fredag 10 juni 2011

9 månader senare föddes en...

...bättre version av mitt tidigare jag. Det är nio månader och tre dagar sedan jag opererade in mina glänsande skruvar i nedre delen av ländryggen. De första månaderna minns jag vagt och svagt. I sex månader var besvären mer eller mindre uttalade, ett evigt upp och ner i ryggstatus och mycket frustration. De senaste tre månader har jag bara gått framåt och nått nya mål mest hela tiden.

Jag kan cykla utan några som helst problem, jag kan till och med gå på spinning! Visst har jag styret på högsta och sitter så upprätt det går, men det är inga som helst problem med ryggen varken under eller efter passet.

Jag rör mig smidigt och naturligt och har "hittat tillbaka" till en normal, avslappnad hållning som inte gör ont. Jag böjer mig sällan, men böjer däremot ofta på knän för att komma ner till golvet. Går fint.

Jag fixar vardagen lätt som en plätt. Numera kan jag hämta och lämna treåringen utan att vara rädd för att det kommer att kosta mig smärta. Självklart lyfter jag honom aldrig - utom när vi är på badhuset i vattnet. Igår målade jag utemöbeln; under, bakom, på och överallt - inga problem att komma åt. Jag storhandlar inte, men kan utan problem handla mindre grejer som inte blir alltför tunga.

Jag klarar att vara upprätt en hel dag utan att "måsta" lägga mig med jämna mellanrum. Visst blir jag trött i ryggen ibland, men inte värre än att det botas med lite snabb vila. Efter en natts sömn är jag som ny.

Jag har slutat vara rädd för att bäckenet ska hamna "snett". Jag har inga problem alls med bäckenet faktiskt.

Jag behöver inte gå på vattengymnastik längre. Det har varit underbart och bidragit massor till min rehab, men nu finns det ingen anledning till att jag ska gå dit - andra behöver min plats bättre.

Jag äter fortfarande Gabapentin två gånger per dag och ska fortsätta med det några veckor till. Den "höjer toleransnivån" för nervsmärta - som jag kan känna av om jag stått eller suttit för länge (och då menar jag längre än de sex timmar jag arbetar varje dag). I övrigt äter jag nästa aldrig värktabletter längre - inte ens alvedon. Helt otroligt, jag blir matt av glädje bara att tänka på hur skönt det känns.

Sammantaget är jag en mycket, mycket tacksam människa. Jag lever utan smärta. Helt otroligt.

Men en sak ska sägas - den här resan har varit den jobbigaste hittills i mitt liv. Jag har kämpat som en gnu för att komma hit, inte minst genom att träna fyra gånger i veckan. Jag har gjort allt jag kunnat för att bli bättre, och jag har försakat många, många saker som jag "egentligen" velat göra. Men det har varit värt det.

Några saker har varit viktigare än andra för min rehab:
1. Stöd i mängd från familj och vänner, men också från sjukgymnaster och behandlande läkare.
2. Min egen träning som jag skött till punkt och pricka.
3. Borttagande av hormonspiral - är nu helt övertygad om att det måste gjort stor betydelse.
4. Införskaffandet av sk. "masai-skor" (fast jag har en kopia). Jag har skorna jämt. Inne, ute, på jobbet, hemma. Skorna har hjälpt mig att hitta tillbaka till den hållning jag glömt bort. Det gav resultat direkt och bara efter någon dag kunde jag känna att ryggen slappnade av. Om du har ryggbesvär - fundera inte utan köp bara!

Nu fattar ju även jag att jag har kvar en hel del arbete med min rygg - ungefär under hela livet. Svackor och dippar kommer att komma, och jag kommer att bryta ihop och få panik. Men tills dess är livet helt osannolikt, otroligt, underbart och befriande nice!

Och, sist men inte minst, jag kan SITTA! Inte hur länge som helst och inte på vilken stol som helst, men jag kan SITTA!

5 kommentarer:

  1. Anna vad glad jag blir för din skull! Att kunna leva normalt efter så lång tid med smärta är underbart! Jag tycker att jag kommit långt på mina tre månader så jag hoppas att jag ska kunna bli i samma fina skick som du!

    SvaraRadera
  2. Tack för du bjuder på detta, det finns alltså hopp! Var köper man de där skorna?
    Ha nu en härlig dag! :)

    SvaraRadera
  3. Låter helt underbart, har de senaste två månaderna varit lika bra?

    Sv: Jag är fortsatt bra, måste jag säga. Perioder då jag är aktiv är jag bättre än annars, så det gäller att hålla i träningen ordentligt särskilt när jag inte jobbar. Jag får ont om jag jobbar för mycket i småbarnsgrupp (jobbar som timvik i barnomsorgen), så det är inget jag kan hålla på med dagligen, och jag känner av om jag lyfter barnbarnet för ofta (hon är 2 år), men det är inget som jag inte kan hantera.
    I våras hade jag en dipp med nervsmärtor ut i ett ben. Inte ens Citodon hjälpte mot smärtan.. jag var till kirurgen och pratade om att ev ta bort skruvarna, Han tyckte vi skulle avvakta ett tag och menade att det inte alls behöver vara skruvarnas fel, utan det är snarare något man "tar till" för att en missnöjd patient ska känna att man "gör något".
    Det blev bättre, men visste känner jag att det är något som retar i ryggen, som att skruvarna är i vägen ibland, kan inte böja mig bakåt, sova på mage och vaknar med ont ibland om jag råkar vända mig på rygg Men det går att hantera, och jag äter inga smärtstillande alls nu.
    Jag är väldigt nöjd överlag. Vet att det hänger mycket på mig själv, att hålla i träningen är hur viktigt som helst, och att hitta ett jobb jag klarar av blir viktigt framöver.

    Kul att höra av dig, hoppas du mår bra.

    SvaraRadera
  4. Gun: Härligt, underbart att höra! Jag känner igen mig i mycket, särskilt det där med att träningen verkligen är A och O. Jag tror jag är mer restriktiv än vad du är - skulle aldrig våga lyfta min unge till exempel. Jag känner inte alls av några skruvar dock, det låter onödigt tycker jag...

    Lycka till i jobbletandet, heja heja!

    SvaraRadera
  5. Tack, det känns hoppfullt faktiskt, med jobb också. Jag måste fråga, får du också ont när du ligger på mage eller böjer dig bakåt? Har en sån känsla av att det skulle hjälpa att ta bort skruvarna.. men jag kan ju ha fel förstås.

    SvaraRadera