Akupunktur + diskbråck = sant

Tredje akupunkturen idag. Återigen gjorde det förbannat ont att få de där nålarna i händerna, medan de som sattes i rygg, hälar och vader knappt kändes. Akupunkturen har nästan läbbigt bra effekt på mig. Jag blir otroligt smärtlindrad i några timmar, men sedan kommer smärtan tillbaka med full kraft och då gäller det att ha tagit sina värktabletter...

SG är störd över att jag inte verkar bli bättre. Nästa vecka ska jag komma till deras gym och få några enklare övningar att göra på plats. Jag vill gärna röra på mig men just nu känns det hopplöst att hitta en träningsform som inte förvärrar. Promenader är bara att glömma - jag får så fruktansvärt ont under tiden och efteråt. Balansgång, hela tiden.

En annorlunda bakfylla

Gårdagen innehöll ett nytt SG-besök, och nya nålar. Återigen blev jag effektivt smärtlindrad, vilken underbar känsla att inte ha (särskilt mycket) ont! Jag inser att jag nästan glömt bort hur det känns. Det höll i sig i fem/sex timmar, men sedan kom den tillbaka med råge - värken. Som en ordentlig bakfylla utan sprit. Det är nästan att jämföra med ett förlossningsarbete där epiduralen plötsligt släpper. Besvikelsen över det.

SG vill se förbättring nu. Det borde bli bättre. Det borde ha blivit bättre. I mitten av juli blev det riktigt dåligt, sedan har det dessvärre blivit sämre på det hela taget. Trenden behöver vända nu, annars verkar operation komma allt närmare.

Idag är det lördag och hela familjen är hemma. Jag märker att jag blir sämre av att "vara med" och längtar lite tills måndag då jag kan vila när jag vill.

En utflykt har jag tristat mig till. Invigning av Botniabanan med kunglig glans. Jag fick skjuts dit, stod på samma ställe i över en timme och fick skjuts hem. Nu har jag KRAMP och ont.

En sak som jag är lite orolig över är att jag tycker mig känna små stötar också i höger vad. Det kan väl inte vara så att även högerbenet ska påverkas??

Akupunktur

Var hos SG igår. Inget nytt under solen direkt, jag känner mig fortfarande ordentligt smärtpåverkad. Han är helt inne på att det värsta först måste lägga sig innan jag kan börja träna upp bålstabilitet ordentligt. Fick en pytteövning bestående av att "hitta" djupa bukmuskulaturen, spänna till 30% i tio sekunder och slappna av. Detta ska jag göra några gånger per dag.

Han föreslog även att vi skulle testa akupunktur. Inte för att det egentligen påskyndar läkprocessen, men det kan fungera smärtlindrande för vissa som har diskbråck. Sagt och gjort. Nålar i hälar, händer och ländrygg. Kändes lite läbbigt men jag var faktiskt betydligt bättre i smärtan efteråt. Det höll i sig fem-sex timmar. Ska tillbaka imorgon och sätta nålar igen. För min del får han göra vad han vill, jag litar blint på honom, speciellt efter att han förutsett exakt var mitt diskbråck låg och hur stort det var.

Nu har jag bytt medicin från Tradolan till citodon. Blir trött av citodonet också, men inte helt borta som jag blir av tradolan. Tyvärr tycker jag inte att citodonet är lika effektivt mot smärtan, den rår inte på nervsmärtan som jag upplever att tradolan gör.

Ja herregud, att det skulle bli såhär...

Diagnos: diskbråck

Happ. Då var jag hos läkaren då. Och så fick jag diagnosen svart på vitt. MR visar på ett stort diskbråck samt två mindre. Värre än väntat med andra ord, men det hade förstås kunnat vara ännu värre.

Fortsatt sjukskrivning några veckor till, sedan får vi se. Remiss skickas nu till ortopeden för bedömning, läkaren på VC stack inte under stol med att det nu låg utanför hans kompetensområde och att jag måste till specialist för fortsatt vård.

Tar detaljerna imorgon. Nu tradolan med hopp om smärtfri sömn.

Myrsteg åt rätt håll?

Gårdagen var den bästa på länge sett ur smärtperspektiv. Jag klarade mig på enbart alvedon hela dagen, gick mina löjligt korta promenader och kände mig allmänt uppåt över att inte ha superont. Första skoldagen för ett av barnen, spännande och kul och en påminnelse om att allt inte bara är rygg. Tur att de finns och kräver sin uppmärksamhet.

Idag ska jag till läkaren och prata om fortsatt sjukskrivning. Jag tror väl inte direkt att det är någon god idé att kasta sig tillbaka till jobbet redan nu, men kanske om inte alltför länge om jag tänker deltid?

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på hur mitt nuvarande tillstånd skulle kunna vändas till något positivt. En av sakerna jag faktiskt uppskattar är att få tid för reflektion, som jag inte haft på väldigt länge. Att stanna upp och tvingas sakta farten gör något med mig. Dels rent fysiskt - att jag går långsamt, långsamt. Men också mentalt förstås, att jag sätter vardagen och livet under lupp - är det något som måste förändras för att göra saker och ting bättre? Mitt i det dåliga samvetet över att inte kunna vara fullt ut med barnen finns det också viktiga lärdomar. De lär sig. De växer. De får visa sin allra mest tålmodiga sida och de får känna hur uppskattad man kan vara när någon verkligen behöver deras hjälp. På samma sätt blir min känsla av att vara en belastning också något helt annat när han, mannen, lovar mig att han klarar det här och har tålamod att vänta tills det blir bra. Det stärker oss i längden.

Ett år ska jag räkna med att det tar. Det är OK, så länge det går framåt om än hur långsamt som helst.

Dagen efter ett bröllop

Var på bröllop igår, beslutade mig för att bara äta ipren och alvedon och dricka alkohol istället. Gruvade mig för sittningen, men det var buffé och funkade OK eftersom det gick att röra sig ofta. När dansandet drog igång fick jag ett sting av avundsjuka, jag som älskar att dansa! Och nu går det inte längre, jag törs inte riskera "baksmällan" av en dansant afton. Vi gick hem istället, trist men så är läget just nu.

I morgon ska jag ringa VC och be om ett läkarbesök för ytterligare sjukskrivning. Hoppas att jag får veta ngt från MR också, men det är väl att hoppas för mycket.

I morse kändes det ngt bättre i ryggen, tills jag dristade mig att ta på vänster strumpa själv. Det skulle jag inte ha gjort, direkt kändes den numera välbekanta ilningen i ischias och sedan var det bara att gå på värktabletterna igen. Suck. Så skört.

Jag har gått mer eller mindre hela dagen med SI-bälte. Ska använda det mer aktivt tror jag, det känns bra med stöd och blir lättare att slappna av i ryggen.

Fredag 20 augusti

Första dagen på sjukskrivningen då jag är ensam hemma. Givetvis blev tvååringen sjuk, så han och pappan har varit hemma medan jag varit sjukskriven. Jobbigt att höra dem när jag själv bara velat släppa allt och fokusera på att bli bra i ryggen. Fick ju Tradolan utskrivet i måndags. Den tar bort mycket av värken, men gör men osannolikt TRÖTT. Det är bara att gå och lägga sig när jag tagit den och det känns inte bra att vara så påverkad, särskilt inte när barnen är hemma. Ska prova citodon istället, jag har inget minne av att jag blev SÅ trött av det.

MR i onsdags, tur och retur till Lycksele skjutsad av pappa eftersom det inte är ett alternativ att köra bil när jag äter Tradolan. Går inte heller att sitta så länge och köra bil själv. Undersökningen gick bra, tog ca 30 minuter. Jag kan förstå att man tycker det är jobbigt om man är klaustrofobisk, rören är verkligen inte stort... Hur som helst, nu är det bara att vänta på resultaten. Egentligen vill jag inte att det ska visa något, samtidigt blir jag galen om det INTE visar något - vad har jag då för psykstörning, simulerar jag bara?

Jag sover mycket. Förmodligen en del på grund av medicinen, men nu när jag "släppt" så känns det som att jag direkt blev jättetrött. Det är mycket smärta som stängts in det senaste året och nu tar jag tillfället i akt och sover ikapp, jag tänker att det nog behövs.

Det känns skittråkigt att vara en belastning, för det är jag, för familjen. Jag kan inte hjälpa till med städ, kan inte leka ordentligt med barnen och kan definitivt inte lyfta tvååringen. Hoppas det vänder hoppas det vänder hoppas det vänder.

Måndag 16 augusti, sjukskriven

Blev uppringd av VC imorse som bad om ursäkt för att de inte lyckats ordna recept på nya värktabletter innan helgen. Har nu fått utskrivet tradolan, ska prova om det fungerar. Blev också sjukskriven på heltid, en vecka till att börja med sedan får jag ringa och boka en tid för läkarbesök om det behövs mer. Just nu känner jag mig rätt slut och vill åtminstone hitta en smärtlindring som fungerar innan jag tar tag i jobbet igen.

Var till sjukgymnasten på em. Med tanke på att jag blivit så mkt sämre sedan sist så gjorde han ingenting, förutom att ordinera aktiv vila under veckan som kommer. Inga ryggövningar, ingenting förutom korta promenader flera gånger per dag. Och då snackar vi 500 meter per gång... Oj oj oj, om jag hade vetat detta för ett halvår sedan när jag var supertränad. Hos SG gjordes också styrkestest + reflextest. Jag märker ju att jag blivit svagare sedan förra gången. Han säger helt kallt att jag bör räkna med tre månader till ett år innan jag är återställd.

Söndag 15 augusti

Igår morse tog jag en citodon, jag har kvar några stycken sedan snittet. Smärtan släppte riktigt bra på den men jag kände förstås direkt när den gick ur kroppen. Det är något som händer när jag ska förflytta mig från sittande/liggande till stående. Jag måste stanna i steget medan jag känner hur blodet pulserar på baksida rygg/lår/vad/fot och nästan ända upp till huvudet. Ilar och gör ont och jag gruvar mig varje gång jag måste ställa mig upp. Köpte voltaren T eftersom läkaren inte skrivit ut ngt recept. Magen är i uppror, i går natt fick jag sitta på dasset länge. Omeprazol verkar inte hjälpa särskilt mycket.

Idag har jag smärtlindrat noga hela dagen, men det går inte att lindra bort tröttheten. Jag känner ju att jag har ont "där bakom" och det är som att kroppen reagerar med att bli väldigt trött. Har i alla fall kunnat göra några ryggövningar idag för första gången på flera dagar.

Imorgon ska jag ringa VC, jag börjar inse att detta inte är hållbart, jag måste försöka bli sjukskriven - åtminstone på deltid och åtminstone under en period. Jag håller på att tappa hoppet nu. Sjukgymnast imorgon. Gruvar mig lite - det blev definitivt värre efter det senaste besöket.

Fredag 13 augusti

Igår var den trötta ryggen tillbaka. Jag gick till och från jobbet + en promenad på lunchen. Simmade på eftermiddagen, det kändes skönt att röra på kroppen men jag känner mig TRÖTT!

Idag är det fredag den 13 och efter bara några timmar på jobbet gav jag upp. För ont att sitta, för ont att stå och jag kan inte gå och jobba samtidigt. Jag gick hem. Till sängs. Har sovit flera timmar under dagen men känner mig ändå matt i kroppen. När jag promenerar är det som att jag inte har någon fart i stegen, som att jag har glömt hur man gör när man går normalt. Idag känner jag mig verkligen inte på topp.

Har ringt till VC för att få annan smärtstillande än diklofenak, får alldeles för ont i magen av den, känns som magkatarr som jag inte haft på över tio år. Hoppas det finns något annat som är lämpligt.

Onsdag 11 augusti

Känner mig trött idag. Trött i ryggen. Trött på värken. Trött helt enkelt. Inatt har jag sovit dåligt pga halsbränna. Gick till apoteket i morse och köpte omeprazol, som tydligen ska hjälpa. Jag förmodar att magen kanske börjar protestera för all diklofenak. Promenerade till jobbet, det går bra om jag går långsamt, men också detta gör mig trött i ryggen och "tar" av de antal minuter jag klarar att stå under en dag. Känner av ischiasen bakom vänster ben, knävecket stramar och det känns obehagligt att byta position från sittande/liggande till stående/gående.

Jag har tagit med mig pilatesbollen till jobbet. Ska prova om det känns bättre att sitta på den än det gör att sitta på vanliga stolen.

__________
Lite senare, 20:30 känner jag mig betydligt bättre. Halsbrännan är bättre med omeprazolen och i slutändan blev jag aldrig lika trött i ryggen idag som jag blev igår. Jag har försökt gå små promenader under hela arbetsdagen, både i korridoren och i små ärenden utanför huset. En sväng till vilrummet för ryggresningar blev det också. Jag har inte känt av tryckförändringar lika tydligt som igår heller. Jag kanske behöver vänja mig vid arbetsställningarna såhär efter semestern?

Tisdag 10 augusti

Jahapp. Nu är jag sämre igen. Jag tyckte det kändes obehagligt att cykla till jobbet imorse och sedan har det bara blivit värre under dagen. Jag känner mig jättetrött i ryggen och ORKAR inte stå flera timmar i sträck. Sitta är dock ännu värre. När jag suttit en stund (med svank-kudden) och sedan kliver upp så känner jag tydligt av tryckförändringen i ryggen. Det kommer som en "våg" och då måste jag vänta innan jag vågar röra mig. Jag har haft mer känningar av ischiassmärtan idag också. Gick och la mig när jag kom hem. Så här kommer det inte att gå att ha, hoppas verkligen att det är tillfälligt.

Måndag 9 augusti

På jobbet igen, denna gång är semestern över på riktigt. Förra veckan blev jag successivt bättre, lite känningar då och då, kramp i vänster vad och "trötthet" i ryggen, men den riktiga ischiassmärtan är numera inte alls påtaglig. Fredagen var jag sämre, men ignorerade smärtan och dansade på fest hela natten. Trodde att jag skulle få sota för det men jag har varit riktigt OK även efter det.

Idag var jag hos sjukgymnast igen. Denna gång tryckta han på diskarna samtidigt som jag gjorde rygghävningarna. Kändes OK och jag känner mig fortfarande bra. Fick en tejp på ryggen för att komma ihåg att inte böja mig för mycket framåt under dagen. Smart - känns direkt.

Tid igen nästa vecka och under tiden ska jag fortsätta med samma övningar som vanligt. Han nämnde också att jag kan förvänta mig att det blir sämre några dagar, det kommer inte att vara en linjär förbättring (bra att veta...).

Torsdag 5 augusti

Har idag åkt hem från stugan och börjar inse att semestern på allvar lider mot sitt slut. Kom hem till brevlådan och en kallelse till MR, redan den 18 augusti ska jag dit. Det gick betydligt snabbare än jag hade väntat mig! Förvisso måste jag köra 11 mil enkel väg för att komma dit, men det får det absolut vara värt.

Är annars rätt OK i ryggen. Har förutom ryggövningarna simmat 30 minuter, det känns bra - riktigt bra faktiskt.

Jag är mest rädd för smärtorna på morgonen. Det känns som att vad som helst skulle kunna hända då, varje liten framåtböjning lurar på ngt som när som helst skulle kunna bli ett ryggskott eller ischias. Sköra morgnar helt enkelt.

Onsdag 4 augusti

Hm... gör ryggövningarna. Har inte ätit värktabletter på hela dagen. Men, jag är ensam med barnen och det GÅR inte att ha en hel dag utan åtminstone ett antal lyft av en tung tvååring. Jag anstränger mig verkligen för att lyfta rätt, men det tar förstås på ändå. Har ändå inte haft särskilt besvärande ischiassmärta, men på eftermiddagen/kvällen har det hela tiden känts "nära". Det har spöregnat hela dagen och jag har inte rört på mig nästan alls. Kanske kan det ha ngt samband till att jag känner mig "stelare" nu på kvällen. Gick i alla fall och lade mig med två alvedon.

Tisdag 3 augusti

Idag är första dagen av ryggövningarna. Det har gått bra. Det är såklart lite jobbigt att göra dem, men det känns faktiskt riktigt skönt efteråt. Jag har haft en mycket bra dag utan särskilt mycket ischias alls. Faktum är att jag GLÖMDE att ta värktabletter på eftermiddagen och kvällen, jag tänkte inte på att jag hade ont helt enkelt.

Jag böjer mig fram så lite som möjligt, men när jag väl gör det känner jag mig rädd för att det ska göra ont igen, det känns ju fortfarande att det tar emot på baksida lår.

Gick en kortare promenad. Fick kramp i vaden men inget alarmerande ont.

måndag 2 augusti - sjukgymnastbesök

Så har jag varit hos sjukgymnasten. I 45 minuter var jag där medan han frågade, klämde, kände, tryckte och kollade styrka och reflexer. Fynd: jag har nedsatt kraft/styrka i vänster ben och reflexerna på vänster fot går inte riktigt att hitta. Efter att jag hade berättat om ilningssmärtan, känselbortfallet och kramperna i vaden konstaterade han att jag har antingen en diskutbuktning eller ett diskbråck. I vilket fall som helst så lät han positiv: det kommer att bli bättre/bra, men det kommer att ta tid. Tre månader ska jag räkna med till att börja med.

Jag frågade om träning. Ingen spinning eftersom man då sitter för framåtlutad. Om jag ska cykla så får jag "fincykla" med så rak rygg som möjligt, inte i träningssyfte eftersom jag inte bör ta i mer än nödvändigt. Ingen löpning givetvis. Promenader, dock inte långa promenader eftersom det istället kan förvärra symptomen, gå hellre fler gånger. Simning är OK förutsatt att jag inte blir sämre av det - känn efter själv. Han var av åsikten att det nu handlar om att läka disken, träningen får komma senare. Däremot är det viktigt att jag rör mig och jag ska inte vara rädd att leva som vanligt, även om jag naturligtvis bör undvika tyngre lyft och att böja mig fram onödigt mycket.

Jag fick en övning som ska göras fyra-fem gånger om dagen X 10 repetitioner. Ligga på mage, lyfta ryggen som en kobra så högt det går utan att spänna rumpan. Om det blir värre i ischiasen ska jag ta det lugnare eller avbryta. Om det gör ondare i ryggen men mindre ischiassmärta är detta ett positivt tecken. Utöver det fick jag en liten cylinderformad kudde som ska vara bakom svanken när jag sitter, det är viktigt att sitta rätt om man måste sitta - vilket jag ska undvika i största möjligaste mån.

Återbesök om en vecka för att se hur det går. Det känns bra. Han känns bra. Trist att han tror att det är diskbråck el liknande, men det känns ändå skönt att ha någon slags diagnos att förhålla sig till.

Nu ska jag vara ensam med barnen i några dygn, då är det svårt att undvika att lyfta tvååringen. Ska göra mitt bästa.

Söndag 31 juli

Jag kände mig ganska OK i ryggen i morse, men det blev sämre under dagen. Nu skaver det i det som känns som SI-leden på vänster sida. Småkramp i vaden och stel ländrygg. Jag åkte och simmade för att avhjälpa, det kändes bättre. Förutom diklofenak förstärkte jag med två alvedon, det känns som att alvedon lindrar värken bättre?

Imorgon sjukgymnast tack gode Gud...