Gårdagen var den bästa på länge sett ur smärtperspektiv. Jag klarade mig på enbart alvedon hela dagen, gick mina löjligt korta promenader och kände mig allmänt uppåt över att inte ha superont. Första skoldagen för ett av barnen, spännande och kul och en påminnelse om att allt inte bara är rygg. Tur att de finns och kräver sin uppmärksamhet.
Idag ska jag till läkaren och prata om fortsatt sjukskrivning. Jag tror väl inte direkt att det är någon god idé att kasta sig tillbaka till jobbet redan nu, men kanske om inte alltför länge om jag tänker deltid?
De senaste dagarna har jag tänkt mycket på hur mitt nuvarande tillstånd skulle kunna vändas till något positivt. En av sakerna jag faktiskt uppskattar är att få tid för reflektion, som jag inte haft på väldigt länge. Att stanna upp och tvingas sakta farten gör något med mig. Dels rent fysiskt - att jag går långsamt, långsamt. Men också mentalt förstås, att jag sätter vardagen och livet under lupp - är det något som måste förändras för att göra saker och ting bättre? Mitt i det dåliga samvetet över att inte kunna vara fullt ut med barnen finns det också viktiga lärdomar. De lär sig. De växer. De får visa sin allra mest tålmodiga sida och de får känna hur uppskattad man kan vara när någon verkligen behöver deras hjälp. På samma sätt blir min känsla av att vara en belastning också något helt annat när han, mannen, lovar mig att han klarar det här och har tålamod att vänta tills det blir bra. Det stärker oss i längden.
Ett år ska jag räkna med att det tar. Det är OK, så länge det går framåt om än hur långsamt som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar