara att gå på värktabletterna igen. Suck. Så skört.
Jag har gått mer eller mindre hela dagen med SI-bälte. Ska använda det mer aktivt tror jag, det känns bra med stöd och blir lättare att slappna av i ryggen.
I morgon ska jag ringa VC och be om ett läkarbesök för ytterligare sjukskrivning. Hoppas att jag får veta ngt från MR också, men det är väl att hoppas för mycket.
I morse kändes det ngt bättre i ryggen, tills jag dristade mig att ta på vänster strumpa själv. Det skulle jag inte ha gjort, direkt kändes den numera välbekanta ilningen i ischias och sedan var det bara att gå på värktabletterna igen. Suck. Så skört.
Jag har gått mer eller mindre hela dagen med SI-bälte. Ska använda det mer aktivt tror jag, det känns bra med stöd och blir lättare att slappna av i ryggen.
fredag 20 augusti 2010
Fredag 20 augusti
Första dagen på sjukskrivningen då jag är ensam hemma. Givetvis blev tvååringen sjuk, så han och pappan har varit hemma medan jag varit sjukskriven. Jobbigt att höra dem när jag själv bara velat släppa allt och fokusera på att bli bra i ryggen. Fick ju Tradolan utskrivet i måndags. Den tar bort mycket av värken, men gör men osannolikt TRÖTT. Det är bara att gå och lägga sig när jag tagit den och det känns inte bra att vara så påverkad, särskilt inte när barnen är hemma. Ska prova citodon istället, jag har inget minne av att jag blev SÅ trött av det.
MR i onsdags, tur och retur till Lycksele skjutsad av pappa eftersom det inte är ett alternativ att köra bil när jag äter Tradolan. Går inte heller att sitta så länge och köra bil själv. Undersökningen gick bra, tog ca 30 minuter. Jag kan förstå att man tycker det är jobbigt om man är klaustrofobisk, rören är verkligen inte stort... Hur som helst, nu är det bara att vänta på resultaten. Egentligen vill jag inte att det ska visa något, samtidigt blir jag galen om det INTE visar något - vad har jag då för psykstörning, simulerar jag bara?
Jag sover mycket. Förmodligen en del på grund av medicinen, men nu när jag "släppt" så känns det som att jag direkt blev jättetrött. Det är mycket smärta som stängts in det senaste året och nu tar jag tillfället i akt och sover ikapp, jag tänker att det nog behövs.
Det känns skittråkigt att vara en belastning, för det är jag, för familjen. Jag kan inte hjälpa till med städ, kan inte leka ordentligt med barnen och kan definitivt inte lyfta tvååringen. Hoppas det vänder hoppas det vänder hoppas det vänder.
MR i onsdags, tur och retur till Lycksele skjutsad av pappa eftersom det inte är ett alternativ att köra bil när jag äter Tradolan. Går inte heller att sitta så länge och köra bil själv. Undersökningen gick bra, tog ca 30 minuter. Jag kan förstå att man tycker det är jobbigt om man är klaustrofobisk, rören är verkligen inte stort... Hur som helst, nu är det bara att vänta på resultaten. Egentligen vill jag inte att det ska visa något, samtidigt blir jag galen om det INTE visar något - vad har jag då för psykstörning, simulerar jag bara?
Jag sover mycket. Förmodligen en del på grund av medicinen, men nu när jag "släppt" så känns det som att jag direkt blev jättetrött. Det är mycket smärta som stängts in det senaste året och nu tar jag tillfället i akt och sover ikapp, jag tänker att det nog behövs.
Det känns skittråkigt att vara en belastning, för det är jag, för familjen. Jag kan inte hjälpa till med städ, kan inte leka ordentligt med barnen och kan definitivt inte lyfta tvååringen. Hoppas det vänder hoppas det vänder hoppas det vänder.
måndag 16 augusti 2010
Måndag 16 augusti, sjukskriven
Blev uppringd av VC imorse som bad om ursäkt för att de inte lyckats ordna recept på nya värktabletter innan helgen. Har nu fått utskrivet tradolan, ska prova om det fungerar. Blev också sjukskriven på heltid, en vecka till att börja med sedan får jag ringa och boka en tid för läkarbesök om det behövs mer. Just nu känner jag mig rätt slut och vill åtminstone hitta en smärtlindring som fungerar innan jag tar tag i jobbet igen.
Var till sjukgymnasten på em. Med tanke på att jag blivit så mkt sämre sedan sist så gjorde han ingenting, förutom att ordinera aktiv vila under veckan som kommer. Inga ryggövningar, ingenting förutom korta promenader flera gånger per dag. Och då snackar vi 500 meter per gång... Oj oj oj, om jag hade vetat detta för ett halvår sedan när jag var supertränad. Hos SG gjordes också styrkestest + reflextest. Jag märker ju att jag blivit svagare sedan förra gången. Han säger helt kallt att jag bör räkna med tre månader till ett år innan jag är återställd.
Var till sjukgymnasten på em. Med tanke på att jag blivit så mkt sämre sedan sist så gjorde han ingenting, förutom att ordinera aktiv vila under veckan som kommer. Inga ryggövningar, ingenting förutom korta promenader flera gånger per dag. Och då snackar vi 500 meter per gång... Oj oj oj, om jag hade vetat detta för ett halvår sedan när jag var supertränad. Hos SG gjordes också styrkestest + reflextest. Jag märker ju att jag blivit svagare sedan förra gången. Han säger helt kallt att jag bör räkna med tre månader till ett år innan jag är återställd.
söndag 15 augusti 2010
Söndag 15 augusti
Igår morse tog jag en citodon, jag har kvar några stycken sedan snittet. Smärtan släppte riktigt bra på den men jag kände förstås direkt när den gick ur kroppen. Det är något som händer när jag ska förflytta mig från sittande/liggande till stående. Jag måste stanna i steget medan jag känner hur blodet pulserar på baksida rygg/lår/vad/fot och nästan ända upp till huvudet. Ilar och gör ont och jag gruvar mig varje gång jag måste ställa mig upp. Köpte voltaren T eftersom läkaren inte skrivit ut ngt recept. Magen är i uppror, i går natt fick jag sitta på dasset länge. Omeprazol verkar inte hjälpa särskilt mycket.
Idag har jag smärtlindrat noga hela dagen, men det går inte att lindra bort tröttheten. Jag känner ju att jag har ont "där bakom" och det är som att kroppen reagerar med att bli väldigt trött. Har i alla fall kunnat göra några ryggövningar idag för första gången på flera dagar.
Imorgon ska jag ringa VC, jag börjar inse att detta inte är hållbart, jag måste försöka bli sjukskriven - åtminstone på deltid och åtminstone under en period. Jag håller på att tappa hoppet nu. Sjukgymnast imorgon. Gruvar mig lite - det blev definitivt värre efter det senaste besöket.
Idag har jag smärtlindrat noga hela dagen, men det går inte att lindra bort tröttheten. Jag känner ju att jag har ont "där bakom" och det är som att kroppen reagerar med att bli väldigt trött. Har i alla fall kunnat göra några ryggövningar idag för första gången på flera dagar.
Imorgon ska jag ringa VC, jag börjar inse att detta inte är hållbart, jag måste försöka bli sjukskriven - åtminstone på deltid och åtminstone under en period. Jag håller på att tappa hoppet nu. Sjukgymnast imorgon. Gruvar mig lite - det blev definitivt värre efter det senaste besöket.
fredag 13 augusti 2010
Fredag 13 augusti
Igår var den trötta ryggen tillbaka. Jag gick till och från jobbet + en promenad på lunchen. Simmade på eftermiddagen, det kändes skönt att röra på kroppen men jag känner mig TRÖTT!
Idag är det fredag den 13 och efter bara några timmar på jobbet gav jag upp. För ont att sitta, för ont att stå och jag kan inte gå och jobba samtidigt. Jag gick hem. Till sängs. Har sovit flera timmar under dagen men känner mig ändå matt i kroppen. När jag promenerar är det som att jag inte har någon fart i stegen, som att jag har glömt hur man gör när man går normalt. Idag känner jag mig verkligen inte på topp.
Har ringt till VC för att få annan smärtstillande än diklofenak, får alldeles för ont i magen av den, känns som magkatarr som jag inte haft på över tio år. Hoppas det finns något annat som är lämpligt.
Idag är det fredag den 13 och efter bara några timmar på jobbet gav jag upp. För ont att sitta, för ont att stå och jag kan inte gå och jobba samtidigt. Jag gick hem. Till sängs. Har sovit flera timmar under dagen men känner mig ändå matt i kroppen. När jag promenerar är det som att jag inte har någon fart i stegen, som att jag har glömt hur man gör när man går normalt. Idag känner jag mig verkligen inte på topp.
Har ringt till VC för att få annan smärtstillande än diklofenak, får alldeles för ont i magen av den, känns som magkatarr som jag inte haft på över tio år. Hoppas det finns något annat som är lämpligt.
onsdag 11 augusti 2010
Onsdag 11 augusti
Känner mig trött idag. Trött i ryggen. Trött på värken. Trött helt enkelt. Inatt har jag sovit dåligt pga halsbränna. Gick till apoteket i morse och köpte omeprazol, som tydligen ska hjälpa. Jag förmodar att magen kanske börjar protestera för all diklofenak. Promenerade till jobbet, det går bra om jag går långsamt, men också detta gör mig trött i ryggen och "tar" av de antal minuter jag klarar att stå under en dag. Känner av ischiasen bakom vänster ben, knävecket stramar och det känns obehagligt att byta position från sittande/liggande till stående/gående.
Jag har tagit med mig pilatesbollen till jobbet. Ska prova om det känns bättre att sitta på den än det gör att sitta på vanliga stolen.
__________
Lite senare, 20:30 känner jag mig betydligt bättre. Halsbrännan är bättre med omeprazolen och i slutändan blev jag aldrig lika trött i ryggen idag som jag blev igår. Jag har försökt gå små promenader under hela arbetsdagen, både i korridoren och i små ärenden utanför huset. En sväng till vilrummet för ryggresningar blev det också. Jag har inte känt av tryckförändringar lika tydligt som igår heller. Jag kanske behöver vänja mig vid arbetsställningarna såhär efter semestern?
Jag har tagit med mig pilatesbollen till jobbet. Ska prova om det känns bättre att sitta på den än det gör att sitta på vanliga stolen.
__________
Lite senare, 20:30 känner jag mig betydligt bättre. Halsbrännan är bättre med omeprazolen och i slutändan blev jag aldrig lika trött i ryggen idag som jag blev igår. Jag har försökt gå små promenader under hela arbetsdagen, både i korridoren och i små ärenden utanför huset. En sväng till vilrummet för ryggresningar blev det också. Jag har inte känt av tryckförändringar lika tydligt som igår heller. Jag kanske behöver vänja mig vid arbetsställningarna såhär efter semestern?
tisdag 10 augusti 2010
Tisdag 10 augusti
Jahapp. Nu är jag sämre igen. Jag tyckte det kändes obehagligt att cykla till jobbet imorse och sedan har det bara blivit värre under dagen. Jag känner mig jättetrött i ryggen och ORKAR inte stå flera timmar i sträck. Sitta är dock ännu värre. När jag suttit en stund (med svank-kudden) och sedan kliver upp så känner jag tydligt av tryckförändringen i ryggen. Det kommer som en "våg" och då måste jag vänta innan jag vågar röra mig. Jag har haft mer känningar av ischiassmärtan idag också. Gick och la mig när jag kom hem. Så här kommer det inte att gå att ha, hoppas verkligen att det är tillfälligt.
måndag 9 augusti 2010
Måndag 9 augusti
På jobbet igen, denna gång är semestern över på riktigt. Förra veckan blev jag successivt bättre, lite känningar då och då, kramp i vänster vad och "trötthet" i ryggen, men den riktiga ischiassmärtan är numera inte alls påtaglig. Fredagen var jag sämre, men ignorerade smärtan och dansade på fest hela natten. Trodde att jag skulle få sota för det men jag har varit riktigt OK även efter det.
Idag var jag hos sjukgymnast igen. Denna gång tryckta han på diskarna samtidigt som jag gjorde rygghävningarna. Kändes OK och jag känner mig fortfarande bra. Fick en tejp på ryggen för att komma ihåg att inte böja mig för mycket framåt under dagen. Smart - känns direkt.
Tid igen nästa vecka och under tiden ska jag fortsätta med samma övningar som vanligt. Han nämnde också att jag kan förvänta mig att det blir sämre några dagar, det kommer inte att vara en linjär förbättring (bra att veta...).
Idag var jag hos sjukgymnast igen. Denna gång tryckta han på diskarna samtidigt som jag gjorde rygghävningarna. Kändes OK och jag känner mig fortfarande bra. Fick en tejp på ryggen för att komma ihåg att inte böja mig för mycket framåt under dagen. Smart - känns direkt.
Tid igen nästa vecka och under tiden ska jag fortsätta med samma övningar som vanligt. Han nämnde också att jag kan förvänta mig att det blir sämre några dagar, det kommer inte att vara en linjär förbättring (bra att veta...).
torsdag 5 augusti 2010
Torsdag 5 augusti
Har idag åkt hem från stugan och börjar inse att semestern på allvar lider mot sitt slut. Kom hem till brevlådan och en kallelse till MR, redan den 18 augusti ska jag dit. Det gick betydligt snabbare än jag hade väntat mig! Förvisso måste jag köra 11 mil enkel väg för att komma dit, men det får det absolut vara värt.
Är annars rätt OK i ryggen. Har förutom ryggövningarna simmat 30 minuter, det känns bra - riktigt bra faktiskt.
Jag är mest rädd för smärtorna på morgonen. Det känns som att vad som helst skulle kunna hända då, varje liten framåtböjning lurar på ngt som när som helst skulle kunna bli ett ryggskott eller ischias. Sköra morgnar helt enkelt.
Är annars rätt OK i ryggen. Har förutom ryggövningarna simmat 30 minuter, det känns bra - riktigt bra faktiskt.
Jag är mest rädd för smärtorna på morgonen. Det känns som att vad som helst skulle kunna hända då, varje liten framåtböjning lurar på ngt som när som helst skulle kunna bli ett ryggskott eller ischias. Sköra morgnar helt enkelt.
onsdag 4 augusti 2010
Onsdag 4 augusti
Hm... gör ryggövningarna. Har inte ätit värktabletter på hela dagen. Men, jag är ensam med barnen och det GÅR inte att ha en hel dag utan åtminstone ett antal lyft av en tung tvååring. Jag anstränger mig verkligen för att lyfta rätt, men det tar förstås på ändå. Har ändå inte haft särskilt besvärande ischiassmärta, men på eftermiddagen/kvällen har det hela tiden känts "nära". Det har spöregnat hela dagen och jag har inte rört på mig nästan alls. Kanske kan det ha ngt samband till att jag känner mig "stelare" nu på kvällen. Gick i alla fall och lade mig med två alvedon.
tisdag 3 augusti 2010
Tisdag 3 augusti
Idag är första dagen av ryggövningarna. Det har gått bra. Det är såklart lite jobbigt att göra dem, men det känns faktiskt riktigt skönt efteråt. Jag har haft en mycket bra dag utan särskilt mycket ischias alls. Faktum är att jag GLÖMDE att ta värktabletter på eftermiddagen och kvällen, jag tänkte inte på att jag hade ont helt enkelt.
Jag böjer mig fram så lite som möjligt, men när jag väl gör det känner jag mig rädd för att det ska göra ont igen, det känns ju fortfarande att det tar emot på baksida lår.
Gick en kortare promenad. Fick kramp i vaden men inget alarmerande ont.
Jag böjer mig fram så lite som möjligt, men när jag väl gör det känner jag mig rädd för att det ska göra ont igen, det känns ju fortfarande att det tar emot på baksida lår.
Gick en kortare promenad. Fick kramp i vaden men inget alarmerande ont.
måndag 2 augusti 2010
måndag 2 augusti - sjukgymnastbesök
Så har jag varit hos sjukgymnasten. I 45 minuter var jag där medan han frågade, klämde, kände, tryckte och kollade styrka och reflexer. Fynd: jag har nedsatt kraft/styrka i vänster ben och reflexerna på vänster fot går inte riktigt att hitta. Efter att jag hade berättat om ilningssmärtan, känselbortfallet och kramperna i vaden konstaterade han att jag har antingen en diskutbuktning eller ett diskbråck. I vilket fall som helst så lät han positiv: det kommer att bli bättre/bra, men det kommer att ta tid. Tre månader ska jag räkna med till att börja med.
Jag frågade om träning. Ingen spinning eftersom man då sitter för framåtlutad. Om jag ska cykla så får jag "fincykla" med så rak rygg som möjligt, inte i träningssyfte eftersom jag inte bör ta i mer än nödvändigt. Ingen löpning givetvis. Promenader, dock inte långa promenader eftersom det istället kan förvärra symptomen, gå hellre fler gånger. Simning är OK förutsatt att jag inte blir sämre av det - känn efter själv. Han var av åsikten att det nu handlar om att läka disken, träningen får komma senare. Däremot är det viktigt att jag rör mig och jag ska inte vara rädd att leva som vanligt, även om jag naturligtvis bör undvika tyngre lyft och att böja mig fram onödigt mycket.
Jag fick en övning som ska göras fyra-fem gånger om dagen X 10 repetitioner. Ligga på mage, lyfta ryggen som en kobra så högt det går utan att spänna rumpan. Om det blir värre i ischiasen ska jag ta det lugnare eller avbryta. Om det gör ondare i ryggen men mindre ischiassmärta är detta ett positivt tecken. Utöver det fick jag en liten cylinderformad kudde som ska vara bakom svanken när jag sitter, det är viktigt att sitta rätt om man måste sitta - vilket jag ska undvika i största möjligaste mån.
Återbesök om en vecka för att se hur det går. Det känns bra. Han känns bra. Trist att han tror att det är diskbråck el liknande, men det känns ändå skönt att ha någon slags diagnos att förhålla sig till.
Nu ska jag vara ensam med barnen i några dygn, då är det svårt att undvika att lyfta tvååringen. Ska göra mitt bästa.
Jag frågade om träning. Ingen spinning eftersom man då sitter för framåtlutad. Om jag ska cykla så får jag "fincykla" med så rak rygg som möjligt, inte i träningssyfte eftersom jag inte bör ta i mer än nödvändigt. Ingen löpning givetvis. Promenader, dock inte långa promenader eftersom det istället kan förvärra symptomen, gå hellre fler gånger. Simning är OK förutsatt att jag inte blir sämre av det - känn efter själv. Han var av åsikten att det nu handlar om att läka disken, träningen får komma senare. Däremot är det viktigt att jag rör mig och jag ska inte vara rädd att leva som vanligt, även om jag naturligtvis bör undvika tyngre lyft och att böja mig fram onödigt mycket.
Jag fick en övning som ska göras fyra-fem gånger om dagen X 10 repetitioner. Ligga på mage, lyfta ryggen som en kobra så högt det går utan att spänna rumpan. Om det blir värre i ischiasen ska jag ta det lugnare eller avbryta. Om det gör ondare i ryggen men mindre ischiassmärta är detta ett positivt tecken. Utöver det fick jag en liten cylinderformad kudde som ska vara bakom svanken när jag sitter, det är viktigt att sitta rätt om man måste sitta - vilket jag ska undvika i största möjligaste mån.
Återbesök om en vecka för att se hur det går. Det känns bra. Han känns bra. Trist att han tror att det är diskbråck el liknande, men det känns ändå skönt att ha någon slags diagnos att förhålla sig till.
Nu ska jag vara ensam med barnen i några dygn, då är det svårt att undvika att lyfta tvååringen. Ska göra mitt bästa.
söndag 1 augusti 2010
Söndag 31 juli
Jag kände mig ganska OK i ryggen i morse, men det blev sämre under dagen. Nu skaver det i det som känns som SI-leden på vänster sida. Småkramp i vaden och stel ländrygg. Jag åkte och simmade för att avhjälpa, det kändes bättre. Förutom diklofenak förstärkte jag med två alvedon, det känns som att alvedon lindrar värken bättre?
Imorgon sjukgymnast tack gode Gud...
Imorgon sjukgymnast tack gode Gud...
lördag 31 juli 2010
Lördag 30 juli
Idag har jag också känt mig riktigt OK. Krampen i vänster vad kommer och går, kanske är det tydligast på morgonen? Party ikväll, får väl se hur det känns imorgon, samband med alkohol? Vågade inte dansa dock. Cyklade hem.
fredag 30 juli 2010
30 juli
Bästa dagen på länge! Jag har inte alls lika ont som igår! Ilar till ibland och krampar i vaden, men det känns inte lika kraftigt. Äter diklofenak som vanligt. Kanske var det "bendraget" igår som släppte på något? Direkt blir jag på bättre humör och får lust att dra igång 118 projekt i rena glädjeyran. Men jag ska försöka nöja mig med att plocka ur diskmaskinen medan det går...
Var på Iksu och simmade, det kändes också helt OK. Återstår att se hur det känns imorgon.
Var på Iksu och simmade, det kändes också helt OK. Återstår att se hur det känns imorgon.
torsdag 29 juli 2010
29 juli
Började morgonen med att promenera med stavar till jobbet. Det känns OK i ryggen, men vänsterbenet (framförallt vaden) krampar ibland så att det är svårt att fortsätta gå. Det gör skitont! Strålsmärta, som senadrag fast mer ont. Börjar längta ordentligt efter måndagens sjukgymnastbesök och hoppas innerligt att han har någon hjälp att ge mig. Knaprar diklofenak. Funderar på det här med arbetsställning och undrar om jag ska försöka få en hög stol, då kanske det går att sitta?
Kväll:
Är sur. Jag blir så trött på det här, alltså rent fysiskt trött av att ha ont! Mamma var förbi och drog mig i benet och då kändes det faktiskt bättre en stund. Diklofenak för hela slanten hela dagen idag. Jag försöker fundera på om jag är stressad (många säger att ryggsmärta beror på stress). Visst har jag mycket att göra, men jag känner mig inte tokstressad faktiskt. Eller kanske jag är det utan att veta om det?
Läste någonstans att ischiasbesvär går över på en vecka-tio dagar. Det har gått typ två veckor sedan det började och så värst mycket bättre kan jag inte direkt säga att det blivit. Pessimist idag. Men det är lätt att bli det med strålsmärta och kramper...
Kväll:
Är sur. Jag blir så trött på det här, alltså rent fysiskt trött av att ha ont! Mamma var förbi och drog mig i benet och då kändes det faktiskt bättre en stund. Diklofenak för hela slanten hela dagen idag. Jag försöker fundera på om jag är stressad (många säger att ryggsmärta beror på stress). Visst har jag mycket att göra, men jag känner mig inte tokstressad faktiskt. Eller kanske jag är det utan att veta om det?
Läste någonstans att ischiasbesvär går över på en vecka-tio dagar. Det har gått typ två veckor sedan det började och så värst mycket bättre kan jag inte direkt säga att det blivit. Pessimist idag. Men det är lätt att bli det med strålsmärta och kramper...
onsdag 28 juli 2010
28 juli
Morgon: känns ganska OK när jag kliver upp. Cyklar till jobbet. Jobbar ståendes men blir SÅ trött i fötterna efter bara en stund. Ringer VC för att be om fler värktabletter.
Tel med trevlig distriktssköterska på VC. Hon hade själv haft ischias och kom men många goda råd. Ordnar med diklofenakrecept. Hon sa även att Voltaren T fungerar minst lika bra om inte bättre, i så fall 2 X 25 g tre gånger/dag, det är receptfritt. Gå att komplettera med Voltaren gel. Hon tyckte absolut att jag ska vara noga med att äta 50g diklo tre gånger per dag för att trycket på ischiasnerven ska ha någon chans att lätta. Att härda ut utan värktabletter är inte ett bra alternativ. Jag frågar om träning, hon säger: promenader! Gå, gå och gå för att få blodcirkulation. Sitt så lite som möjligt. Går också att prova ta ett hett bad med havssalt, som kan lindra värken. Rekommenderar också sjukgymnast för att få hjälp med den akuta smärtan. Det kan ta lång tid att bli bra, det beror på hur stora problem det är i grunden.
Känner mig faktiskt lite upplyft av detta samtal, tänk vad det kan göra att få lite förståelse...
Kväll: är trött som attan, det tar på att ha ont! Känner mig ngt bättre än igår dock, bara jag tar smärtstillande.
Värktabletter:
1. två alvedon, en diklofenak och efter det gick det OK att jobba.
2. en diklofenak.
3. en diklofenak, kände direkt då den förra gick ur, ajaj.
Tel med trevlig distriktssköterska på VC. Hon hade själv haft ischias och kom men många goda råd. Ordnar med diklofenakrecept. Hon sa även att Voltaren T fungerar minst lika bra om inte bättre, i så fall 2 X 25 g tre gånger/dag, det är receptfritt. Gå att komplettera med Voltaren gel. Hon tyckte absolut att jag ska vara noga med att äta 50g diklo tre gånger per dag för att trycket på ischiasnerven ska ha någon chans att lätta. Att härda ut utan värktabletter är inte ett bra alternativ. Jag frågar om träning, hon säger: promenader! Gå, gå och gå för att få blodcirkulation. Sitt så lite som möjligt. Går också att prova ta ett hett bad med havssalt, som kan lindra värken. Rekommenderar också sjukgymnast för att få hjälp med den akuta smärtan. Det kan ta lång tid att bli bra, det beror på hur stora problem det är i grunden.
Känner mig faktiskt lite upplyft av detta samtal, tänk vad det kan göra att få lite förståelse...
Kväll: är trött som attan, det tar på att ha ont! Känner mig ngt bättre än igår dock, bara jag tar smärtstillande.
Värktabletter:
1. två alvedon, en diklofenak och efter det gick det OK att jobba.
2. en diklofenak.
3. en diklofenak, kände direkt då den förra gick ur, ajaj.
tisdag 27 juli 2010
En aj-aj dag
Jag har jobbat igår och idag. Ståbord på jobbet underlättar eftersom jag knappt kan sitta överhuvudtaget på grund av strålsmärtan. Men det är tröttsamt att stå en hel dag, jag bli helt slut i fötterna! När jag kom hem idag såg jag fram emot att promenera eller cykla för att få lite blodcirkulation i kroppen.
Precis när jag med mycket möda lyckats knyta på mig skorna fick jag sådan kramp i vänster vad att det var helt omöjligt att tänka sig en promenad. Det var då jag bröt ihop och grät som ett barn. Jag är så innerligt trött på denna smärta nu! Jag gör verkligen allt jag kan för att det ska bli bättre, men när de verkar gå åt andra hållet känns det så totalt hopplöst och jag blir bara så ledsen. Att lyfta tvååringen är det inte tal om, inte heller att leka fysiska lekar med sexåringen och åttaåringen. Handikappad känner jag mig!
Nu har jag två alvedon och en diklofenak i kroppen och läget känns uthärdligt för tillfället.
Precis när jag med mycket möda lyckats knyta på mig skorna fick jag sådan kramp i vänster vad att det var helt omöjligt att tänka sig en promenad. Det var då jag bröt ihop och grät som ett barn. Jag är så innerligt trött på denna smärta nu! Jag gör verkligen allt jag kan för att det ska bli bättre, men när de verkar gå åt andra hållet känns det så totalt hopplöst och jag blir bara så ledsen. Att lyfta tvååringen är det inte tal om, inte heller att leka fysiska lekar med sexåringen och åttaåringen. Handikappad känner jag mig!
Nu har jag två alvedon och en diklofenak i kroppen och läget känns uthärdligt för tillfället.
Sommarsmärta 2010
Under juli månad 2010 har mina ryggbesvär blivit sämre igen. I början av månaden kände jag mig helt "upphakad". Min vanliga SG var på semester, så jag tog första bästa akuttid till en naprapat. Det knäcktes till ordentligt, och jag gick lättad därifrån. En vecka senare kom ett ordentligt ryggskott kraftigt nog att störa nattsömnen. Värktabletter alvedon och diklofenak hjälpte föga. Jag ringde VC och fick en akuttid hos läkare den 16 juni. Vanlig översyn, med remiss till magnetkameraröntgen. Har inte hört något om det ännu dock.
Efter detta ryggskott har jag fått en ny typ av smärta. Det domnar på baksidan av vänster ben och strålar ont, ont på baksida lår ända ner i hälen och under foten. Ischias? Diskbråck?
Efter detta ryggskott har jag fått en ny typ av smärta. Det domnar på baksidan av vänster ben och strålar ont, ont på baksida lår ända ner i hälen och under foten. Ischias? Diskbråck?
Min rygg och jag...
Jag har haft ont i ryggen mer eller mindre hela tiden sedan september 2009, då jag fick det första i raden av ordentliga ryggskott. Även innan det hade jag problem då och då, något ryggskott här och där som gick över. I snart ett år har det dock var mer eller mindre ont och jag har svårt att hålla reda på vad som händer i ryggutvecklingen. Bloggen får fungera som en "smärtdagbok", där jag hoppas att jag inte ska behöva skriva om smärta...
September - December 2009; ryggskott ca var tredje vecka. Besök hos sjukgymnast som "knäckte till" varje gång, men besvären kom tillbaka någon vecka senare. Sjukgymnasten pratar om SI-led och att den hamnar fel vilket påverkar resten av ryggen. Träning: styrketräning med fokus på benpress enligt sjukgymnastens ordination. Innan ryggskotten hade jag löptränat vilket jag också fortsatte med lite försiktigt under hösten. Under denna period har jag hög arbetsbelastning.
December 2009: Jag börjar gå på core - det känns att det behövs! Känner mig ganska bra i ryggen under denna period.
Januari 2010: Kontakt med företagshälsovårdens sjukgymnast. Skickas till massageterapeut + instruktioner av sjukgymnast angående bålstabiliserande övningar. Jag har problem att vika ut vänster ben, omöjligt att sitta i skräddarställning till exempel. Stretching verkar bara göra besvären värre. Massageterapeuten tycker att jag ska stretcha höftböjaren vilket jag gör utan att märka någon egentlig förbättring. Jag börjar träna pilates så smått. Arbetsbelastningen är väsentligt lägre under denna termin.
Februari - April 2010: Jag känner mig konstant "fel" i ryggen. Det känns att ngt ligger fel. Jag tränar spinning, pilates, cross-trainer, styrketräning. Varierad träning ca 2-3 gånger i veckan.
April - juni 2010: Remitteras till ny sjukgymnast av företagshälsovården. Denne konstaterar att jag är överrörlig och har för lite bålstyrka. Jag nämner att jag har hormonspiral som sattes in ca ett halvår innan besvären började. SG överväger om detta kan ha samband med mina rygg och bäckenbesvär? Jag får träningsprogram med ytterst enkla övningar som jag gör varje dag. Får hjälp att lägga till ryggen varannan vecka, men tror mig märka en liten förbättring. Får order att absolut inte löpträna, jag slutar med det och börjar cykla oftare istället. Tar bort pilates och fokuserar på de små övningarna.
Juni 2010: Åker utomlands på semester. Känner hela tiden av ryggen men inte värre än att jag klarar mig. Fortsätter med övningarna, dock inte lika frekvent.
September - December 2009; ryggskott ca var tredje vecka. Besök hos sjukgymnast som "knäckte till" varje gång, men besvären kom tillbaka någon vecka senare. Sjukgymnasten pratar om SI-led och att den hamnar fel vilket påverkar resten av ryggen. Träning: styrketräning med fokus på benpress enligt sjukgymnastens ordination. Innan ryggskotten hade jag löptränat vilket jag också fortsatte med lite försiktigt under hösten. Under denna period har jag hög arbetsbelastning.
December 2009: Jag börjar gå på core - det känns att det behövs! Känner mig ganska bra i ryggen under denna period.
Januari 2010: Kontakt med företagshälsovårdens sjukgymnast. Skickas till massageterapeut + instruktioner av sjukgymnast angående bålstabiliserande övningar. Jag har problem att vika ut vänster ben, omöjligt att sitta i skräddarställning till exempel. Stretching verkar bara göra besvären värre. Massageterapeuten tycker att jag ska stretcha höftböjaren vilket jag gör utan att märka någon egentlig förbättring. Jag börjar träna pilates så smått. Arbetsbelastningen är väsentligt lägre under denna termin.
Februari - April 2010: Jag känner mig konstant "fel" i ryggen. Det känns att ngt ligger fel. Jag tränar spinning, pilates, cross-trainer, styrketräning. Varierad träning ca 2-3 gånger i veckan.
April - juni 2010: Remitteras till ny sjukgymnast av företagshälsovården. Denne konstaterar att jag är överrörlig och har för lite bålstyrka. Jag nämner att jag har hormonspiral som sattes in ca ett halvår innan besvären började. SG överväger om detta kan ha samband med mina rygg och bäckenbesvär? Jag får träningsprogram med ytterst enkla övningar som jag gör varje dag. Får hjälp att lägga till ryggen varannan vecka, men tror mig märka en liten förbättring. Får order att absolut inte löpträna, jag slutar med det och börjar cykla oftare istället. Tar bort pilates och fokuserar på de små övningarna.
Juni 2010: Åker utomlands på semester. Känner hela tiden av ryggen men inte värre än att jag klarar mig. Fortsätter med övningarna, dock inte lika frekvent.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)