onsdag 1 december 2010

Det är vad det är - 12 veckor senare

Nu har jag varit och nosat på botten igen men det känns för tillfället som att det är på väg upp. Maken var ju som sagt borta i ett par veckor - ingenting att rekommendera om man är relativt nyligen stelopererad och samtidigt får helt ansvar för småbarn. Jag kraschade helt enkelt. Låsningar i höften som "förr i tiden" och värst av allt: ischias igen. Bort med träningen och tillbaka till sjukgymnasten som försiktigt drog bäckenet på plats igen.

Det är så sinnessjukt svårt att hålla humöret uppe när det går baklänges. Jag är alltid så oförberedd. Dessutom ser jag mig som en positiv person, och får därmed någon slags identitetskris när det ångar negativ energi runt mig. Smärta. Inte att leka med. Jag har numera full förståelse för att människor blir personlighetsförändrade av sin smärta.

I de där tyngre stunderna känns det som att jag "är" min smärta. Jag tänker på den hela tiden, kan inte fokusera på annat än den, betraktar verkligheten ur ett smärtperspektiv och kan bara prata om smärta. Inte helt olikt att vara nybliven förälder och bara kunna tänka på och prata om sitt barn. Med den skillnaden att man vet att det är ett övergående tillstånd - och det kan man ju aldrig veta om smärtan.

En del av problematiken för mig tror jag handlar om att jag var så oförberedd på hur denna rehabiliteringsprocess skulle se ut. Jag visste ju att jag skulle ha ont, men det är så mycket annat jag hade mått bra av att veta i förhand. Nu inser ju också jag att det var omöjligt att få fullständig information med tanke på att det gick så förbaskat fort från besked till operation, men ändå.

Min senaste dipp har i alla fall lett till några nya insikter och strategier:
1. Jag ska verkligen försöka jobba på att inte känna mig stressad att gå tillbaka till jobbet. Jag vet ju att det är många som är sjukskrivna länge efter denna operation, varför skulle jag vara annorlunda? Detta innebär också att jag ska försöka sluta ha ångest för att försäkringskassan stressar på.

2. Jag ska äta mer värktabletter än jag gör. Varför ska jag försöka vara utan egentligen? Det är ju bara dumt! Det är väl bara att tugga i sig i några månader till om det innebär att jag kan ha mindre ont och därmed kunna känna mig lite gladare.

3. Jag ska försöka acceptera att det går upp och ner. Som en fin vän sa: "bakslagen är också en del av framstegen". Det blir kanske lättare att acceptera sämre dagar om man tänker att de "ingår" i framgångsprocessen, tänker jag.

4. Jag ska försöka se hela denna resa ur ett större perspektiv. Det är inte särskilt länge sedan jag opererades. Men LIVET är ju förhoppningsvis långt, och i ett längre perspektiv kommer denna period förhoppningsvis att vara en parentes.

Nu är jag i alla fall sjukskriven i december också. Jag har fortfarande inte fått någon tid till återbesök eller röntgen dock. Måste ligga på. Tur att man är sjukskriven så att det finns tid.

3 kommentarer:

  1. Mycket kloka tankar, jag håller med på alla punkter! Kram

    SvaraRadera
  2. Håller med Gun!!! Men förstår att det kan vara lätt att bli otålig. Tråkigt att du haft en dipp men du verkar ju vara väldigt duktig som i allt elände kan göra en så bra plan över hur du ska tänka o agera! Ska gå tillbaka hit efter min op och ha det som mall!!!
    Lycka till med allt o må du läka av bara den i juletid!
    Kram!!

    SvaraRadera