onsdag 9 februari 2011

Erfarenhet

Jag har funderat en del på det här med att vara sjuk länge. Om hur omgivningen förhåller sig till det. Jag menar, min rygg påverkar mitt mående exakt hela tiden och mitt humör och min sinnesstämning beror helt på hur dagsformen för ryggen ser ut. Jag har svårt att relatera till någonting överhuvudtaget utan att samtidigt reflektera över hur ryggen hör dit. Vardagen fortsätter ju, med den stora skillnaden att den påverkas till 100% av hur min rygg mår.

Detta är lätt att förstå för utomstående till en början. Det finns en vilja att hjälpa till och underlätta, och att vara ett stöd. Så fungerar ju jag också - om jag hör att någon av mina nära har det tufft vill jag självklart hjälpa till. Men hur länge har jag egentligen lust att prata om mina vänners sjukdomar, problem och fysiska eller psykiska besvär? Inte alltför länge, misstänker jag.

Nu är jag ju en sån där som har gått sjukskriven länge. Jag har fortfarande svåra problem med min rygg emellanåt och mina ryggbesvär påverkar min vardag precis lika mycket nu som den gjort det senaste halvåret. Kanske inte sådär fundamentalt som direkt efter operationen, men jag måste alltid utgå från ryggen närhelst det ska planeras något. Jag önskar att det inte vore så, men så är det.

Och plötsligt har jag blivit ännu lite mer erfaren i livet. Plötsligt har jag en helt annan förståelse för alla de människor som lever med långvariga sjukdomar och eller smärttillstånd. De är hjältar. De gör sitt bästa. De kämpar varje dag, hela tiden och jämt för att hantera sin vardag på bästa sätt.

Och en mening ur Katarina Wennstams bok Alfahannen dyker osökt upp lägligt nog: Erfarenhet är det man får när man inte får det man vill ha...

4 kommentarer:

  1. Gud så bra skrivet!!! Det är ju så det är!!
    Kram

    SvaraRadera
  2. Jag har också tänkt på det ungefär så. Man kan inte riktigt förstå förrän man varit där själv, men jag skulle önska att alla människor åtminstone kunde förstå att de inte kan förstå.

    SvaraRadera
  3. Det är sant. De är hjältar. Man inser inte det.
    Ibland känns det som att omgivningen. Nu pratar jag inte om familjen utan "bekanta" tror att bara för man har opererat sig så ska man vara bra sedan. Det känns så i alla fall.
    Det är jobbigt.

    SvaraRadera
  4. Säger som Lippe: för det är så det är! Hade själv ett inlägg tidigare idag om ungefär detta men
    mest omgivningen som alltid vet bättre än den drabbade.

    SvaraRadera