...men mest är det upp...

Hej här är jag! Mer i livet och mindre på bloggen, kan man väl sammanfatta det som. Den 15 april började jag jobba 50% istället för 25%. Efter en dag fick jag oturligt nog världens dunderförkylning med hög feber och allt. Men när den väl lagt sig så sakteliga så har jag gått till jobbet och varit där fyra timmar per dag. Efter en vecka kan jag säga att det gått riktigt bra. Det är skillnad på 25 och 50 såklart, men på ett härligt sätt. Plötsligt känns det som att jag faktiskt "är" på jobbet igen. Jag kan räkna med att hänga med i vad som händer och faktiskt pricka in ett helt gäng viktiga och intressanta seminarier och möten.

Däremot måste jag erkänna att det kanske inte passerar obemärkt förbi ändå, arbetsökningen. Idag har jag haft riktigt ont igen. Det känns som inflammation i vänster höft och jag har till och med fått gå på tradolanet för första gången på länge. Det känns inte toppen att gå till jobbet imorgon om det känns såhär, men samtidigt är jag så less på att vara sjukskriven att det VERKLIGEN tar emot att sjukskriva sig ens enstaka dagar.

Svårt som alltid att inte dra för stora växlar direkt. Tänk om det inte försvinner? Tänk om jag inte fixar att jobba såhär mycket ännu? Tänk om, tänk om... Men jag ska göra som läkaren säger - pumpa i med värktabletter de dåliga dagarna, det finns ingen anledning att ha ont - det läker ingenting.

Men nog känns det rätt så omöjligt att tanken är att jag ska upp på 100% den 15 maj...

Idag är jag (tillfälligt?) sämre i ryggen och kommer direkt på att jag behöver skriva av mig.

Återbesöket senast var intressant, jag fick se mina nya MR-bilder men glömde att be om utskrift. I alla fall så ser operationsområdet alldeles ypperligt fint ut. Inte en tillstymmelse till synlig inflammation och det har blivit BEN, tjohoo!

Sedan har vi kapitlet om disken L4-L5. Den är inte bra. Alls. Mörk och tråkig i färgen, men än så länge har den inte förlorat i höjd. En annan mycket positiv detalj är att den har blivit "bättre" sedan sist. Förra MR-bilderna visade ett diskbråck också på denna nivå, men när jag bad läkaren peka ut var det sitter kunde han inte hitta det. Det har försvunnit! Så, summan av allt är att jag har en värdelös disk som ändå blivit bättre. För mig var det en otrolig kick att se att diskbråck faktisk kan läka ut, ytterligare en pepp att fortsätta träna ordentligt.

Jag fick en ny medicin mot nervsmärta som jag ska äta i tre månader. Jag tycker inte att jag har jätteont i "nerverna", men helt klart är ju att jag har problem att stå längre stunder eftersom ilningar, domningar och stickningar gör sig påminda i vänster ben. Den nya medicinen har helt klart gjort skillnad och förbättrat läget (gabapentin heter den förresten).

Hursomhelst, jag har varit JÄTTEBRA i ryggen sedan återbesöket. Knappt någonsin värktabletter och definitivt inte "starksorten". Träffade sjukgymnasten och kom överens om att dra ner på vattenträningen från två till en gång i veckan, och istället skola in mig på "vanlig" vattengympa på IKSU. Där var jag i måndags. Och därmed var vi framme vid dagens inlägg - jag har nämligen fortfarande ont efter det. Dessvärre känns det inte som träningsvärk. Det gör inte ont på det "gamla" stället, utan... eh... ovanför... Tillbaka på alvedon och ipren och till och med tradolan för att kunna sova. Känns återigen sådär men jag försöker att inte hetsa upp mig. Förhoppningsvis är det bara en sträckning ;-).

Nuvarande smärta hindrade mig dock inte från att nå ytterligare en underbar milstolpe idag. Jag CYKLADE till jobbet! Åååå vilken seger! Vilken frihet! Första gången sedan augusti 2010. Ganska snabbt insåg jag dock att jag behöver en annan slags cykel, min är på tok för "framåtlutad" och jag når knappt fram till styret. Mormorscykel önskas, någon som har en till övers? Hör av dig till "Stelsomettkylskåp_74".

Ju mindre desto bättre

Hoppsan, har visst inte skrivit sedan den 7 mars, alltså två veckor. Det hade ju kunnat vara så att jag inte kunnat skriva för att jag vridit mig i olika typer av smärtor. Men så var det ju inte.

Jag är helt enkelt så bra i ryggen just nu att jag inte riktigt har något ryggrelaterat att oja mig över! Tänk att det kan vara så! Helt fantastiskt.

De senaste veckorna känns det som att det har "hänt" något... som att det har "vänt"... Givetvis fattar jag att det kommer att fortsätta att gå upp och ner, men ändå. Visst är jag fortfarande trött i ryggen efter en dags aktivitet på jobb och med barn, men jag har inte behövt ta "starktabletterna" på två veckor. Och flera dagar har jag varit helt utan tabletter, inte ens alvedon!

Imorgon ska jag på återbesök. Det ska bli spännande att få se MR-bilderna med egna ögon och jag ska se till att fråga om alla möjliga olika nivåer. Men, jag ska inte be om mer medicin, och det känns helt underbart ljuvligt!

Titanet och jag = sex månader

Firar idag. Det är precis sex månader sedan jag fick mina fina, men något bångstyriga, titanskruvar inopererade i ryggen.

En liten tur på memory lane kan väl passa en dag som denna, om inte annat för att poängtera för mig själv att jag faktiskt blivit bättre.

Det här är allt positivt som hänt sedan operationen:
1. Jag är på det stora hela betydligt bättre efter operationen än jag var före.
2. Jag har inte kvar någon ischias. Kramp i vaden ibland, men inte tillnärmelsevis lika mycket som innan op.
3. Jag är mycket mer rörlig nu än innan operationen. Förr kunde jag knappt gå runt kvarteret, nu klarar jag ett par kilometer i sträck utan att jag går under av smärta och utmattning.
4. Jag får inte längre samma intensiva ryggskott som jag fick med jämna mellanrum innan operationen.
5. Sedan några veckor tillbaka verkar det som att mitt bäcken blivit mer stabilt och inte hoppar snett lika ofta (resultat av att jag tagit ut hormonspiral?).

Det här återstår:
1. Jag skulle vilja kunna stå längre än jag kan nu utan att det smärtar.
2. Jag skulle vilja sitta betydligt bättre än jag kan nu.
3. Jag skulle vilja bli av med krampen i benet/vaden.
4. Jag skulle vilja slippa ryggkrampen som kommer och går och gör mig helt utmattad emellanåt.
5. Jag skulle vilja våga "lita" på ryggen mer än jag känner att jag kan nu. Jag är fortfarande väldigt rädd för att göra fel rörelser och på så sätt orsaka en krasch.
6. Jag skulle vilja klara mig på mindre mediciner. Jag äter alvedon i princip full dos varje dag och fyller på med oxycontin när det är jävligare än vanligt. Det funkar, men känns inte bra.

MEN - jag tror faktiskt att läkaren har rätt - jag kommer med stor sannolikhet att bli BRA i min rygg, om jag bara ger det tid och sköter min träning som jag ska. Jag längtar tills det passerat sex månader till, undrar var jag befinner mig då?

En slags lyckodag

Idag fick jag äntligen kontakt med läkaren igen. Detta efter att mitt återbesök blivit uppskjutet ytterligare en vecka och jag ringde med desperata rösten (helt sann dessutom) till mottagningen.

I alla fall har jag nu fått veta att den MR jag gjorde i början av februari ser bra ut. Till och med jättebra om jag får citera läkaren. Ingenting är kvar av det diskbråck som opererades och nervroten ligger helt frilagd.

Det. Känns. Underbart. Axlarna sjönk en meter och jag tar fortfarande in att jag med största sannolikhet kommer att slippa ytterligare operation.

Men... jag har ju fortfarande stora problem. Vänster ben domnar och krampar när jag står eller går för länge och sitta undviker jag så långt det bara går. Som tur var lyckades han (igen) lugna mig. "Jag vet att du har ont, du behöver fortfarande smärtstillande och vila när det behövs, MEN - jag är helt säker på att du kommer att bli bra". Så vackra ord, jag skulle ha spelat in...

Direkt känns det lättare att hantera smärtan nu när jag vet att den inte betyder att något håller på att gå sönder i min rygg. Det finns hopp. Jättemycket till och med.

Så jädra wonderful!

Fötter och skor

Igår tog jag på mig spenderbyxorna och begav mig ner till stadens centrum. Sedan spenderade jag först en bra stund hos en ortopedtekniker och gjorde en avgjutning för att skaffa ordentliga ortopediska fotinlägg. De kostar endast 2000 spänn. Hutlöst! Men här ska alla kryphål täppas igen och ingenting lämnas åt slumpen.

Sedan passerade jag en skobutik, gick in, provade ett par skor, köpte dem. De ser ut nästan som på bilden och är av modellen "masaiskor" som är runda under. Det märkliga är att jag känner mig rakare i hållningen direkt jag tar på dem. Den kan vara ett önsketänkande, men även detta måste givetvis provas. Jag har inte hittat några negativa saker om denna sortens skor i alla fall.

Summan av dessa utsvävningar är enkel. Havregrynsgröt.

I ett skåp

...och i övrigt så känns det som att det enda jag gör nuförtiden är att låsa in mina kläder i skåp på olika träningsinrättningar.