Jag har jobbat igår och idag. Ståbord på jobbet underlättar eftersom jag knappt kan sitta överhuvudtaget på grund av strålsmärtan. Men det är tröttsamt att stå en hel dag, jag bli helt slut i fötterna! När jag kom hem idag såg jag fram emot att promenera eller cykla för att få lite blodcirkulation i kroppen.
Precis när jag med mycket möda lyckats knyta på mig skorna fick jag sådan kramp i vänster vad att det var helt omöjligt att tänka sig en promenad. Det var då jag bröt ihop och grät som ett barn. Jag är så innerligt trött på denna smärta nu! Jag gör verkligen allt jag kan för att det ska bli bättre, men när de verkar gå åt andra hållet känns det så totalt hopplöst och jag blir bara så ledsen. Att lyfta tvååringen är det inte tal om, inte heller att leka fysiska lekar med sexåringen och åttaåringen. Handikappad känner jag mig!
Nu har jag två alvedon och en diklofenak i kroppen och läget känns uthärdligt för tillfället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar