fredag 24 september 2010

Om att skynda långsamt

Ååååå vad svårt det är!!! Jag är sämre än jag trodde på det här med tålamod. Det har gått drygt två veckor sedan operationen och jag inser intellektuellt att jag inte kan kräva att jag ska klara särskilt mycket ännu, och ÄNDÅ gör jag grejer hela tiden som jag får ångra.

Promenader till exempel, "ska ökas successivt" står det i mina papper. Men successivt är ju ett relativt begrepp och helt plötsligt har jag gått mycket längre än jag egentligen klarar av och får sota för det hela dagen och gärna dagen efter.

Hushållet. Det är svårt att vara hemma utan att "ta tag i" saker och ting. Det är ju så många saker som jag har lust att "passa på" att göra och jag får verkligen hålla fast mig själv för att INTE fixa, greja, tvätta, dona. Och då är jag inte ens särskilt ordningsam av mig.

Jobbet. Hela tiden har jag en känsla av att jag "skulle kunna" läsa lite, bara litegrann. Så fort jag försöker inser jag att det inte ALLS går, jag har ingen som helst koncentration med alla dessa tabletter. Jag vet att jag inte behöver/ska jobba, men ändå är det så svårt att bara släppa.

Barnen. Ingenting stannar upp för att jag har opererat ryggen. En sjuåring ska firas, fotboll, innebandy, simskola, gymnastik, föräldramöten osv. fortgår. Mannen sliter som ett djur och jag VILL så gärna kunna hjälpa till - men kan inte.

Hjälpen. Jag är van att klara allt själv. Precis allt. Det är jag som hjälper andra. Nu är det precis tvärtom. Jag VET att alla fina vänner vill hjälpa mig nu och jag kan inte förstå varför det tar emot så mycket att be om/få hjälp - alla blir ju bara glada av att kunna hjälpa till.

Det här är mycket mer än bara rygg. Det här är en omvärdering, utvärdering, reflektion av hela livet. Och det är fasiken skitjobbigt (men bra ;-).

2 kommentarer:

  1. Jag känner igen det där. Min man var arbetslös när jag var nyopererad, så på det viset hade vi "tur". Han gjorde nästan allt hemma, och hade inget emot det heller, men våra barn är vuxna och då är det lättare.
    Man vill ju gärna försöka, och på ett sätt är det väl bra att man vill utmana sig själv lite. Det är ju så man märker om det går framåt eller inte. Men man ska inte ta ut sig i onödan heller, och jobba, nej, det skulle jag släppa tankarna på helt ett bra tag framöver om jag var du.

    Sv: Tack för en jättebra kommentar! Jag håller med dig helt!

    SvaraRadera
  2. Känner också igen det där.
    All frustration att inte klara sej själv när man förut varit den som hjälpte.
    Att behöva be om och ta emot hjälp är skitjobbigt och att sedan också behöva vara glad och tacksam!! För det är man ju egentligen...
    Men man ÄR glad att man har sina nära och kära♥

    Vet att det är svårt att hålla sig på mattan, men kanske man kommer ut starkare på banan sedan, om man hållt sig på mattan??

    SvaraRadera