fredag 17 september 2010

Efter operationen - dag för dag

Ja ojojoj, vilken resa detta är... Nu är det en och en halv vecka sedan jag stelopererade kotorna L5-S1. Allt beslutades ju i all hast, jag fick veta på onsdagen att jag skulle opereras på följande tisdag så jag hann knappt oroa mig, men inte heller förbereda mig.

Hittills har allt gått över förväntan bra. Min ischias är som bortblåst, det kände jag direkt efter operationen. Däremot har det givetvis gjort förbannat ont, och gör fortfarande ont. Men, ryggenheten på NUS har extremt professionell och personlig personal och såg hela tiden till att jag inte skulle lida alltför mycket. Mycket morfin blev det, men det fanns liksom inget alternativ.

I korta drag upplevde jag första tiden såhär:

Dag 1, tisdag/onsdag - Uppvaket. Mycket jobbigt, jag hade förfärligt ont och det tog ett tag innan man lyckades få bukt på smärtorna. När detta väl var gjort kunde jag inte för mitt liv somna om. Jag opererades på eftermiddagen och vaknade vid 21-tiden, och efter det var jag vaken mer eller mindre hela natten. Jag vågade inte somna om, det kändes som att jag skulle dö om jag somnade. Jag hade uruselt tryck 87/37 och tyckte det kändes som att hjärtat skulle stanna. En inte alltför pedagogisk sköterska skällde ut mig för att jag inte somnade, och det gjorde inte direkt saken bättre. Första gången jag skulle ställa mig fick jag någon slags ångestattack och kunde inte andas. Med personalens hjälp gick det förstås bra till slut, men det var otroligt obehagligt. Tydligen är det inte alltför ovanligt att det inträffar när man får ett ordentligt stresspåslag.

Väl upp på avdelningen fick jag hela tiden smärtstillande vilket gjorde att jag faktiskt tog mig igenom dagen rätt bra. Upp och stå flera gånger med gåbord och jag kände direkt att ryggen kändes "stabil" på ett sätt som jag inte känt på åratal. Underbara rumskamrater ledde faktiskt till många skratt mitt i allt elände. Däremot har jag inte riktigt några klara minnesbilder från den dagen, baksidan av medicineringen...

Dag 2, torsdag - Den här dagen var riktigt jobbig, det var svårt att få till smärtlindringen. Fick morfin intravenöst men det gjorde mig väldigt illamående och det kändes hela tiden som att jag var nära att kräkas. Jag kände mig oerhört svag, trycket låg fortfarande på 85/35 och att sitta på sängkanten gjorde mig helt utmattad. Mitt i alltihop skrattade jag ofta och mycket, mina fina rumskamrater hade lika ont som jag men på något sätt lyckades vi hitta någon slags humor i det hela.

Dag 3, fredag - Vid det här laget kunde jag vända mig själv i sängen, sätta mig på sängkanten, gå kortare bitar med gåbord och duscha på egen hand. Det kändes bra att allt gick så bra framåt. Medicineringen fungerade bra, även om jag fick ta "extratabletter" med jämna mellanrum. Nätterna var hela tiden uthärdliga, men jag var noga med att ringa direkt jag hade ont för det var inte kul de gånger jag råkade få smärtgenombrott. Dåligt tryck fortfarande och jag klarade fortfarande inte av att hämta min egen mat, det kunde däremot mina rumskamrater som opererats en dag senare än mig.

Dag 4, lördag - Försökte ta mig själv till matsalen till frukosten men fick vända efter bara några meter. Jag var helt utmattad igen, orkade inte sitta på sängkanten och hade fortsatt uruselt tryck. Nu var Hb också på 96. Sköterskorna lyckades övertala läkarna om att jag var i behov av att få blod, vilket jag också fick under kvällens lopp. Två enheter och jag var som NY!

Dag 5, söndag - Gick till matsalen med gåbord utan problem. Jag klarade av flera promenader i korridoren och kände mig som en ny människa jämfört med dagen innan. Färgen i ansiktet återvände och jag kände mig på topp! Personalen kände knappt igen mig - en metamorfos helt enkelt. Nu såg jag fram emot att blir utskriven dagen efteråt.

Dag 6, måndag - Kände mig fortfarande "bra" och blev utskriven på eftermiddagen. Jag åkte bårtaxi hem, där en säng installerats i vardagsrummet. Väl hemma blev jag hysteriskt trött och somnade ideligen. Det var en chock att komma tillbaka till vardagstempot och jag behövde bara titta på barnen för att bli helt utmattad. Ont gjorde det också, jag hade visserligen fått en kasse värkmedicin från apoteket, men det fanns inte längre några "nöd-tabletter" att ta vid behov. Men visst var det skönt att komma hem, och lite kul att visa röntgenbilderna för barnen.

4 kommentarer:

  1. Det låter ju normalt allting. Bra att du fick blod så du fick bli lite piggare. Jag upplevde det också som jobbigt att komma hem, men det blev bättre efter ett par dagar.
    Det kommer att vara jobbigt nu ett tag, och det kommer att gå upp och ner, men jag kan trösta dig med att för min del är jag överlycklig för min operation! Jag äter nästan aldrig värktabletter längre, har så gott som aldrig ont i ryggen, och alltihop har fått mig att komma igång med träning, och det känns så bra!

    SvaraRadera
  2. Å vad det är härligt med hopp Gun! Det låter som en dröm, men tänk om det är möjligt!

    SvaraRadera
  3. Hej har precis hittat din blogg och följer den med stor nyfikenhet, jag ska operera mej den 28 okt och ser fram emot det med skräckblandad förtjusning!

    Hoppas det går bra med läkning och att du snart är på benen igen!
    http://hrifrnochvidare.blogspot.com

    SvaraRadera
  4. Hej Lippe! Vad roligt att du hittat hit! Den där skräckblandade förtjusningen känner jag definitivt igen... det är många känslor som ska idisslas tiden innan operationen. Jag hann inte riktigt med att tänka efter för det gick så fort. En sak är säker, jag känner redan nu att det var värt det. Jag ska följa dig! Det kommer säkert att gå jättbra!

    SvaraRadera