måndag 4 oktober 2010

Den som ändå kunde sitta

Helgerna är alltid lite extra ansträngande och nuförtiden ser jag fram emot måndagen så att jag kan vila upp mig. Det tar på att jonglera med tre barn samtidigt som jag försöker hålla mig inom ramarna för vad jag orkar med och klarar av. S.V.Å.R.T...

Utflykterna till verkligheten fortsätter, men varje gång blir jag bittert medveten om hur många saker jag inte klarar av att göra ännu. Det handlar om enkla saker. Som att sitta. Oj vad jag längtar efter att kunna sitta i mer än några minuter. Att inte kunna sitta är nog det som stör mig mest. När jag är hemma spelar det ingen roll, jag kan vara med även om jag ligger i säng eller soffa. Men när jag, som igår, till exempel ska vara med på storbarnas uppträdande där publiken förväntas vara sittande, blir det plötsligt ett ganska stort problem. Längst bak i lokalen får jag hålla hus. Där sitter jag. Och står. Och sitter. Och står. Och sitter. Och står. Tills det inte går längre och jag får smyga iväg till en soffa i ett annat rum. Trist.

Kommer jag någonsin att kunna sitta längre stunder igen...?

2 kommentarer:

  1. Ja, det kommer du, jag kan sitta hur länge som helst nu och har kunnat det ett bra tag. Jag gjorde så att jag tog extra smärtstillande när det var något jag absolut ville orka med. Visserligen kan man få lida för det efteråt, men ibland kan det kanske vara värt det?
    Det blir ju svårare när man har barn hemma som du har. Mina är vuxna och kunde vara till hjälp istället, när de kom på besök.

    SvaraRadera
  2. Tack! Känns helt omöjligt en dag som denna, men ändå skönt att höra att det finns hopp...

    SvaraRadera