Det är så många saker som har blivit så oerhört mycket bättre och jag känner mig ofta "frisk" när jag går här hemma. Jag kan ju promenera, jag orkar vara med i familjen, jag kan laga mat och tvätta kläder och göra annat hushållsarbete som inte kräver att jag lyfter saker eller sitter/står stilla. Jag tror det är därför jag har ett ständigt dåligt samvete över att jag är hemma sjukskriven.
Sedan krävs det förstås bara ett kort besök på jobbet för att förstå att jag inte kan gå tillbaka ännu. Men frågan är, när ska det kännas annorlunda? Alltså när ska det kännas som att "nu är jag redo!"? Tänk om den känslan aldrig infinner sig?
Samtidigt vet jag att jag är bra på att forcera mig själv, den senaste tidens operation är väl om något ett bevis på det. Här har jag gått lång tid och trott att jag varit gnällsjuk när jag i själva verket i princip varit utan en disk. Men det har gått, jag har bitit ihop och ignorerat smärtan. Och det visade sig ju vara jättesmart. Jag vill inte göra samma misstag igen.
Mitt jobb kan knappast bli mindre fysiskt betungande. Jag är på kontor, kan växla mellan sittande/stående, har vilrum i närheten, behöver aldrig lyfta tungt. Så att "skola om sig" kommer aldrig att vara något alternativ.
Mitt senaste samtal med läkaren var bra (samma person som skrev ut mig, men denna gång riktigt sympatisk). Då fick jag höra att man inte kan säga något om prognosen förrän efter tre månader har passerat. Skruvar ska läka in och ben ska bildas. Dessutom ska musklerna "lägga till sig" och fungera igen. Jag fick höra att det är mycket vanligt att ha problem med att sitta och att jag inte ska oroa mig för det i nuläget. Det är för tidigt att säga hur det kommer att bli i fortsättningen, huvudsaken är att jag upplever att jag blir bättre, och DET har jag ju blivit (bara inte särskilt mycket när det gäller sittande/stående...). Det kommer ett återbesök hos opererande läkare tre månader efter op., och då får jag diskutera mer ingående hur det fortsatta sjukskrivningen ska se ut.
Hur ska jag bli av med känslan att jag ljuger och "snikar åt mig" sjukskrivning, fast jag ju faktiskt inte gör det?
Jag tycker du ska ta det lugnt, och inte forcera. Du har faktiskt gjort en STOR operation, och kan inte sitta på en kontorsstol än. Intala dig själv att det måste få ta tid, och att du måste vara rädd om dig, för att inte sabba prognosen, nu när du äntligen gjort den här operationen. Några månaders extra sjukskrivning är ingenting, om det betyder att du blir bra i ryggen.
SvaraRaderaInte skulle du begära av någon annan stelopererad att komma tillbaka för tidigt?
Försök passa på att njuta av att vara ledig nu när du ändå inte kan jobba, och njut av att du snart är helt bra i din rygg.:) Kram
Håller fullständigt med Gun!!!!
SvaraRaderaVar rädd om dej och träna sakta och försiktigt upp din förmåga så att du inte sabbar något. Och som Gun sa: skulle du begära av någon annan att de skulle börja i förtid? Skulle du titta snett på någon annan som gick sjukskriven när du vet hur tufft och tråkigt det kan vara?
Jag vet inte hur man blir av med den där känslan av att man snikar..men å andra sidan har jag aldrig mött någon som sagt att de tycker att jag gör det.
Jag tror att det är vi som vill vara starka och duktiga som är rädda för att andra inte tycker att vi är det.
Jag har funderat mycket på det här med skam och skuldkänslorna som man kan få när man är sjukskriven och tycker att det är dumma och obefogade känslor, men jag får dom...
Nu är jag utförsäkrad och törs knappt beklaga mej för tänk vad länge jag varit sjukskriven länge då!!
Hoppas att allt ordnar sig med förlängd sjuksrivning och att du sedan när du börjar jobba inte börjar med heltid utan går igång försiktigt! Kramar Lippe
Ååå det är klart att ni har rätt! Det vet ju jag också, egentligen... Har bara lite (eller mycket) svårt att koppla emellanåt...
SvaraRadera