torsdag 30 december 2010

Återbesök

Så har jag varit på det efterlängtade återbesöket. Röntgen först och träff med ortopeden sedan.

Inga problem sådär egentligen. Förutom att det inte syns någon som helst benbildning på röntgen. Inte för att jag skulle oroa mig sa han. Det har gått för kort tid för att se. Och ändå kan jag inte låta bli att fundera på om det är något att oroa sig för... Borde det inte synas lite ben vid det här laget? Skruvarna satt i alla fall där de skulle, och det var faktiskt en lättnad att se det med egna ögon.

Sjukskrivningen är nu förlängd januari ut, och på min inrådan friskskrivs jag sedan till 25% i februari. På intyget står det också 50% i mars, men det "går att revidera åt båda håll om det finns behov". Känns bra att vara fortsatt fullt sjukskriven i januari, det behövs. Men samtidigt känns det härligt att ha en plan att vara på väg tillbaka, om än bara litegrann. Däremot har jag ett jobb som kräver att jag kan vara på topp de procent jag är där. Jag kan inte "glida på" och se om det fungerar, eller ta det lugnt. Det är tiden alldeles för värdefull för (jag är doktorand).

I övrigt är det upp och ner som vanligt. Vissa dagar är helt OK, andra dagar kräver tradolan för att vara uthärdliga. Det tar på att vara ledig med familjen. Skönt och härligt också förstås, men nog ser jag fram emot skol- och dagisstart alltid.

Jag tycker nog att jag blir allt bättre på att sitta. Problemet nu är egentligen mer EFTER själva sittandet, då kan jag ångra att jag överhuvudtaget suttit.

onsdag 15 december 2010

Också ett slags mål...

Kullerbytta. Ett så vackert ord. Den dagen jag kan göra en kullerbytta igen ska jag bjuda mig själv på en dyr flaska skumpa...

Här är en som klarar.

OP + 14 veckor

Den senaste veckan har det känts jättebra i ryggen. För mig betyder det att jag:

- inte haft ondare än att det räckt med alvedon som smärtlindring.
- kunnat sitta några minuter i sträck utan smärta (låter lite, men är i själva verket en SEGER!)
- kunnat ta sparken runt kvarteret utan att det gjort ont.
- inte behövt vara i sängläge lika ofta/länge som tidigare, det har räckt med några minuters vila när ryggen känts trött så har batterierna laddats igen.

Allt det här gör mig euforisk!! Hela den här grejen går upp och ner, men det är ju så lätt att bli fullständigt desperat när det inte går åt rätt håll. När det däremot gör det så kommer man inte ihåg det senare... därför skriver jag ner det...

Jag är fortfarande sjukskriven 100% i december, ska på återbesök till ortopeden i slutet av denna månad, inklusive röntgen.

Det ironiska är att det tog ungefär tre dagar av braryggkänslan, sedan kom den, som om den väntat på rätt ögonblick (snällt förvisso) - dunderförkylningen. Så nu äter jag alvedon för att få ner febern. Omväxling förnöjer?

onsdag 1 december 2010

Det är vad det är - 12 veckor senare

Nu har jag varit och nosat på botten igen men det känns för tillfället som att det är på väg upp. Maken var ju som sagt borta i ett par veckor - ingenting att rekommendera om man är relativt nyligen stelopererad och samtidigt får helt ansvar för småbarn. Jag kraschade helt enkelt. Låsningar i höften som "förr i tiden" och värst av allt: ischias igen. Bort med träningen och tillbaka till sjukgymnasten som försiktigt drog bäckenet på plats igen.

Det är så sinnessjukt svårt att hålla humöret uppe när det går baklänges. Jag är alltid så oförberedd. Dessutom ser jag mig som en positiv person, och får därmed någon slags identitetskris när det ångar negativ energi runt mig. Smärta. Inte att leka med. Jag har numera full förståelse för att människor blir personlighetsförändrade av sin smärta.

I de där tyngre stunderna känns det som att jag "är" min smärta. Jag tänker på den hela tiden, kan inte fokusera på annat än den, betraktar verkligheten ur ett smärtperspektiv och kan bara prata om smärta. Inte helt olikt att vara nybliven förälder och bara kunna tänka på och prata om sitt barn. Med den skillnaden att man vet att det är ett övergående tillstånd - och det kan man ju aldrig veta om smärtan.

En del av problematiken för mig tror jag handlar om att jag var så oförberedd på hur denna rehabiliteringsprocess skulle se ut. Jag visste ju att jag skulle ha ont, men det är så mycket annat jag hade mått bra av att veta i förhand. Nu inser ju också jag att det var omöjligt att få fullständig information med tanke på att det gick så förbaskat fort från besked till operation, men ändå.

Min senaste dipp har i alla fall lett till några nya insikter och strategier:
1. Jag ska verkligen försöka jobba på att inte känna mig stressad att gå tillbaka till jobbet. Jag vet ju att det är många som är sjukskrivna länge efter denna operation, varför skulle jag vara annorlunda? Detta innebär också att jag ska försöka sluta ha ångest för att försäkringskassan stressar på.

2. Jag ska äta mer värktabletter än jag gör. Varför ska jag försöka vara utan egentligen? Det är ju bara dumt! Det är väl bara att tugga i sig i några månader till om det innebär att jag kan ha mindre ont och därmed kunna känna mig lite gladare.

3. Jag ska försöka acceptera att det går upp och ner. Som en fin vän sa: "bakslagen är också en del av framstegen". Det blir kanske lättare att acceptera sämre dagar om man tänker att de "ingår" i framgångsprocessen, tänker jag.

4. Jag ska försöka se hela denna resa ur ett större perspektiv. Det är inte särskilt länge sedan jag opererades. Men LIVET är ju förhoppningsvis långt, och i ett längre perspektiv kommer denna period förhoppningsvis att vara en parentes.

Nu är jag i alla fall sjukskriven i december också. Jag har fortfarande inte fått någon tid till återbesök eller röntgen dock. Måste ligga på. Tur att man är sjukskriven så att det finns tid.