Titanet och jag = sex månader

Firar idag. Det är precis sex månader sedan jag fick mina fina, men något bångstyriga, titanskruvar inopererade i ryggen.

En liten tur på memory lane kan väl passa en dag som denna, om inte annat för att poängtera för mig själv att jag faktiskt blivit bättre.

Det här är allt positivt som hänt sedan operationen:
1. Jag är på det stora hela betydligt bättre efter operationen än jag var före.
2. Jag har inte kvar någon ischias. Kramp i vaden ibland, men inte tillnärmelsevis lika mycket som innan op.
3. Jag är mycket mer rörlig nu än innan operationen. Förr kunde jag knappt gå runt kvarteret, nu klarar jag ett par kilometer i sträck utan att jag går under av smärta och utmattning.
4. Jag får inte längre samma intensiva ryggskott som jag fick med jämna mellanrum innan operationen.
5. Sedan några veckor tillbaka verkar det som att mitt bäcken blivit mer stabilt och inte hoppar snett lika ofta (resultat av att jag tagit ut hormonspiral?).

Det här återstår:
1. Jag skulle vilja kunna stå längre än jag kan nu utan att det smärtar.
2. Jag skulle vilja sitta betydligt bättre än jag kan nu.
3. Jag skulle vilja bli av med krampen i benet/vaden.
4. Jag skulle vilja slippa ryggkrampen som kommer och går och gör mig helt utmattad emellanåt.
5. Jag skulle vilja våga "lita" på ryggen mer än jag känner att jag kan nu. Jag är fortfarande väldigt rädd för att göra fel rörelser och på så sätt orsaka en krasch.
6. Jag skulle vilja klara mig på mindre mediciner. Jag äter alvedon i princip full dos varje dag och fyller på med oxycontin när det är jävligare än vanligt. Det funkar, men känns inte bra.

MEN - jag tror faktiskt att läkaren har rätt - jag kommer med stor sannolikhet att bli BRA i min rygg, om jag bara ger det tid och sköter min träning som jag ska. Jag längtar tills det passerat sex månader till, undrar var jag befinner mig då?

En slags lyckodag

Idag fick jag äntligen kontakt med läkaren igen. Detta efter att mitt återbesök blivit uppskjutet ytterligare en vecka och jag ringde med desperata rösten (helt sann dessutom) till mottagningen.

I alla fall har jag nu fått veta att den MR jag gjorde i början av februari ser bra ut. Till och med jättebra om jag får citera läkaren. Ingenting är kvar av det diskbråck som opererades och nervroten ligger helt frilagd.

Det. Känns. Underbart. Axlarna sjönk en meter och jag tar fortfarande in att jag med största sannolikhet kommer att slippa ytterligare operation.

Men... jag har ju fortfarande stora problem. Vänster ben domnar och krampar när jag står eller går för länge och sitta undviker jag så långt det bara går. Som tur var lyckades han (igen) lugna mig. "Jag vet att du har ont, du behöver fortfarande smärtstillande och vila när det behövs, MEN - jag är helt säker på att du kommer att bli bra". Så vackra ord, jag skulle ha spelat in...

Direkt känns det lättare att hantera smärtan nu när jag vet att den inte betyder att något håller på att gå sönder i min rygg. Det finns hopp. Jättemycket till och med.

Så jädra wonderful!

Fötter och skor

Igår tog jag på mig spenderbyxorna och begav mig ner till stadens centrum. Sedan spenderade jag först en bra stund hos en ortopedtekniker och gjorde en avgjutning för att skaffa ordentliga ortopediska fotinlägg. De kostar endast 2000 spänn. Hutlöst! Men här ska alla kryphål täppas igen och ingenting lämnas åt slumpen.

Sedan passerade jag en skobutik, gick in, provade ett par skor, köpte dem. De ser ut nästan som på bilden och är av modellen "masaiskor" som är runda under. Det märkliga är att jag känner mig rakare i hållningen direkt jag tar på dem. Den kan vara ett önsketänkande, men även detta måste givetvis provas. Jag har inte hittat några negativa saker om denna sortens skor i alla fall.

Summan av dessa utsvävningar är enkel. Havregrynsgröt.

I ett skåp

...och i övrigt så känns det som att det enda jag gör nuförtiden är att låsa in mina kläder i skåp på olika träningsinrättningar.

Nog finns det en del att förbättra...

Jorå, jag hankar mig fram. Två dagars hel sjukskrivning i veckan fick det bli, men jag känner mig ändå vid rätt gott mod. Bäckenet har inte farit åt fanders sedan jag började med "dunderkuren", däremot känns det hela tiden som att det när som helst kan hända.

Den där återbesökstiden på ortopeden som utlovades till v. 7 bokades istället till v. 11. Så nu befinner jag mig återigen i limbo med rätt så väsentliga frågor som: ska jag fortsätta äta medicinerna trots att läkaren sa "vi testar i två veckor"? Hur blir det med fortsatt sjukskrivning? Hur ser resultaten från MR ut?

Jag VET att det är apmycket att göra på ryggsidan på ortopeden, och jag har faktiskt förståelse för att jag kanske inte prioriteras högst just nu. Men jag kan inte låta bli att förvånas över hur administration och bokning är organiserad. Att jag får en tid fyra veckor senare än utlovat innebär ju att jag MÅSTE höra av mig tidigare i alla fall. Inte minst för att få veta hur jag ska ta mina mediciner. Jag är knappast den enda och jag misstänker att rätt så stor del av arbetstiden för både läkare och administratörer går åt till att återkoppla till patienter som fått senare tider än vad som utlovats. En större realism när det gäller tidsbokning skulle vara att föredra, och då skulle sjukskrivningar och medicinering kunna planeras direkt enligt detta - även om återbesöket kommer några veckor senare.

Kanske vore det inte så dumt att tänka om en aning, vet vet - det kanske finns tid och pengar att spara?

Försiktigt förhoppningsfull

I torsdags var det på gång igen, alla tecken på nästa ryggkrasch. Skavkänsla i bäckenet och stelhet i ryggen. Jag ringde och försökte få tag i SG för att rätta till det innan helgen som jag återigen spenderade på egen hand med de tre barnen.

Men... för första gången så gick det till sig av sig själv! Det gick om. Över. Bort. Och jag hade en bra helg utan några större spår av smärta. Inga morfintabletter heller för den delen.

Doktorns medicincoctail verkar ge resultat, i alla fall tillfälligt. Idag är jag fortsatt "bra" och tar mitt Bamyl koffein bara för att jag blivit tillsagd, inte för att jag har ont. Wonderful!

Jo, jag ÄR svårstucken

När jag fick tid till min MR ringde jag för att informera om att jag är väldigt svårstucken. "Mmm" var reaktionen, men jag fortsatte envist och sa att jag VERKLIGEN är svårstucken och att det vore synd om hela dagens MR-schema spricker för att de inte får in en nål i mig. OK, jag fick som jag ville och ombads komma till avdelningen för att sätta nål innan undersökningen.

Bra så, efter tre försök på avdelningen satt en kanyl, förvisso en som jag tyckte sved obehagligt och inte riktigt kändes som att den satt bra, men sköterskan höll inte med mig.

Väl inne i "trumman" skulle så kontrasten sprutas in. Om det funnits en kanyl som funkat förstås, vilket den såklart inte gjorde. Happ. Så började hela karusellen igen. Varma, vattenfyllda handskar, stick i armveck, underarm, tumme, hand... Tills det i vanlig ordning fick tillkallas narkospersonal.

Jag vet inte vem jag blir mest less på, mig själv (för att jag inte har vettiga kärl) eller personalen (som så många gånger inte tror mig när jag säger precis som det är med just det här).

Jaja, i alla fall så är MR-undersökningen gjord nu. Då är det bara att vänta lite lagom ångestladdad på svaret då.