Idag för ett år sedan...

...var sista dagen jag var på jobbet innan min sjukskrivning tog vid och allt "började" på riktigt. Så här lät det då. Idag låter det såhär: WOHOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!!

Jag ägnar mig åt någon slags inre terapi i dagarna och tänker mycket, mycket på hur jag kände det för exakt ett år sedan. Tänk vad lite jag visste om vad som skulle hända. Tänk vad lite jag visste om hur bra det skulle bli. Och här SITTER jag nu och har Stans Starkaste rygg - typ ;-).

Med det vill jag säga: du som står inför att steloperera din rygg - förbered dig på ett rent helvete, men var inte rädd! Det finns ett "andra sidan". Här är allt vackert och trivsamt, jag ska berätta mer om det en annan dag...

9 månader senare föddes en...

...bättre version av mitt tidigare jag. Det är nio månader och tre dagar sedan jag opererade in mina glänsande skruvar i nedre delen av ländryggen. De första månaderna minns jag vagt och svagt. I sex månader var besvären mer eller mindre uttalade, ett evigt upp och ner i ryggstatus och mycket frustration. De senaste tre månader har jag bara gått framåt och nått nya mål mest hela tiden.

Jag kan cykla utan några som helst problem, jag kan till och med gå på spinning! Visst har jag styret på högsta och sitter så upprätt det går, men det är inga som helst problem med ryggen varken under eller efter passet.

Jag rör mig smidigt och naturligt och har "hittat tillbaka" till en normal, avslappnad hållning som inte gör ont. Jag böjer mig sällan, men böjer däremot ofta på knän för att komma ner till golvet. Går fint.

Jag fixar vardagen lätt som en plätt. Numera kan jag hämta och lämna treåringen utan att vara rädd för att det kommer att kosta mig smärta. Självklart lyfter jag honom aldrig - utom när vi är på badhuset i vattnet. Igår målade jag utemöbeln; under, bakom, på och överallt - inga problem att komma åt. Jag storhandlar inte, men kan utan problem handla mindre grejer som inte blir alltför tunga.

Jag klarar att vara upprätt en hel dag utan att "måsta" lägga mig med jämna mellanrum. Visst blir jag trött i ryggen ibland, men inte värre än att det botas med lite snabb vila. Efter en natts sömn är jag som ny.

Jag har slutat vara rädd för att bäckenet ska hamna "snett". Jag har inga problem alls med bäckenet faktiskt.

Jag behöver inte gå på vattengymnastik längre. Det har varit underbart och bidragit massor till min rehab, men nu finns det ingen anledning till att jag ska gå dit - andra behöver min plats bättre.

Jag äter fortfarande Gabapentin två gånger per dag och ska fortsätta med det några veckor till. Den "höjer toleransnivån" för nervsmärta - som jag kan känna av om jag stått eller suttit för länge (och då menar jag längre än de sex timmar jag arbetar varje dag). I övrigt äter jag nästa aldrig värktabletter längre - inte ens alvedon. Helt otroligt, jag blir matt av glädje bara att tänka på hur skönt det känns.

Sammantaget är jag en mycket, mycket tacksam människa. Jag lever utan smärta. Helt otroligt.

Men en sak ska sägas - den här resan har varit den jobbigaste hittills i mitt liv. Jag har kämpat som en gnu för att komma hit, inte minst genom att träna fyra gånger i veckan. Jag har gjort allt jag kunnat för att bli bättre, och jag har försakat många, många saker som jag "egentligen" velat göra. Men det har varit värt det.

Några saker har varit viktigare än andra för min rehab:
1. Stöd i mängd från familj och vänner, men också från sjukgymnaster och behandlande läkare.
2. Min egen träning som jag skött till punkt och pricka.
3. Borttagande av hormonspiral - är nu helt övertygad om att det måste gjort stor betydelse.
4. Införskaffandet av sk. "masai-skor" (fast jag har en kopia). Jag har skorna jämt. Inne, ute, på jobbet, hemma. Skorna har hjälpt mig att hitta tillbaka till den hållning jag glömt bort. Det gav resultat direkt och bara efter någon dag kunde jag känna att ryggen slappnade av. Om du har ryggbesvär - fundera inte utan köp bara!

Nu fattar ju även jag att jag har kvar en hel del arbete med min rygg - ungefär under hela livet. Svackor och dippar kommer att komma, och jag kommer att bryta ihop och få panik. Men tills dess är livet helt osannolikt, otroligt, underbart och befriande nice!

Och, sist men inte minst, jag kan SITTA! Inte hur länge som helst och inte på vilken stol som helst, men jag kan SITTA!

...men mest är det upp...

Hej här är jag! Mer i livet och mindre på bloggen, kan man väl sammanfatta det som. Den 15 april började jag jobba 50% istället för 25%. Efter en dag fick jag oturligt nog världens dunderförkylning med hög feber och allt. Men när den väl lagt sig så sakteliga så har jag gått till jobbet och varit där fyra timmar per dag. Efter en vecka kan jag säga att det gått riktigt bra. Det är skillnad på 25 och 50 såklart, men på ett härligt sätt. Plötsligt känns det som att jag faktiskt "är" på jobbet igen. Jag kan räkna med att hänga med i vad som händer och faktiskt pricka in ett helt gäng viktiga och intressanta seminarier och möten.

Däremot måste jag erkänna att det kanske inte passerar obemärkt förbi ändå, arbetsökningen. Idag har jag haft riktigt ont igen. Det känns som inflammation i vänster höft och jag har till och med fått gå på tradolanet för första gången på länge. Det känns inte toppen att gå till jobbet imorgon om det känns såhär, men samtidigt är jag så less på att vara sjukskriven att det VERKLIGEN tar emot att sjukskriva sig ens enstaka dagar.

Svårt som alltid att inte dra för stora växlar direkt. Tänk om det inte försvinner? Tänk om jag inte fixar att jobba såhär mycket ännu? Tänk om, tänk om... Men jag ska göra som läkaren säger - pumpa i med värktabletter de dåliga dagarna, det finns ingen anledning att ha ont - det läker ingenting.

Men nog känns det rätt så omöjligt att tanken är att jag ska upp på 100% den 15 maj...

Idag är jag (tillfälligt?) sämre i ryggen och kommer direkt på att jag behöver skriva av mig.

Återbesöket senast var intressant, jag fick se mina nya MR-bilder men glömde att be om utskrift. I alla fall så ser operationsområdet alldeles ypperligt fint ut. Inte en tillstymmelse till synlig inflammation och det har blivit BEN, tjohoo!

Sedan har vi kapitlet om disken L4-L5. Den är inte bra. Alls. Mörk och tråkig i färgen, men än så länge har den inte förlorat i höjd. En annan mycket positiv detalj är att den har blivit "bättre" sedan sist. Förra MR-bilderna visade ett diskbråck också på denna nivå, men när jag bad läkaren peka ut var det sitter kunde han inte hitta det. Det har försvunnit! Så, summan av allt är att jag har en värdelös disk som ändå blivit bättre. För mig var det en otrolig kick att se att diskbråck faktisk kan läka ut, ytterligare en pepp att fortsätta träna ordentligt.

Jag fick en ny medicin mot nervsmärta som jag ska äta i tre månader. Jag tycker inte att jag har jätteont i "nerverna", men helt klart är ju att jag har problem att stå längre stunder eftersom ilningar, domningar och stickningar gör sig påminda i vänster ben. Den nya medicinen har helt klart gjort skillnad och förbättrat läget (gabapentin heter den förresten).

Hursomhelst, jag har varit JÄTTEBRA i ryggen sedan återbesöket. Knappt någonsin värktabletter och definitivt inte "starksorten". Träffade sjukgymnasten och kom överens om att dra ner på vattenträningen från två till en gång i veckan, och istället skola in mig på "vanlig" vattengympa på IKSU. Där var jag i måndags. Och därmed var vi framme vid dagens inlägg - jag har nämligen fortfarande ont efter det. Dessvärre känns det inte som träningsvärk. Det gör inte ont på det "gamla" stället, utan... eh... ovanför... Tillbaka på alvedon och ipren och till och med tradolan för att kunna sova. Känns återigen sådär men jag försöker att inte hetsa upp mig. Förhoppningsvis är det bara en sträckning ;-).

Nuvarande smärta hindrade mig dock inte från att nå ytterligare en underbar milstolpe idag. Jag CYKLADE till jobbet! Åååå vilken seger! Vilken frihet! Första gången sedan augusti 2010. Ganska snabbt insåg jag dock att jag behöver en annan slags cykel, min är på tok för "framåtlutad" och jag når knappt fram till styret. Mormorscykel önskas, någon som har en till övers? Hör av dig till "Stelsomettkylskåp_74".

Ju mindre desto bättre

Hoppsan, har visst inte skrivit sedan den 7 mars, alltså två veckor. Det hade ju kunnat vara så att jag inte kunnat skriva för att jag vridit mig i olika typer av smärtor. Men så var det ju inte.

Jag är helt enkelt så bra i ryggen just nu att jag inte riktigt har något ryggrelaterat att oja mig över! Tänk att det kan vara så! Helt fantastiskt.

De senaste veckorna känns det som att det har "hänt" något... som att det har "vänt"... Givetvis fattar jag att det kommer att fortsätta att gå upp och ner, men ändå. Visst är jag fortfarande trött i ryggen efter en dags aktivitet på jobb och med barn, men jag har inte behövt ta "starktabletterna" på två veckor. Och flera dagar har jag varit helt utan tabletter, inte ens alvedon!

Imorgon ska jag på återbesök. Det ska bli spännande att få se MR-bilderna med egna ögon och jag ska se till att fråga om alla möjliga olika nivåer. Men, jag ska inte be om mer medicin, och det känns helt underbart ljuvligt!

Titanet och jag = sex månader

Firar idag. Det är precis sex månader sedan jag fick mina fina, men något bångstyriga, titanskruvar inopererade i ryggen.

En liten tur på memory lane kan väl passa en dag som denna, om inte annat för att poängtera för mig själv att jag faktiskt blivit bättre.

Det här är allt positivt som hänt sedan operationen:
1. Jag är på det stora hela betydligt bättre efter operationen än jag var före.
2. Jag har inte kvar någon ischias. Kramp i vaden ibland, men inte tillnärmelsevis lika mycket som innan op.
3. Jag är mycket mer rörlig nu än innan operationen. Förr kunde jag knappt gå runt kvarteret, nu klarar jag ett par kilometer i sträck utan att jag går under av smärta och utmattning.
4. Jag får inte längre samma intensiva ryggskott som jag fick med jämna mellanrum innan operationen.
5. Sedan några veckor tillbaka verkar det som att mitt bäcken blivit mer stabilt och inte hoppar snett lika ofta (resultat av att jag tagit ut hormonspiral?).

Det här återstår:
1. Jag skulle vilja kunna stå längre än jag kan nu utan att det smärtar.
2. Jag skulle vilja sitta betydligt bättre än jag kan nu.
3. Jag skulle vilja bli av med krampen i benet/vaden.
4. Jag skulle vilja slippa ryggkrampen som kommer och går och gör mig helt utmattad emellanåt.
5. Jag skulle vilja våga "lita" på ryggen mer än jag känner att jag kan nu. Jag är fortfarande väldigt rädd för att göra fel rörelser och på så sätt orsaka en krasch.
6. Jag skulle vilja klara mig på mindre mediciner. Jag äter alvedon i princip full dos varje dag och fyller på med oxycontin när det är jävligare än vanligt. Det funkar, men känns inte bra.

MEN - jag tror faktiskt att läkaren har rätt - jag kommer med stor sannolikhet att bli BRA i min rygg, om jag bara ger det tid och sköter min träning som jag ska. Jag längtar tills det passerat sex månader till, undrar var jag befinner mig då?

En slags lyckodag

Idag fick jag äntligen kontakt med läkaren igen. Detta efter att mitt återbesök blivit uppskjutet ytterligare en vecka och jag ringde med desperata rösten (helt sann dessutom) till mottagningen.

I alla fall har jag nu fått veta att den MR jag gjorde i början av februari ser bra ut. Till och med jättebra om jag får citera läkaren. Ingenting är kvar av det diskbråck som opererades och nervroten ligger helt frilagd.

Det. Känns. Underbart. Axlarna sjönk en meter och jag tar fortfarande in att jag med största sannolikhet kommer att slippa ytterligare operation.

Men... jag har ju fortfarande stora problem. Vänster ben domnar och krampar när jag står eller går för länge och sitta undviker jag så långt det bara går. Som tur var lyckades han (igen) lugna mig. "Jag vet att du har ont, du behöver fortfarande smärtstillande och vila när det behövs, MEN - jag är helt säker på att du kommer att bli bra". Så vackra ord, jag skulle ha spelat in...

Direkt känns det lättare att hantera smärtan nu när jag vet att den inte betyder att något håller på att gå sönder i min rygg. Det finns hopp. Jättemycket till och med.

Så jädra wonderful!

Fötter och skor

Igår tog jag på mig spenderbyxorna och begav mig ner till stadens centrum. Sedan spenderade jag först en bra stund hos en ortopedtekniker och gjorde en avgjutning för att skaffa ordentliga ortopediska fotinlägg. De kostar endast 2000 spänn. Hutlöst! Men här ska alla kryphål täppas igen och ingenting lämnas åt slumpen.

Sedan passerade jag en skobutik, gick in, provade ett par skor, köpte dem. De ser ut nästan som på bilden och är av modellen "masaiskor" som är runda under. Det märkliga är att jag känner mig rakare i hållningen direkt jag tar på dem. Den kan vara ett önsketänkande, men även detta måste givetvis provas. Jag har inte hittat några negativa saker om denna sortens skor i alla fall.

Summan av dessa utsvävningar är enkel. Havregrynsgröt.

I ett skåp

...och i övrigt så känns det som att det enda jag gör nuförtiden är att låsa in mina kläder i skåp på olika träningsinrättningar.

Nog finns det en del att förbättra...

Jorå, jag hankar mig fram. Två dagars hel sjukskrivning i veckan fick det bli, men jag känner mig ändå vid rätt gott mod. Bäckenet har inte farit åt fanders sedan jag började med "dunderkuren", däremot känns det hela tiden som att det när som helst kan hända.

Den där återbesökstiden på ortopeden som utlovades till v. 7 bokades istället till v. 11. Så nu befinner jag mig återigen i limbo med rätt så väsentliga frågor som: ska jag fortsätta äta medicinerna trots att läkaren sa "vi testar i två veckor"? Hur blir det med fortsatt sjukskrivning? Hur ser resultaten från MR ut?

Jag VET att det är apmycket att göra på ryggsidan på ortopeden, och jag har faktiskt förståelse för att jag kanske inte prioriteras högst just nu. Men jag kan inte låta bli att förvånas över hur administration och bokning är organiserad. Att jag får en tid fyra veckor senare än utlovat innebär ju att jag MÅSTE höra av mig tidigare i alla fall. Inte minst för att få veta hur jag ska ta mina mediciner. Jag är knappast den enda och jag misstänker att rätt så stor del av arbetstiden för både läkare och administratörer går åt till att återkoppla till patienter som fått senare tider än vad som utlovats. En större realism när det gäller tidsbokning skulle vara att föredra, och då skulle sjukskrivningar och medicinering kunna planeras direkt enligt detta - även om återbesöket kommer några veckor senare.

Kanske vore det inte så dumt att tänka om en aning, vet vet - det kanske finns tid och pengar att spara?

Försiktigt förhoppningsfull

I torsdags var det på gång igen, alla tecken på nästa ryggkrasch. Skavkänsla i bäckenet och stelhet i ryggen. Jag ringde och försökte få tag i SG för att rätta till det innan helgen som jag återigen spenderade på egen hand med de tre barnen.

Men... för första gången så gick det till sig av sig själv! Det gick om. Över. Bort. Och jag hade en bra helg utan några större spår av smärta. Inga morfintabletter heller för den delen.

Doktorns medicincoctail verkar ge resultat, i alla fall tillfälligt. Idag är jag fortsatt "bra" och tar mitt Bamyl koffein bara för att jag blivit tillsagd, inte för att jag har ont. Wonderful!

Jo, jag ÄR svårstucken

När jag fick tid till min MR ringde jag för att informera om att jag är väldigt svårstucken. "Mmm" var reaktionen, men jag fortsatte envist och sa att jag VERKLIGEN är svårstucken och att det vore synd om hela dagens MR-schema spricker för att de inte får in en nål i mig. OK, jag fick som jag ville och ombads komma till avdelningen för att sätta nål innan undersökningen.

Bra så, efter tre försök på avdelningen satt en kanyl, förvisso en som jag tyckte sved obehagligt och inte riktigt kändes som att den satt bra, men sköterskan höll inte med mig.

Väl inne i "trumman" skulle så kontrasten sprutas in. Om det funnits en kanyl som funkat förstås, vilket den såklart inte gjorde. Happ. Så började hela karusellen igen. Varma, vattenfyllda handskar, stick i armveck, underarm, tumme, hand... Tills det i vanlig ordning fick tillkallas narkospersonal.

Jag vet inte vem jag blir mest less på, mig själv (för att jag inte har vettiga kärl) eller personalen (som så många gånger inte tror mig när jag säger precis som det är med just det här).

Jaja, i alla fall så är MR-undersökningen gjord nu. Då är det bara att vänta lite lagom ångestladdad på svaret då.

Erfarenhet

Jag har funderat en del på det här med att vara sjuk länge. Om hur omgivningen förhåller sig till det. Jag menar, min rygg påverkar mitt mående exakt hela tiden och mitt humör och min sinnesstämning beror helt på hur dagsformen för ryggen ser ut. Jag har svårt att relatera till någonting överhuvudtaget utan att samtidigt reflektera över hur ryggen hör dit. Vardagen fortsätter ju, med den stora skillnaden att den påverkas till 100% av hur min rygg mår.

Detta är lätt att förstå för utomstående till en början. Det finns en vilja att hjälpa till och underlätta, och att vara ett stöd. Så fungerar ju jag också - om jag hör att någon av mina nära har det tufft vill jag självklart hjälpa till. Men hur länge har jag egentligen lust att prata om mina vänners sjukdomar, problem och fysiska eller psykiska besvär? Inte alltför länge, misstänker jag.

Nu är jag ju en sån där som har gått sjukskriven länge. Jag har fortfarande svåra problem med min rygg emellanåt och mina ryggbesvär påverkar min vardag precis lika mycket nu som den gjort det senaste halvåret. Kanske inte sådär fundamentalt som direkt efter operationen, men jag måste alltid utgå från ryggen närhelst det ska planeras något. Jag önskar att det inte vore så, men så är det.

Och plötsligt har jag blivit ännu lite mer erfaren i livet. Plötsligt har jag en helt annan förståelse för alla de människor som lever med långvariga sjukdomar och eller smärttillstånd. De är hjältar. De gör sitt bästa. De kämpar varje dag, hela tiden och jämt för att hantera sin vardag på bästa sätt.

Och en mening ur Katarina Wennstams bok Alfahannen dyker osökt upp lägligt nog: Erfarenhet är det man får när man inte får det man vill ha...

Gissa vad...

...jag skriver härmed mitt första inlägg på förbaskat länge FRÅN JOBBET! Dag fyra av smärtfrihet och det är bara underbart att gå till jobbet varje dag! Jag tror det gör gott för hela familjen. Jag njuter av att gå iväg med alla andra och det finns en stor tillfredsställelse i att låta barnen se att också jag lämnar huset när det är morgon. Om det bara fick vara såhär hela tiden, då skulle det ju vara så underbart bra!

Jag har fått en racerstol också. Capisco Håg heter den. Ser ut som en månlandare. Men den känns faktiskt hittills väldigt bra. Det går att "ståsitta" på den på ett bekvämt sätt samtidigt som jag kan vila ryggen om jag sätter mig väldigt långt bak på den.

Uppåtkurva

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland blir det bättre! Jag har iofs varit utan maken i helgen, men istället har jag haft en hel helgs umgänge med "stand-in" vännen. God mat och mycket avlastning underlättade.

Underlättade gjorde också min, helgen till ära, helt smärtfria rygg. Jag har pliktskyldigast ätit mina antiinflammatoriska brustabletter, men de andra tabletterna har jag verkligen inte behövt. Ett sjukgymnastbesök i fredags rättade till mitt vridna bäcken och vips, så var ryggbesvären och stelheten borta dagen efteråt. Märkligt... Och förbannat irriterande att det onda förmodligen kommer att komma tillbaka om ca en vecka.

Veckan som kommer innehåller ett besök hos arbetsterapeuten (ska kolla om jag kan få låna en vettig stol att ha här hemma), ett besök hos en av sjukgymnasterna (den vikarierande). Ett MR-besök med iv-kontrast. Det gick fort att få tid där kan man lugnt säga. Dessutom slipper jag åka till Lycksele den här gången och får istället göra det på plats i Umeå.

Helg - jippi! Eller?

I vanliga fall, i ett vanligt liv med en vanlig fungerande kropp och med vanliga arbetsveckor, så är ju helgen oftast något som jag ser fram emot. Det är ju så härligt att bara få slappa med familjen, eller hitta på roliga saker tillsammans.

Helgerna nuförtiden är iofs fortfarande trevliga, men det går inte att komma ifrån att det också innebär mer ansträngning. Det blir liksom mer uppenbart att jag inte är bra. Så många gånger måste jag säga nej till barnen, och även om de är kloka och förstår så känns det trist. Jag längtar till den dagen jag kan säga ja till alla knasiga upptåg, bad, pulkbackar, slalomåkning osv.

Just den här helgen känns lite extra motig. Lillungen blev naturligtvis sjuk och ligger nu febrig i en soffa.

Skrutt

Jag har ätit alla tabletter. Och ändå har jag haft ont. Kan man få ondare bara av att besöka ortopedmottagningen ;-).

Nu väntar en helg utan pappan igen. Tack gode Gud för fin vän som kommit hit för att avlasta. Treåringen verkade febrig ikväll... Det vore ju jättetoppen - en sjuk unge som inte kan bäras av sin mamma. Wonderful liksom.

Ibland går det undan!

Alltså, jag var hos ortopeden igår. Idag fick jag en kallelse till MR. Shit - det kan gå fort ibland! En dryg vecka kvar innan det är dags för cylindermaskinen.

Återbesök ortopeden, 5 månader efter op.

Så har jag träffat operatören för första gången sedan den 7 september då han rensade upp i min rygg. Jag hade med mig en lista med frågor och faktabeskrivningar hur jag upplever mina ryggsmärtor (kan verkligen rekommenderas, det är mycket lättare att känna att man får med allt man vill säga och lättare att vara strukturerad). Bland annat hade jag med datum för alla sjukgymnastbesök och berättade om mina upp- och nedgångar.

"Det här ska vi gå till botten med" var bland det första han sa. Redan där sjönk mina axlar ungefär 10 cm. Såhär ska det inte behöva vara och det ska utredas VAD det är som fortfarande inte är bra.

Till att börja med erbjöd han mig cortisonsprutor, men kände väl ganska snabbt att jag var skeptisk till detta, jag har hört att det bara ger tillfällig lindring i några veckor och det känns ärligt talat inte så lockande.

MR och röntgenbilderna kollades noggrant igenom. Han poängterade att jag inte bara hade ett vanligt diskbråck, utan att det också varit en stor inflammationshärd som tagits bort vid operationen. Kanske kan det vara detta som spökar fortfarande. Han trodde inte att kotan ovanför var problemet, men kunde förstås inte utesluta detta.

En ny MR är nu beställd, som jag fattar det kommer den att ske relativt snart. Ett återbesök inom några veckor har utlovats (det tror jag när jag ser det...). Utöver detta ska jag "knäcka smärtan". Det är prio ett. Smärta föder smärta och förhindrar läkning. Jag är förbjuden att ha ont helt enkelt.

Så nu ska jag de närmaste två veckorna ta en coctail av: alvedon, bamyl koffein, omeprazol och oxycontin. Om jag fortfarande har ont ska jag fylla på med oxynorm. Jag ska kunna leva som vanligt utan att ha ont. Utvärdering om några veckor, om det inte gett resultat är cortison nästa steg. På MR begäran står det: "Ny MR för eventuell reoperation". Det känns NOT VERY GOOD, även om han påpekade att det förmodligen inte kommer att vara nödvändigt.

Känns sådär att "backa" och öka på smärtlindringen igen, men någonstans känner jag ju att han har en poäng, jag får ju ondare av att ha ont. Återstår bara att lista ut hur jag ska ta medicinen och fortfarande kunna vara klar nog i huvudet för att kunna jobba... Men jobba vill jag prova ändå. Jag behöver det. Verkligen.

"Du kommer med 98% sannolikhet att bli helt bra", sades också innan jag gick. Om det är sant skiter jag fullständigt i hur lång tid det tar...

Allt är inte guld

Dags för ett lite gnälligare inlägg då, för att väga upp lite till all positiv energi som har genomsyrat bloggen den sista tiden ;-).

Idag har jag jätteont. Sådär så att jag har svårt att slappna av även när jag ligger ner. Ryggen känns som ett sköldpaddsskal och jag är stelare än stelast i alla muskler runt länden. Det ilar och drar inuti och bäckenet känns rappligt och instabilt. Det är svårt att peka ut något särskilt ställe av typen "precis här gör det ont". Men ont gör det, så in i bängen.

Jag tappar förstås modet direkt. Det skyller jag på framgångarna. Framsteg föder tydligen en extrem rädsla för motgång verkar det som i mitt fall. Återigen måste jag ifrågasätta det här med planerna på att börja jobba. Det som kändes helt självklart och rätt i måndags känns plötsligt väldigt omöjligt idag.

Jag äter tradolan och alvedon. Nu när jag är "ovan" blir jag extremt påverkad, trött som ett kött och lite lagom halvborta. Det är en skön känsla, samtidigt som jag inte står ut med att inte vara riktig "där" med barnen.

Min SG är sjukskriven för egen operation. Det innebär att jag ska få träffa en annan person på måndag. Känns apa. Han är säkert jättebra, men egentligen orkar jag inte med att ytterligare människor ska lista ut vad det är som är mitt problem.

Fick förresten en kallelse till ortopeden häromdagen. Ska träffa doktor M.G, som gjorde operationen. Jag har inte bett om ngn tid, så man kan ju undra varför jag ska dit. Jag kan självklart inte låta bli att undra om det är något som inte är som det ska med röntgenbilderna från slutet av december. Men det är lätt att tänka det värsta när jag har ONT.

Jag som känt mig så bra. Jag hade verkligen behövt fortsätta känna så inför jobbstarten på tisdag.

Varje dag en bonusdag

Förra måndagen var jag hos sjukgymnasten. Idag är det tisdag. Om jag ska följa mitt mönster så borde jag redan vara dålig i ryggen nu. Men det är jag inte. Det är klart att jag kan bli, men varenda sekund i smärtfrihet känns som en gåva. Längre mellan svackorna är ju det jag önskar allra mest. Jag är stabil även fast det hänt grejer som annars brukar innebära direktsamtal till SG: jag har halkat, jag har stått för länge, jag har vridit mig i konstiga ställningar (allt av misstag givetvis).

En sådan här dag känner jag mig istället stark, smidig och smärtfri. Det är lätt att bli hoppfull så länge det får vara på det här viset.

Tjoho! Kämpa på allihopa!

Fyra dagar utan...

...värktabletter. Och då menar jag utan ens en liten alvedon. Jag har inga större förhoppningar om att det kommer att fortsätta hålla i sig på det här underbart befriande smärtfria sättet, men i alla fall - tänk att det är möjligt!

Mönstret för mig verkar vara ca en veckas låg-smärta, sedan följer bäckenrappel som inte går till sig förrän jag fått handpåläggning av SG. Men då blir det bra igen. Direkt. Och bara det är ju en befrielse: att det går att åtgärda utan några större ingrepp.

Vattengymnastiken är igång igen efter juluppehållet och det är sannerligen en ynnest att få sänka ned sig i det varma vattnet och röra på kroppen utan smärta. Jag tränar på, det ser ut såhär ungefär:

Måndag: Styrketräning
Tisdag: Vattengympa
Onsdag: Vila
Torsdag: Vattengympa
Fredag: Styrketräning
Lördag: Vila
Söndag: Vila

Effekten av hormonfrihet lär jag väl inte kunna säga ngt om ännu. Men hoppas kan jag ju alltid...

Hormonspiral + bäckenproblem?

For the record. Nu har jag gett fingret åt hormonspiralen och bytt den mot en koppar. Min sjukgymnast misstänkte redan innan sommaren att den kunde påverka mina bäckenbesvär i negativ riktning. Jag har frågat runt lite. Barnmorskor och kvinnoklinik säger nej - det finns inget samband. Sjukgymnaster säger nja, kanske. En del svenska hemsidor och bloggar innehåller info om foglossningsproblem med potentiell koppling till hormonspiral. Men... om man söker på engelska sidor finns det hur mycket som helst som tyder på att det inte är helt ovanligt att ryggproblem (särskilt ländrygg) debuterar och eller förvärras en tid efter insättning av Mirena, som hormonspiralen heter.

Ja ja, vi får väl se. Men om jag blir radikalt bättre (det vågar jag inte tro) så kommer jag att bli riktigt lack... (och nöjd...).

Fyra månader efter operationen

Fyra månader. Det är lång tid det. Eller är det det? Jag hade nog trott att jag skulle vara i bättre skick fyra månader senare. Och då menar jag att jag nog ändå hade någon slags bild av att jag skulle vara smärtfri. Men ingen kan ju förutsäga hur det ska vara och det verkar onekligen vara ytterst individuellt för varenda rygg som opereras.

Jag är jättebra ibland. Och då menar jag att jag inte har ont under varken dag eller natt. Trött i ryggen blir jag även "bra" dagar, men inte mer än att två alvedon och lite liggläge räcker som åtgärd. De här dagarna känner jag mig stark. Jag styrketränar och promenerar, städar och är allmänt med i matchen.

Jag är jättedålig ibland. Och då menar jag så dålig att jag måste äta tradolan för att ta mig igenom både dag och natt. Dessa dagar värker och stramar det samtidigt som ryggen känns stel och upphakad. Träning är utesluten och promenader förvärrar bara. Ingenting hjälper förutom välsignade besök hos sjukgymnasten som varsamt åtgärdar ömma punkter och vips så är jag genast i form igen.

Jag pendlar hela tiden mellan dessa två extremer. En vecka bra ungefär, sedan dåligt så länge som det tar innan jag får en tid hos SG.

Målet nu är att förstås att det ska ta allt längre tid mellan svackorna, och att dessa inte ska bli lika djupa. Jag är inte längre rädd för att ha ont - det går att åtgärda. Däremot är jag less. Som s****n. Men det ska jag väl ändå inte gnälla över.