Mer ner än upp - en månad efter op

Åååååå skiiiit vilken daaaag!!! Jag är helt slut och dessutom innerligt less på mitt eget sällskap. Såhär en dryg månad efter operationen har jag hamnat i en rejäl svacka. Jag tror egentligen inte att det handlar om att jag är "sämre" i ryggen. Snarare är det jag och omgivningen som förväntar sig att jag ska klara mer nu när jag inte längre har ett rykande färskt operationsärr. Jag har bra fart i stegen, och det gör det svårt att förstå att det är ett helvete att sitta/stå längre stunder.

Helgerna suger musten ur mig. Totalt. Bara att vara i samma hus som tre barn (mina) gör mig helt slut. Även om jag försöker ta det lugnt så vilar jag givetvis mindre när de är hemma och det straffar sig, vissa gånger mer än andra tydligen.

I lördags var vi bjudna på middag. Hos goda vänner där det är OK att ligga i soffa eller på en madrass på golvet, men det blev ändå mer sittande/stående än jag klarade av. Jag har fortfarande ont efter den kvällen.

Maken är på arbetsresa i dagarna tre. Jag får hjälp med lämning/hämtning, men självklart blir det 100% mer krav på mig när jag är själv. Jag får nästan panik när jag tänker på att han ska åka iväg i nästan två veckor om en månad. Samma tid som det är tänkt att jag ska vara tillbaka i deltidsarbete.

Jamen det blev ju ett riktigt muntert inlägg! Får väl trösta mig med att det trots allt varit ganska bra under de senaste veckorna, och det är väl kanske det som gör bakslagsbesvikelsen ännu större...