Allt är inte guld

Dags för ett lite gnälligare inlägg då, för att väga upp lite till all positiv energi som har genomsyrat bloggen den sista tiden ;-).

Idag har jag jätteont. Sådär så att jag har svårt att slappna av även när jag ligger ner. Ryggen känns som ett sköldpaddsskal och jag är stelare än stelast i alla muskler runt länden. Det ilar och drar inuti och bäckenet känns rappligt och instabilt. Det är svårt att peka ut något särskilt ställe av typen "precis här gör det ont". Men ont gör det, så in i bängen.

Jag tappar förstås modet direkt. Det skyller jag på framgångarna. Framsteg föder tydligen en extrem rädsla för motgång verkar det som i mitt fall. Återigen måste jag ifrågasätta det här med planerna på att börja jobba. Det som kändes helt självklart och rätt i måndags känns plötsligt väldigt omöjligt idag.

Jag äter tradolan och alvedon. Nu när jag är "ovan" blir jag extremt påverkad, trött som ett kött och lite lagom halvborta. Det är en skön känsla, samtidigt som jag inte står ut med att inte vara riktig "där" med barnen.

Min SG är sjukskriven för egen operation. Det innebär att jag ska få träffa en annan person på måndag. Känns apa. Han är säkert jättebra, men egentligen orkar jag inte med att ytterligare människor ska lista ut vad det är som är mitt problem.

Fick förresten en kallelse till ortopeden häromdagen. Ska träffa doktor M.G, som gjorde operationen. Jag har inte bett om ngn tid, så man kan ju undra varför jag ska dit. Jag kan självklart inte låta bli att undra om det är något som inte är som det ska med röntgenbilderna från slutet av december. Men det är lätt att tänka det värsta när jag har ONT.

Jag som känt mig så bra. Jag hade verkligen behövt fortsätta känna så inför jobbstarten på tisdag.

Varje dag en bonusdag

Förra måndagen var jag hos sjukgymnasten. Idag är det tisdag. Om jag ska följa mitt mönster så borde jag redan vara dålig i ryggen nu. Men det är jag inte. Det är klart att jag kan bli, men varenda sekund i smärtfrihet känns som en gåva. Längre mellan svackorna är ju det jag önskar allra mest. Jag är stabil även fast det hänt grejer som annars brukar innebära direktsamtal till SG: jag har halkat, jag har stått för länge, jag har vridit mig i konstiga ställningar (allt av misstag givetvis).

En sådan här dag känner jag mig istället stark, smidig och smärtfri. Det är lätt att bli hoppfull så länge det får vara på det här viset.

Tjoho! Kämpa på allihopa!

Fyra dagar utan...

...värktabletter. Och då menar jag utan ens en liten alvedon. Jag har inga större förhoppningar om att det kommer att fortsätta hålla i sig på det här underbart befriande smärtfria sättet, men i alla fall - tänk att det är möjligt!

Mönstret för mig verkar vara ca en veckas låg-smärta, sedan följer bäckenrappel som inte går till sig förrän jag fått handpåläggning av SG. Men då blir det bra igen. Direkt. Och bara det är ju en befrielse: att det går att åtgärda utan några större ingrepp.

Vattengymnastiken är igång igen efter juluppehållet och det är sannerligen en ynnest att få sänka ned sig i det varma vattnet och röra på kroppen utan smärta. Jag tränar på, det ser ut såhär ungefär:

Måndag: Styrketräning
Tisdag: Vattengympa
Onsdag: Vila
Torsdag: Vattengympa
Fredag: Styrketräning
Lördag: Vila
Söndag: Vila

Effekten av hormonfrihet lär jag väl inte kunna säga ngt om ännu. Men hoppas kan jag ju alltid...

Hormonspiral + bäckenproblem?

For the record. Nu har jag gett fingret åt hormonspiralen och bytt den mot en koppar. Min sjukgymnast misstänkte redan innan sommaren att den kunde påverka mina bäckenbesvär i negativ riktning. Jag har frågat runt lite. Barnmorskor och kvinnoklinik säger nej - det finns inget samband. Sjukgymnaster säger nja, kanske. En del svenska hemsidor och bloggar innehåller info om foglossningsproblem med potentiell koppling till hormonspiral. Men... om man söker på engelska sidor finns det hur mycket som helst som tyder på att det inte är helt ovanligt att ryggproblem (särskilt ländrygg) debuterar och eller förvärras en tid efter insättning av Mirena, som hormonspiralen heter.

Ja ja, vi får väl se. Men om jag blir radikalt bättre (det vågar jag inte tro) så kommer jag att bli riktigt lack... (och nöjd...).

Fyra månader efter operationen

Fyra månader. Det är lång tid det. Eller är det det? Jag hade nog trott att jag skulle vara i bättre skick fyra månader senare. Och då menar jag att jag nog ändå hade någon slags bild av att jag skulle vara smärtfri. Men ingen kan ju förutsäga hur det ska vara och det verkar onekligen vara ytterst individuellt för varenda rygg som opereras.

Jag är jättebra ibland. Och då menar jag att jag inte har ont under varken dag eller natt. Trött i ryggen blir jag även "bra" dagar, men inte mer än att två alvedon och lite liggläge räcker som åtgärd. De här dagarna känner jag mig stark. Jag styrketränar och promenerar, städar och är allmänt med i matchen.

Jag är jättedålig ibland. Och då menar jag så dålig att jag måste äta tradolan för att ta mig igenom både dag och natt. Dessa dagar värker och stramar det samtidigt som ryggen känns stel och upphakad. Träning är utesluten och promenader förvärrar bara. Ingenting hjälper förutom välsignade besök hos sjukgymnasten som varsamt åtgärdar ömma punkter och vips så är jag genast i form igen.

Jag pendlar hela tiden mellan dessa två extremer. En vecka bra ungefär, sedan dåligt så länge som det tar innan jag får en tid hos SG.

Målet nu är att förstås att det ska ta allt längre tid mellan svackorna, och att dessa inte ska bli lika djupa. Jag är inte längre rädd för att ha ont - det går att åtgärda. Däremot är jag less. Som s****n. Men det ska jag väl ändå inte gnälla över.