Tiden går fort när man mår bra! Nu har det gått fyra år sedan jag opererades, och min rygg är fortfarande i väldigt gott skick. Faktiskt så har jag numera lite svårt att relatera till den där personen som hade så förfärligt ont. Jag har glömt nervsmärtan, benkrampen, höftupphakningen och allt det där andra. Däremot går det inte en dag utan att jag känner mig tacksam över mina titanskruvar. Det går inte heller en dag utan att jag tänker på hur jag sitter, hur jag lyfter, hur jag tränar och vad jag väljer bort. Jag är helt övertygad om att jag är så pass bra som jag är för att jag har anpassat mig till förutsättningarna. Jag har anpassat mycket, men det har varit värt det. Till exempel så åker jag inte längre slalom, jag löptränar inte, tänker mig för innan varje tungt lyft, åker inte på skumpiga fordon, dammsugar inte för länge och tränar inte på pass där det ingår vrid (en hel del går bort här). Jag tänker på hur jag sitter och hur jag står - varje dag. Jag vet numera var mina gränser går och vad min rygg behöver för att må bra. Till exempel så kan jag vara utan träning i ganska precis två veckor, sedan börjar det kännas att det blir mer instabilt/stelt. Jag vet också att jag fortfarande behöver sova bra, i bra sängar. Jag känner direkt i ryggen när jag kommer att bli förkyld. Jag vet att jag blir sämre när det är stressigt på jobbet. Jag äter väldigt sällan värktabletter för ryggens skull, och oerhört sällan starkare sådana. Undantaget är när jag måste resa långt med flyg, att sitta för länge i en flygstol går fortfarande inte utan krämigare värktabletter. Men de resorna sker ju faktiskt inte så ofta.
Den här bloggen har varit stängt i några år nu. När jag läser igenom hur den här resan varit så inser jag att det finns mycket här som jag själv hade behövt läsa när jag var som sämst. Och inte minst hade jag behövt läsa om hur bra det kan bli. Därför öppnar jag nu bloggen igen. Jag kommer inte att skriva nya inlägg och förmodligen knappt svara på eventuella kommentarer. Men om jag kan hjälpa en enda person att få pepp att kämpa med sina ryggproblem så blir jag glad.
Så, kom igen, kämpa! Det är värt det - jag lovar.
tisdag 16 september 2014
fredag 12 augusti 2011
Idag för ett år sedan...
...var sista dagen jag var på jobbet innan min sjukskrivning tog vid och allt "började" på riktigt. Så här lät det då. Idag låter det såhär: WOHOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!!
Jag ägnar mig åt någon slags inre terapi i dagarna och tänker mycket, mycket på hur jag kände det för exakt ett år sedan. Tänk vad lite jag visste om vad som skulle hända. Tänk vad lite jag visste om hur bra det skulle bli. Och här SITTER jag nu och har Stans Starkaste rygg - typ ;-).
Med det vill jag säga: du som står inför att steloperera din rygg - förbered dig på ett rent helvete, men var inte rädd! Det finns ett "andra sidan". Här är allt vackert och trivsamt, jag ska berätta mer om det en annan dag...
Jag ägnar mig åt någon slags inre terapi i dagarna och tänker mycket, mycket på hur jag kände det för exakt ett år sedan. Tänk vad lite jag visste om vad som skulle hända. Tänk vad lite jag visste om hur bra det skulle bli. Och här SITTER jag nu och har Stans Starkaste rygg - typ ;-).
Med det vill jag säga: du som står inför att steloperera din rygg - förbered dig på ett rent helvete, men var inte rädd! Det finns ett "andra sidan". Här är allt vackert och trivsamt, jag ska berätta mer om det en annan dag...
fredag 10 juni 2011
9 månader senare föddes en...
...bättre version av mitt tidigare jag. Det är nio månader och tre dagar sedan jag opererade in mina glänsande skruvar i nedre delen av ländryggen. De första månaderna minns jag vagt och svagt. I sex månader var besvären mer eller mindre uttalade, ett evigt upp och ner i ryggstatus och mycket frustration. De senaste tre månader har jag bara gått framåt och nått nya mål mest hela tiden.
Jag kan cykla utan några som helst problem, jag kan till och med gå på spinning! Visst har jag styret på högsta och sitter så upprätt det går, men det är inga som helst problem med ryggen varken under eller efter passet.
Jag rör mig smidigt och naturligt och har "hittat tillbaka" till en normal, avslappnad hållning som inte gör ont. Jag böjer mig sällan, men böjer däremot ofta på knän för att komma ner till golvet. Går fint.
Jag fixar vardagen lätt som en plätt. Numera kan jag hämta och lämna treåringen utan att vara rädd för att det kommer att kosta mig smärta. Självklart lyfter jag honom aldrig - utom när vi är på badhuset i vattnet. Igår målade jag utemöbeln; under, bakom, på och överallt - inga problem att komma åt. Jag storhandlar inte, men kan utan problem handla mindre grejer som inte blir alltför tunga.
Jag klarar att vara upprätt en hel dag utan att "måsta" lägga mig med jämna mellanrum. Visst blir jag trött i ryggen ibland, men inte värre än att det botas med lite snabb vila. Efter en natts sömn är jag som ny.
Jag har slutat vara rädd för att bäckenet ska hamna "snett". Jag har inga problem alls med bäckenet faktiskt.
Jag behöver inte gå på vattengymnastik längre. Det har varit underbart och bidragit massor till min rehab, men nu finns det ingen anledning till att jag ska gå dit - andra behöver min plats bättre.
Jag äter fortfarande Gabapentin två gånger per dag och ska fortsätta med det några veckor till. Den "höjer toleransnivån" för nervsmärta - som jag kan känna av om jag stått eller suttit för länge (och då menar jag längre än de sex timmar jag arbetar varje dag). I övrigt äter jag nästa aldrig värktabletter längre - inte ens alvedon. Helt otroligt, jag blir matt av glädje bara att tänka på hur skönt det känns.
Sammantaget är jag en mycket, mycket tacksam människa. Jag lever utan smärta. Helt otroligt.
Men en sak ska sägas - den här resan har varit den jobbigaste hittills i mitt liv. Jag har kämpat som en gnu för att komma hit, inte minst genom att träna fyra gånger i veckan. Jag har gjort allt jag kunnat för att bli bättre, och jag har försakat många, många saker som jag "egentligen" velat göra. Men det har varit värt det.
Några saker har varit viktigare än andra för min rehab:
1. Stöd i mängd från familj och vänner, men också från sjukgymnaster och behandlande läkare.
2. Min egen träning som jag skött till punkt och pricka.
3. Borttagande av hormonspiral - är nu helt övertygad om att det måste gjort stor betydelse.
4. Införskaffandet av sk. "masai-skor" (fast jag har en kopia). Jag har skorna jämt. Inne, ute, på jobbet, hemma. Skorna har hjälpt mig att hitta tillbaka till den hållning jag glömt bort. Det gav resultat direkt och bara efter någon dag kunde jag känna att ryggen slappnade av. Om du har ryggbesvär - fundera inte utan köp bara!
Nu fattar ju även jag att jag har kvar en hel del arbete med min rygg - ungefär under hela livet. Svackor och dippar kommer att komma, och jag kommer att bryta ihop och få panik. Men tills dess är livet helt osannolikt, otroligt, underbart och befriande nice!
Och, sist men inte minst, jag kan SITTA! Inte hur länge som helst och inte på vilken stol som helst, men jag kan SITTA!
Jag kan cykla utan några som helst problem, jag kan till och med gå på spinning! Visst har jag styret på högsta och sitter så upprätt det går, men det är inga som helst problem med ryggen varken under eller efter passet.
Jag rör mig smidigt och naturligt och har "hittat tillbaka" till en normal, avslappnad hållning som inte gör ont. Jag böjer mig sällan, men böjer däremot ofta på knän för att komma ner till golvet. Går fint.
Jag fixar vardagen lätt som en plätt. Numera kan jag hämta och lämna treåringen utan att vara rädd för att det kommer att kosta mig smärta. Självklart lyfter jag honom aldrig - utom när vi är på badhuset i vattnet. Igår målade jag utemöbeln; under, bakom, på och överallt - inga problem att komma åt. Jag storhandlar inte, men kan utan problem handla mindre grejer som inte blir alltför tunga.
Jag klarar att vara upprätt en hel dag utan att "måsta" lägga mig med jämna mellanrum. Visst blir jag trött i ryggen ibland, men inte värre än att det botas med lite snabb vila. Efter en natts sömn är jag som ny.
Jag har slutat vara rädd för att bäckenet ska hamna "snett". Jag har inga problem alls med bäckenet faktiskt.
Jag behöver inte gå på vattengymnastik längre. Det har varit underbart och bidragit massor till min rehab, men nu finns det ingen anledning till att jag ska gå dit - andra behöver min plats bättre.
Jag äter fortfarande Gabapentin två gånger per dag och ska fortsätta med det några veckor till. Den "höjer toleransnivån" för nervsmärta - som jag kan känna av om jag stått eller suttit för länge (och då menar jag längre än de sex timmar jag arbetar varje dag). I övrigt äter jag nästa aldrig värktabletter längre - inte ens alvedon. Helt otroligt, jag blir matt av glädje bara att tänka på hur skönt det känns.
Sammantaget är jag en mycket, mycket tacksam människa. Jag lever utan smärta. Helt otroligt.
Men en sak ska sägas - den här resan har varit den jobbigaste hittills i mitt liv. Jag har kämpat som en gnu för att komma hit, inte minst genom att träna fyra gånger i veckan. Jag har gjort allt jag kunnat för att bli bättre, och jag har försakat många, många saker som jag "egentligen" velat göra. Men det har varit värt det.
Några saker har varit viktigare än andra för min rehab:
1. Stöd i mängd från familj och vänner, men också från sjukgymnaster och behandlande läkare.
2. Min egen träning som jag skött till punkt och pricka.
3. Borttagande av hormonspiral - är nu helt övertygad om att det måste gjort stor betydelse.
4. Införskaffandet av sk. "masai-skor" (fast jag har en kopia). Jag har skorna jämt. Inne, ute, på jobbet, hemma. Skorna har hjälpt mig att hitta tillbaka till den hållning jag glömt bort. Det gav resultat direkt och bara efter någon dag kunde jag känna att ryggen slappnade av. Om du har ryggbesvär - fundera inte utan köp bara!
Nu fattar ju även jag att jag har kvar en hel del arbete med min rygg - ungefär under hela livet. Svackor och dippar kommer att komma, och jag kommer att bryta ihop och få panik. Men tills dess är livet helt osannolikt, otroligt, underbart och befriande nice!
Och, sist men inte minst, jag kan SITTA! Inte hur länge som helst och inte på vilken stol som helst, men jag kan SITTA!
söndag 1 maj 2011
...men mest är det upp...
Hej här är jag! Mer i livet och mindre på bloggen, kan man väl sammanfatta det som. Den 15 april började jag jobba 50% istället för 25%. Efter en dag fick jag oturligt nog världens dunderförkylning med hög feber och allt. Men när den väl lagt sig så sakteliga så har jag gått till jobbet och varit där fyra timmar per dag. Efter en vecka kan jag säga att det gått riktigt bra. Det är skillnad på 25 och 50 såklart, men på ett härligt sätt. Plötsligt känns det som att jag faktiskt "är" på jobbet igen. Jag kan räkna med att hänga med i vad som händer och faktiskt pricka in ett helt gäng viktiga och intressanta seminarier och möten.
Däremot måste jag erkänna att det kanske inte passerar obemärkt förbi ändå, arbetsökningen. Idag har jag haft riktigt ont igen. Det känns som inflammation i vänster höft och jag har till och med fått gå på tradolanet för första gången på länge. Det känns inte toppen att gå till jobbet imorgon om det känns såhär, men samtidigt är jag så less på att vara sjukskriven att det VERKLIGEN tar emot att sjukskriva sig ens enstaka dagar.
Svårt som alltid att inte dra för stora växlar direkt. Tänk om det inte försvinner? Tänk om jag inte fixar att jobba såhär mycket ännu? Tänk om, tänk om... Men jag ska göra som läkaren säger - pumpa i med värktabletter de dåliga dagarna, det finns ingen anledning att ha ont - det läker ingenting.
Men nog känns det rätt så omöjligt att tanken är att jag ska upp på 100% den 15 maj...
Däremot måste jag erkänna att det kanske inte passerar obemärkt förbi ändå, arbetsökningen. Idag har jag haft riktigt ont igen. Det känns som inflammation i vänster höft och jag har till och med fått gå på tradolanet för första gången på länge. Det känns inte toppen att gå till jobbet imorgon om det känns såhär, men samtidigt är jag så less på att vara sjukskriven att det VERKLIGEN tar emot att sjukskriva sig ens enstaka dagar.
Svårt som alltid att inte dra för stora växlar direkt. Tänk om det inte försvinner? Tänk om jag inte fixar att jobba såhär mycket ännu? Tänk om, tänk om... Men jag ska göra som läkaren säger - pumpa i med värktabletter de dåliga dagarna, det finns ingen anledning att ha ont - det läker ingenting.
Men nog känns det rätt så omöjligt att tanken är att jag ska upp på 100% den 15 maj...
onsdag 6 april 2011
Idag är jag (tillfälligt?) sämre i ryggen och kommer direkt på att jag behöver skriva av mig.
Återbesöket senast var intressant, jag fick se mina nya MR-bilder men glömde att be om utskrift. I alla fall så ser operationsområdet alldeles ypperligt fint ut. Inte en tillstymmelse till synlig inflammation och det har blivit BEN, tjohoo!
Sedan har vi kapitlet om disken L4-L5. Den är inte bra. Alls. Mörk och tråkig i färgen, men än så länge har den inte förlorat i höjd. En annan mycket positiv detalj är att den har blivit "bättre" sedan sist. Förra MR-bilderna visade ett diskbråck också på denna nivå, men när jag bad läkaren peka ut var det sitter kunde han inte hitta det. Det har försvunnit! Så, summan av allt är att jag har en värdelös disk som ändå blivit bättre. För mig var det en otrolig kick att se att diskbråck faktisk kan läka ut, ytterligare en pepp att fortsätta träna ordentligt.
Jag fick en ny medicin mot nervsmärta som jag ska äta i tre månader. Jag tycker inte att jag har jätteont i "nerverna", men helt klart är ju att jag har problem att stå längre stunder eftersom ilningar, domningar och stickningar gör sig påminda i vänster ben. Den nya medicinen har helt klart gjort skillnad och förbättrat läget (gabapentin heter den förresten).
Hursomhelst, jag har varit JÄTTEBRA i ryggen sedan återbesöket. Knappt någonsin värktabletter och definitivt inte "starksorten". Träffade sjukgymnasten och kom överens om att dra ner på vattenträningen från två till en gång i veckan, och istället skola in mig på "vanlig" vattengympa på IKSU. Där var jag i måndags. Och därmed var vi framme vid dagens inlägg - jag har nämligen fortfarande ont efter det. Dessvärre känns det inte som träningsvärk. Det gör inte ont på det "gamla" stället, utan... eh... ovanför... Tillbaka på alvedon och ipren och till och med tradolan för att kunna sova. Känns återigen sådär men jag försöker att inte hetsa upp mig. Förhoppningsvis är det bara en sträckning ;-).
Nuvarande smärta hindrade mig dock inte från att nå ytterligare en underbar milstolpe idag. Jag CYKLADE till jobbet! Åååå vilken seger! Vilken frihet! Första gången sedan augusti 2010. Ganska snabbt insåg jag dock att jag behöver en annan slags cykel, min är på tok för "framåtlutad" och jag når knappt fram till styret. Mormorscykel önskas, någon som har en till övers? Hör av dig till "Stelsomettkylskåp_74".
tisdag 22 mars 2011
Ju mindre desto bättre
Hoppsan, har visst inte skrivit sedan den 7 mars, alltså två veckor. Det hade ju kunnat vara så att jag inte kunnat skriva för att jag vridit mig i olika typer av smärtor. Men så var det ju inte.
Jag är helt enkelt så bra i ryggen just nu att jag inte riktigt har något ryggrelaterat att oja mig över! Tänk att det kan vara så! Helt fantastiskt.
De senaste veckorna känns det som att det har "hänt" något... som att det har "vänt"... Givetvis fattar jag att det kommer att fortsätta att gå upp och ner, men ändå. Visst är jag fortfarande trött i ryggen efter en dags aktivitet på jobb och med barn, men jag har inte behövt ta "starktabletterna" på två veckor. Och flera dagar har jag varit helt utan tabletter, inte ens alvedon!
Imorgon ska jag på återbesök. Det ska bli spännande att få se MR-bilderna med egna ögon och jag ska se till att fråga om alla möjliga olika nivåer. Men, jag ska inte be om mer medicin, och det känns helt underbart ljuvligt!
Jag är helt enkelt så bra i ryggen just nu att jag inte riktigt har något ryggrelaterat att oja mig över! Tänk att det kan vara så! Helt fantastiskt.
De senaste veckorna känns det som att det har "hänt" något... som att det har "vänt"... Givetvis fattar jag att det kommer att fortsätta att gå upp och ner, men ändå. Visst är jag fortfarande trött i ryggen efter en dags aktivitet på jobb och med barn, men jag har inte behövt ta "starktabletterna" på två veckor. Och flera dagar har jag varit helt utan tabletter, inte ens alvedon!
Imorgon ska jag på återbesök. Det ska bli spännande att få se MR-bilderna med egna ögon och jag ska se till att fråga om alla möjliga olika nivåer. Men, jag ska inte be om mer medicin, och det känns helt underbart ljuvligt!
måndag 7 mars 2011
Titanet och jag = sex månader
Firar idag. Det är precis sex månader sedan jag fick mina fina, men något bångstyriga, titanskruvar inopererade i ryggen.
En liten tur på memory lane kan väl passa en dag som denna, om inte annat för att poängtera för mig själv att jag faktiskt blivit bättre.
Det här är allt positivt som hänt sedan operationen:
1. Jag är på det stora hela betydligt bättre efter operationen än jag var före.
2. Jag har inte kvar någon ischias. Kramp i vaden ibland, men inte tillnärmelsevis lika mycket som innan op.
3. Jag är mycket mer rörlig nu än innan operationen. Förr kunde jag knappt gå runt kvarteret, nu klarar jag ett par kilometer i sträck utan att jag går under av smärta och utmattning.
4. Jag får inte längre samma intensiva ryggskott som jag fick med jämna mellanrum innan operationen.
5. Sedan några veckor tillbaka verkar det som att mitt bäcken blivit mer stabilt och inte hoppar snett lika ofta (resultat av att jag tagit ut hormonspiral?).
Det här återstår:
1. Jag skulle vilja kunna stå längre än jag kan nu utan att det smärtar.
2. Jag skulle vilja sitta betydligt bättre än jag kan nu.
3. Jag skulle vilja bli av med krampen i benet/vaden.
4. Jag skulle vilja slippa ryggkrampen som kommer och går och gör mig helt utmattad emellanåt.
5. Jag skulle vilja våga "lita" på ryggen mer än jag känner att jag kan nu. Jag är fortfarande väldigt rädd för att göra fel rörelser och på så sätt orsaka en krasch.
6. Jag skulle vilja klara mig på mindre mediciner. Jag äter alvedon i princip full dos varje dag och fyller på med oxycontin när det är jävligare än vanligt. Det funkar, men känns inte bra.
MEN - jag tror faktiskt att läkaren har rätt - jag kommer med stor sannolikhet att bli BRA i min rygg, om jag bara ger det tid och sköter min träning som jag ska. Jag längtar tills det passerat sex månader till, undrar var jag befinner mig då?
En liten tur på memory lane kan väl passa en dag som denna, om inte annat för att poängtera för mig själv att jag faktiskt blivit bättre.
Det här är allt positivt som hänt sedan operationen:
1. Jag är på det stora hela betydligt bättre efter operationen än jag var före.
2. Jag har inte kvar någon ischias. Kramp i vaden ibland, men inte tillnärmelsevis lika mycket som innan op.
3. Jag är mycket mer rörlig nu än innan operationen. Förr kunde jag knappt gå runt kvarteret, nu klarar jag ett par kilometer i sträck utan att jag går under av smärta och utmattning.
4. Jag får inte längre samma intensiva ryggskott som jag fick med jämna mellanrum innan operationen.
5. Sedan några veckor tillbaka verkar det som att mitt bäcken blivit mer stabilt och inte hoppar snett lika ofta (resultat av att jag tagit ut hormonspiral?).
Det här återstår:
1. Jag skulle vilja kunna stå längre än jag kan nu utan att det smärtar.
2. Jag skulle vilja sitta betydligt bättre än jag kan nu.
3. Jag skulle vilja bli av med krampen i benet/vaden.
4. Jag skulle vilja slippa ryggkrampen som kommer och går och gör mig helt utmattad emellanåt.
5. Jag skulle vilja våga "lita" på ryggen mer än jag känner att jag kan nu. Jag är fortfarande väldigt rädd för att göra fel rörelser och på så sätt orsaka en krasch.
6. Jag skulle vilja klara mig på mindre mediciner. Jag äter alvedon i princip full dos varje dag och fyller på med oxycontin när det är jävligare än vanligt. Det funkar, men känns inte bra.
MEN - jag tror faktiskt att läkaren har rätt - jag kommer med stor sannolikhet att bli BRA i min rygg, om jag bara ger det tid och sköter min träning som jag ska. Jag längtar tills det passerat sex månader till, undrar var jag befinner mig då?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)